Kompisar och deras föräldrar

Olika åldrar medför olika grejer. Nu börjar Prinsen bli lite äldre. Han är nästan 5 1/2 år och kompisar blir allt viktigare. Han leker ibland hos kompisar utan att jag eller Sambon är där. Man lämnar honom och drar hem för några timmar. Det går bra men jag tycker att det är jobbigt och lite svårt ibland.

Prinsen har en kompis, T, som han leker mycket med. Mamman verkar snäll och pappan är tystare men trevlig även han. Prinsen och T har lekt en massa gånger och då lämnas Prinsen hos T. Ts mamma vill gärna att de leker länge, vet inte varför. "Nej du behöver inte hämta ännu. De har så roligt, inga problem. Prinsen kan väl äta här?" så kan det låta. Det är lite ge och ta med det där. De har Prinsen vissa gånger, kanske fem fem sex timmar och vi har sedan deras son.

Frid och fröjd, men det är två grejer som inte känns helt hundra tycker jag. Det ena är att mamman en gång sa att Prinsen kunde vara kvar länge och Sambon hämtade honom klockan 19.30 en lördagskväll. Prinsen var då urhungrig och det kom fram att de inte hade ätit middag ännu. Om mitt barn är hos någon förväntar jag mig att han får mat. Är han hos någon så sent tror jag givetvis att han har ätit middag. (Ja, dumt av mig att anta. Man måste tydligen fråga.)Pappan i familjen struntade en gång att ge barnen mellanmål för att de inte ville ha. (Prinsen är stor nog att tala om hur det går till...)Ja barn kan ha svårt att avbryta en rolig lek, men hemma hos oss finns det inga alternativ. Jag gör mellis och hämtar barnen.

Det andra är en grej som hände förra veckan. Prinsen var hos T och vi hade inte sagt något närmare om när vi skulle hämta honom. Efter ett par timmar skickde jag ett sms. "Hoppas att allt går bra. Jag åker til Köpcentret och gör ett ärende." Inget svar. Ytterligare någon timme senare ringde Sambon och undrade vart Prinsen var. Sambons kollega tänkte hänga med hem till oss och ville spela tv-spel med Prinsen, något de pratat om tidigare. Jag skickade äännu ett sms till mamman men fick inget svar då heller. Sambon och kollegan åkte hem till T för att ta med Prinsen hem. Mamman öppnade dörren efter många knackningar, hon låg och sov, fyra på eftermiddagen. "Nej Prinsen är inte här. De åkte på bio" sa hon. "Pappan och barnen."

Alltså. Jag vill att folk meddelar mig om de drar iväg med mitt barn. Det är inte ok att sticka utan att först säga till, att köra mer än en mil enkel resa och sätta sig på en bio med mitt barn utan att först tala om det för mig. Kanske låter otacksamt, troligtvis ville de bara att barnen skulle ha det roligt. Men ändå. Jag sa inget men jag tror att hon fattade det i och med att Sambon kom dit. Eller?

Så en grej till. Prinsen har en kompis på gatan som heter H. En morgon mitt i veckan ringde Hs pappa klockan 8.30 och undrade om H och Prinsen kunde leka. "Visst" sa jag. "Det passar bra!" "Då kommer vi lite senare" sa pappan och knackade på efter en kvart. "Jag ska jobba och mamman ska göra lite ärenden idag. Fritids har stängt. Kan H vara här ett tag?" "Det går bra" sa jag. "Det är Gittans födelsedag, hon fyller ett år. Men gästerna kommer först imorgon" informerade jag honom om. "Kul, kul" sa pappan och nickade.

Prinsen och H lekte och det var inga problem. H är väldigt lätt att ha att göra med. Lyssnar vad man säger och så. Klockan 14.00 ringde pappan och undrade hur det gick. "Bra" svarade jag och han undrade om H kunde vara hos oss ett tag till. Strax efter 18.00 hämtades H av sin syster. Efter 9 1/2 timme hos oss. På Gittans födelsedag. Det var inte fråga om att leka i första hand utan om barnpassning. Det känns inte helt ok tycker jag.

Vad är det med vissa föräldrar?

Märkligt

Vännens släkting skulle få sitt andra barn. Men det hade slutat leva, förmodligen i vecka 14. De hade hoppats på ett syskon till sin lille son och är nu förkrossade.

En i min närmsta närhet, K, fick ont i magen här om dagen. Hon åkte till sjukhuset och fick beskedet att hon är gravid i vecka sex. K är ung och har inget fast förhållande. Hon ska göra abort. Det kommer att ske i vecka 7, samma vecka som vi fick de tidiga missfallen förresten. "Känns det jobbigt?" frågade jag. "Nej, bara att det verkar jobbigt att blöda i typ en månad." Jag menade det känslomässiga Kanske att hon kommer förstå det senare. Hoppas inte.

Det är märkligt det där. Att de som ville ha barn inte fick. Att den som fick inte ville. Ännu en gång har jag blivit påminnd om det. Hur märkligt livet kan vara.

Fler

Mamma: Både S och K (nära släktingar till oss) tror att du och Sambon ska ha fler barn. Så är det väl inte?

Jag: Nej.

Mamma: Jag tänkte väl det, att det räcker med två.

