Gott nytt år alla fina människor!

Till alla er. Ni förstående, peppande, inspirerande. Ni kämpande, strävande, ni i samma båt, ni som fått uppleva lyckan. Ni som får veta mitt innersta, ni som vet det många andra inte vet. Ni som finns där ute, som jag har träffat, eller som för mig är okända vänner i rymden. Jag önskar alla er ett riktigt gott nytt år. Hoppas att alla era önskningar slår in 2009. Verkligen.

Köra på

Ja det sket sig. Igen. Om det är något man lär sig i IVF-svängen så är det att torka tårarna, resa sig från marken, hålla huvudet högt och gå vidare. Köra på. Mot det utsatta målet.

Jag är inte helt av banan. Det är ok med mig, jag mår bra. Men jag börjar bli less på att det inte tar sig, tycker att det är trögt, har fått jobbiga tankar. Tänk om detta inte kommer att fungera, att det vi håller på med bara är någon slags förlängning innan det blir bekräftat att Prinsen kommer att bli ett ensambarn. Ensam? Så klart inte, men utan syskon. Shit jag vill verkligen att han ska få en syster eller bror. Någon att dela sin barndom med. Att ha vid sin sida. Alltid.

Jag undrar om något jag gör kan påverka behandlingen. Nej säger de flesta. Jag är inte desperat men börjar känna stressen komma. Jag tror att jag ska prova att gå på akupunktur. Men mer? Jag dricker inte alkohol, jag röker inte, jag dricker inte något med koffein i, jag är inte överviktig, jag käkar vitaminer och allsidig kost. Kanske är jag för otränad, äter för mycket skit? Kanske att jag mest har otur? Är det rimligt att läkarna säger att vi har bra odds trots att det blir platt fall gång på gång? Jag börjar bli skraj. Så vad finns att lägga till på min lista för att optimera chanserna? Tackar och bockar för förslag.

Ska ringa till Linné den 7/1 och berätta att det inte gick vägen. Vill ta två små denna gång trots att kliniken inte verkar så pigga på idén eftersom de påstår att vi har goda odds ändå. (Känns inte så just nu.) Inte heller sambon är intresserad av två eftersom han inte vill ha tvillingar. Får ta diskussionen på allvar när det börjar dra ihop sig.

Brev till Tomten

Till Tomten:

Tomten jag är besviken på dig. Jag vet att man inte kan få allt man önskar, men tittade du på min önskelista eller struntade du i den? Jag önskade mig en graviditet som skulle leda till ett barn, en liten bror eller syster till min älskade son. Jag har önskat mig det ett tag nu, har försökt få ett syskon sedan maj detta år. Vi har försökt med fyra behandlingar men allt har gått åt skogen. Det skulle ha varit så perfekt om det hade funkat nu. Det skulle ha blivit tre år mellan Prinsen och bebisen. Det blir inte så för jag har sett blod. Ännu en gång krossas mina drömmar. Tomten vet du hur det känns att kämpa och kämpa? Att åka tio (minst) mil med feber för att få ett litet embryo som det sedan visar sig att de inte blev något med? Fattar du hur det tär på en att sträva på hela tiden?
"Du visste om innan hur det kunde bli" sa sambon till mig igår när jag konstaterade att det var kört.
Så jag torkade tårarna, fast besluten att fortsätta mot målet nästa månad.
Klart att jag visste det. Att det är en kamp för oss, att det inte inns något som heter räkmacka i barnalstringsvärlden. Inte för oss.
Tomten jag hoppas att du ger någon annan en graviditet i julklapp. För mig struntade du iskallt i.

Ha en god jul.

Ruvardag 12

Status:

Inga ömma tuttar, inte för fem öre.

Lite molande i magen mellan varven.


Även idag är jag hemma och vabbar så visst finns det tid att nojja och köra toaritualen noggrannt; Kolla trosan, kolla ner i toan, kolla pappret.

Detta är jobbigt.

När tjuvtesta?

Timmarna sniglar sig fram och jag väntar på blod. I vissa bloggar kan man läsa:
"Jag testade positivt samma dag jag kom från kliniken." Typ. Själv undrar jag när det verkligen är tillförlitligt. Inte mitt på dagen dag 11 va? Säg att det inte går att lita på ett sådant tjuvtest! Att det bara är töntigt att kissa i en mugg från IKEA när man insett att det finns ett extratest i skåpet längst in. Att det bara är dumt att utsätta sig för ett negativt test när man ändå inte kan lita på det, då man inte ens använt morgonurin och hållts på halster i minst X antal dagar. Eller?

Ps. Nu är jag ännu mer inställd på minus.

Ruvardag 11...

Idag är det dagen B, som i blod. Jag har inga känningar alls och vet inte åt vilket håll det barkar hän, men jag tror ju på en flopp som vanligt.
Idag är jag hemma och vabbar eftersom Prinsen hade feber igår. Vi ska göra pepparkakshus och klä granen.

Idag är det våndan. Imorgon kan det vara så att jag är likgiltig, tom och tillbaka på ruta ett. Men det kan också bli så att det börjar bli spännande. Jag hoppas hårt på det sistnämnda.

Ruvardag 10

Och jag känner nada. Är inställd på ett minus men lär bli ledsen ändå när jag får se blod. Imorgon är det en helt vanlig dag. Egentligen. När jag jobbar till 17.00. När jag har möte på dagen. Men när jag kommer att våndas, inte vilja gå på toaletten. När kommer blodet? För det lär ju bli i morgon, på dag 11 som vanligt.