Fem små steg

Det är nära nu. Prinsen kommer snart att rusa fram här i huset. I går reste han sig rakt upp från golvet och travade på. Fem hela steg som jag missade men Prinsens mormor och bonusmorfar fick äran att se. Snart är det full fart här. Tur att grindarna vid trappan är på plats.

Fredagkväll

Tacomiddag med mamma och man + sambons kompis J. Gott! Prinsen ville mest äta gräddfil.

Kväll då Prinsen bajsade i badvattnet och mammas man trodde att min gamla amningskupa var locket till gräddfilen. Underbart.

Uppesittarkväll med lakrits och Idol.

Inga mer illtjut, tack.

Jag vet att barn låter. Jag har barn. Jag jobbar med barn. Ändå kan jag inte låta bli att bli lite irriterad.

Efter en promenad sov Prinsen på tomten utanför huset. Själv plockade jag lite inne. Så hörde jag ett illtjut. Inte vanligt skratt och stoj från barn utan som från en mistlur. Det hela slutade i hög falsett.

AAAAAAAAGGGGGHHHHHHHHIIIIIIIIIIIIIHHHHHHHHHHH!!!!!!!!

Det är mysigt att barnen från förskolan på gatan ibland är i lekparken barkom vårat hus. Men det är inte mysigt med illtjut. Självklart vaknade Prinsen och jag kastade mig ut för en snabb vända två varv runt kvarteret.

Nu sover han igen och jag kan plocka vidare.

Mardröm om Skolan P

Drömde om mitt jobb i natt. Jag menar om Skolan P där jag fortfarande är anställd. Jag var i drömmen där för att säga upp mig. Jag pratade med rektorn och Fröken M. De satt och hånade mig sa att jag inte hade gjort så bra ifrån mig på jobbet. Att jag inte alls hade arbetat med teater som jag sa att jag ville då jag blev anställd. Att det var dåligt. Jag satt där och svalde tills jag morskade upp mig och talade om hur jag kände. Berättade att jag tyckte det var jobbigt att inte arbetslaget fungerade, att det fanns en hierarki, att jag kände mig kontrollerad, att jag inte trivdes. De fortsatte säga elaka saker och jag bestämde mig för att gå. Så vände jag mig om och frågade : "Varför gratulerade ni inte mig då jag fick barn?" "Tja" sa rektorn. " Äh. Det var inte så viktigt. Du hörde ju aldrig av dig till oss".

Så vaknade jag.

Detta skulle kunna hända, det vet jag. Rektorn och Fröken M skulle kunna håna folk, det har hänt min kollega. Jag har inte arbetat med teater så som jag ville. För jag orkade inte dra igång projektet. Jag var nyutexaminerad då jag började på Skolan P. Hungrig på att testa mina kunskaper. Jag fattade först inte hur Fröken M fungerade men sakta smög det sig på mig. Att hon inte litade på mig, att hon var ett kontrollfreak av stora mått, att hon ville att jag skulle arbeta på hennes sätt. Jag körde på med mina lektioner, gjorde det bästa jag kunde. Men jag var trött också. För två dagar innan intervjun på Skolan P hade jag fått missfall. När skolan drog igång på hösten fick jag ett tillbaka ett embryo men även denna gång krossades drömmen. Min livmodertapp var lättblödande och frystes på en gynmottagning och en vecka bara rann det sårvätska och det var som att jag kissade på mg. Hela tiden. Fick dra vita lögner några gånger då jag var tvungen att vara borta eftersom jag inte ville tala om på det nya jobbet hur det verkligen låg till, att vi gjorde IVF. "Jag är nyanställd och gör IVF. Jag vill allstå bli gravid och kommer det att funka försvinner jag härifrån ett tag framöver. Kommer det inte att funka kan ni ju ringa psyket på en gång för jag är redan nu under isen". Typ. Eller vadå? Nej det fanns ingen möjlighet att berätta. Det fanns inget förtroende.

Barnen testade mig så att jag vissa gånger gick hem och grät. Jag hade svårt att hantera ett gäng trotsiga barn som levde rövare på lektionerna samtidigt som jag själv befann mig i ett inre kaos. Eftersom arbetslaget inte fungerade fick jag heller ingen hjälp från de som varit på skolan längre. För de två kollegor som enligt mig är duktiga och snälla hade jämt göra med att själv hålla huvudet ovanför vattenytan.

I december kom glädjebeskedet. Jag var äntligen gravid! Detta var jag tvungen att tala om för rektorn i vecka 14, innan jag ens talat om för mina föräldrar. Det föll sig så eftersom vi hade ett utvecklingssamtal och pratade om framtiden. Nyheten berättades av rektorn i personalrummet. Hon frågade aldrig om det var ok att säga något.