Ja jag är verkligen nöjd att vi har fått två barn, trots allt alla motgångar. Och hade jag varit yngre och haft lätt att få barn hade jag kanske funderat på ännu ett barn. För att det är så fantastiskt att ha barn. Men jag är inte där. Och jag vågar inte tänka tanken att kläcka den kommentaren för Sambon att "Ska vi inte ta en till i frysen?" För han tycker att det är jobbigt med småbarnsår och var knappt med på tåget när vi kämpade för att få Gittan, för att han inte vågade tro på att det verkligen skulle fungera. Nej, vi ska inte göra fler IVF. Det går bara inte.

Ett

Så fyllde hon ett, min lilla tjej. Och fick smaka tårta och prassla med presentpapper. Finaste Gittan. Det känns som att du nyss kom, men ändå som att du alltid har funnits hos oss. Älskar dig stjärnstopp.

Present

Och i morgon är det ett år sedan den magiska dagen. Dagen då Gittan kom till oss. Och jag är nostalgisk förstås och tänker på hur det var. Har ingen aning om vad jag ska handla för present. (Förslag mottages om det är någon som vill.)

Principer

Telefonsamtal med en gyn där jag aldrig tidigare har varit:

"Hej jag heter Anna-Bell, jag undrar om jag skulle kunna få en tid hos er."
"Vad gäller det?"
"Jag skulle vilja göra ett cellprov."
"Man blir kallad vart tredje år..."
"Och om man har blivit nojig och vill göra ett däremellan?"
"Från och med den första januari görs inga sådana, om man inte tidigare har haft cellförändringar. Har du det?"
"Nej."
"Då kan jag tyvärr inte hjälpa dig. Testa en barnmorskemottagning."

"Ja hej jag heter Anna-Bell Svensson...En remiss behöver man ja. Det brukar de inte nej, låta folk ta ett cellprov mellan åren. Så man måste vänta tills man blir kallad var tredje så säger du. Jaha ja."

Tänk om någon vill ha ett extra cellprov efter halva tiden och får ett nej. Och att man sedan ser förändringar vid nästa besök. Då tycker jag att det känns som att man har gått med det onödigt länge.

Nytt

Det är alltid lite ågren med nytt år tycker jag. Nytt blad. Nya chanser. Som att det ligger prestation bakom. Bara det att jag skulle skriva årets första blogginlägg. Vad ska man skriva om detta nya år? Man kan ju liksom inte börja med att häva ur sig att man tycker att det är galet att Söndag (Aftonbladets bilaga) igår skrev på framsidan "Allt om Victorias förlossning". För den har inte ens ägt rum. Inte heller känns det inspirerande att börja med att prata om att Gittan har slutat att amma helt själv, för att hon ledsnade och att mamman är glad som slapp med någon faight.

Så vad ska jag skriva om detta nya år? Ja inte vet jag, men det lär väl bli som vanligt med mig att det blir som det blir. Att det som kommer ut, kommer ut. Vissa har så genomtänkta bloggar. Med ord som är valda länge. Så vackra och kloka. Inga plumpa val. Ibland blir jag avis på det. Jag spottar fram något och ibland blir det bra, andra gånger inte alls genomtänkt. Vissa gånger har jag fått skit för saker. Och i grund och botten har det varit för att jag inte har formulerat mig väl. Men det får vara så. Så finns det bloggar där personen bakom skriver något i stil med att hon ska till frissan och får 75 kommentarer. Öh? Ofta om man är en offentlig person kan det ske. Jag är inte så intresserad av offentliga personer förresten, även om jag kollar en extra (diskret) gång om jag ser någon intressant, det ska jag inte ljuga om. Men något av det mest pinsamma jag vet är när folk står med en känd person och sedan ser man bilden i en tidning och texten beskriver att "Cilla träffade Idol-Ola" eller "Mats såg en konsert med Carola". Det känns bara ok om man är ett barn tycker jag. Jag vet inte varför jag har så svårt för idoldyrkan. Jag känner en tjej som vet en kille som är galen i Jill Johnsson. Han åker land och rike runt med en lastbil med Jills bild på för att kolla på hennes uppträdanden. För mig verkar det mycket strange.

När det är nytt år skriver jag upp i min nya kalander när folk fyller år och hur mycket de fyller. För jag jag ska komma ihåg. Det ger mig också ågren. Jag 37. Snart 40! Pappa 69. Shit han är snart 70 år! Jag får panik att tänka på mina föräldrar som gamla. Mamma och jag satt och pratade här om dagen. "När Gittan är tjugo" sa jag om något. "Då är jag nog inte längre med" sa mamma osentimentalt. "Jag hoppas på 15 år till i bästa fall" sa hon och jag började gråta. För jag kan inte tänka mig att vara utan min mamma, hur jäkla tjatig hon än må vara om sin (och min) städning.

Hur som helst. Nyår var bra. Vi käkade den goda maten, pratade en massa och skickade upp lyktor vid tolvslaget. Jag älskar de där lyktorna. Och jag gillar tanken att man ska önska sig något. Vid två gick jag och lade mig och igår jag jag astrött trots att det enda alkoholhaltiga jag drack var några klunkar rosa skumpa.

Och nu har jag skrivit 2012:s första blogginlägg.