Igår åt vi popcorn i soffan igår, jag och Prinsen. Det var mysigt. Sedan sov jag på tjafset med mamma. I dag har det varit en bra dag men jag har tänkt på mitt utbrott igår. Det har varit som en mild bakfylla, som att jag vaknade i morse och undrade vad det var som hände, som att jag ångrade en del jag sagt som man kan göra om man varit allt för glad i hatten och inte haft full kontroll. Nå väl.
Jag ringde till mamma idag och det var som vanligt att prata med henne. Sedan skrev jag ett brev där jag kort förklarade mig, att hon och hennes man självklart är välkomna hos oss även i fortsättningen, att hon är godhjärtad och att jag älskar henne för det. Sedan tänkte jag att det är överdrivet att posta brevet, som att älta det hela ett varv till, men så kom jag på att jag faktiskt vill få fram att jag älskar henne, för det gör jag.
Varför är det så svårt att säga att man älskar sin förälder, till honom eller henne? Jag säger bara till Prinsen och sambon att jag älskar dem. Själv har jag heller inte hört det av någon annan än sambon och även av nåt ex. Jag har alltid kännt mig älskad som barn, av mina föräldrar. Men varför har ingen sagt något om det? Är det så med 40-talister eller? Strunt samma. Imorgon ska jag posta brevet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det där har jag också funderat på. Kan heller inte minnas att jag hört mina föräldrar säga det - än mindre att jag själv skulle ha sagt det till dem. Men min mans familj (speciellt svärmor) är inte alls så - och de är också 40-talister.
Jag tror att din mamma kommer att bli jätteglad över brevet. Kram.
Jag tror också hon kommer att bli jätteglad över brevet och det är ju faktiskt så att man inte KAN säga de orden för ofta.
Att det ska vara så svårt, egentligen?
Ditt inlägg gav mig en tankeställare, faktiskt.
Tack för det!
Ja det är jättesvårt att säga det till mamma och pappa av någon anledning. Om jag säger så blir det "ni vet ju att jag älskar er" lite i förbigående. Tack för tankeställaren som sagt!
Skicka en kommentar