Jo jag hörde av mig, det gjorde jag. Jag skickade foto på min lilla nyfödda son men det var ni som sedan valde att inte gratulera. För så var det även i verkligheten och inte bara i drömmen. Ångrar så att jag inte sa det då vi talade i telefonen. Det skulle jag ha gjort. Men allt gott kommer tillbaka och även allt ont. Tänk på det fröken M och rektorn.

Och nej. Det blev ingen teater på Skolan P.

Syskon. Jag är avundsjuk igen.

Var och fikade med två par i helgen. De ena paret har en son född i maj-06. Så pratade de om syskon.

Killen: Jag tycker att det ska vara ca tre år mellan barnen.

Tjejen: Ok. Men då blir det ju till att bli gravid nästa sommar.

Punkt liksom.

Så enkelt det lät. Klart att man blir avundsjuk.

Provrörsbefruktningar, 12 barn och en mamma som inget vet

Jag pratade med mamma igår på kvällen.
"Jag har tittat på ett program på TV" sa hon. "Det handlade om par från England som hade många barn. Några hade 12 barn eller nåt men ville bara ha fler hela tiden. De stod i kö för att göra provrörsbefruktning. Man bör inte vara äldre än 40 och får bara tre chanser sa de. Kön är lång. Man kan inte låta folk som redan har 12 barn göra provrörsbefruktningar då det finns andra par som inte har något barn. Men så är det inte i Sverige..."

Om du visste vad jag kan mycket om IVF, mamma. Om du bara visste att jag vet hur det är att vara i klimakteriet efter att ha tagit en nässpray för att bli nedreglerad. Att jag har blivit stucken i magen med sprutor, att sambon gjorde det på mig för att jag tyckte att det var jobbigt och för att jag ville att han skulle vara delaktig. Att min mage har varit proppfull av små ägg som plockades ut på två olika sjukhus vid två olika tillfällen. Om du bara visste att jag vet hur det är då man fått tillbaka ett litet embryo, då man kastas mellan hopp och förtvivlan. Och ja, jag vet hur det känns att misslyckas, att kravla upp ur det svarta djupa hålet, skrika av smärta för att man tror att det sitter en kniv i bröstet, gråta av sorg. Jag vet att man kan sakna något man aldrig haft och vet hur avundsjukans klor kan rivas. Jag vet hur det är att borsta av sig skiten, kavla upp ärmarna och ta ännu en faight. För jag var tvungen mamma. Jag längtade efter Prinsen natt och dag i många år. Men jag sa inget till dig. Det beror inte på bristande förtroende. Jag ville bespara dig sömnlösa nätter och grubblerier. För jag känner dig. Och jag ville inte ha ännu ett problem, att försöka besvara dina frågor och ge dig hopp när jag själv var under ytan. För jag vet att ditt medlidande hade varit mer jobbigt än var det hade gett stöd.

Ja jag kan IVF. Jag vet vilket helvete det är att vandra i barnlöshetens land men jag vet också hur det känns när det vänder. Vet vilken lycka som infinner sig då man fattar att man äntligen är gravid, då man förstår att fostret verkar må bra och fortsätter växa inne i magen, då man för första gången får se sitt barn i verkligheten. Jag vet hur det är att älska gränlöst och hur det är att varje dag titta på sitt barn och förundras. Bli fascinerad över att någon har valt ut honom, att det som skulle bli han låg i en stor frys i ett halvår innan han kom vidare in i min mage. Tänka att det är helt otroligt att det verkligen fungerade till slut, att bli förundrad över livet självt.

Jag kan IVF, mamma. En dag ska jag berätta det för dig.

Käderna har kommit

Igår var det som julafton här. Mina kläder som jag beställde från Ellos hade kommit i ett stort paket. Det var ungefär som jag hade föreställt mig; En del passade och såg bra ut, andra såg inte alls ut som på bilden i katalogen.

Bestämde mig för att behålla:

ett par skor (rosa fodrade basketdojor)
ett tre-pack med t-shirts
en halsduk (som matchar de rosa skorna)
en luvtröja
två par strumpbyxor till Prinsen. (Äntligen har jag hittat några som inte är rosa med blommor på)

40 pix för att skicka tillbaka:

en fleecetröja som såg ganska B ut
ett par taights som inte alls var roliga på
två par byxor till Prinsen som var jättevida i benen

Ja. Det var ganska kul att beställa per katalog.