Var hos kompisen S här om dagen. Hamnade i en diskussion med hennes man R. (R och S har ett barn som är 4 år.)
Jag bor i en kommun där man får ha sitt/sina stora barn på förskolan i 20 timmar i veckan när man har fått ett syskon. Jag tycker att det är rimligt. Prinsen hinner leka hos dagmamman tre dagar i veckan och är hemma med mig två dagar. Jag tycker att det är viktigt att han upprätthåller sina kontakter med sina kompisar där, samtidigt som jag tycker att det är en chans att få vara även med honom nu när jag inte arbetar. Jag menar hur många gånger får man chansen till det? Sedan är det jobb, hämta och lämna som gäller.
R: Jag tycker att alla borde få vara på förskolan 40 timmar i veckan! Även de som har syskon hemma.
Jag: Men varför då när en förälder är hemma?
R: Jag hatar när andra ska bestämma hur det ska vara. Det kan väl vara lite flexibelt.
Jag: Jo men jag fattar bara inte varför när en förälder är hemma...Klart då att merparten skulle lämna sina större barn 40 timmar i veckan. Och varför då när barngrupperna redan är överfulla.
R: Men vissa barn bara älskar att vara på dagis.
Jag: Och vissa föräldrar älskar att lämna dem på förskolan för att de inte orkar stimulera barnen själva.
R Kan de inte få göra det då?
Jag: Kan man inte ha sina barn hemma lite tycker jag, när man ändå är hemma? 20 timmar är rimligt tycker jag. De (vi) har ju valt att skaffa barn. Vill man inte umgås med dem då? Kan det inte få vara lite jobbigt att vara förälder? Måste man lämpa över allt på förskolan? T ex utevistelse för att man inte själv orkar eller vill gå ut...
Så där höll vi på. Klart att det kräver mer av mig de dagar Prinsen är hemma. Då har jag två barn som ska ha sitt. Klart att jag får dåligt samvete för att jag känner mig otillräcklig ibland. Visst att det kanske är dumt att man ibland inte får välja saker själv. Men ärligt, 40 timmar är galet mycket att ha sitt barn på förskolan när man som förälder är hemma.
tisdag 19 april 2011
Vår
Det är äntligen vår. Solen värmer på altanen. Blommorna har kommit upp i gräsmattan. Gittan kan sova allt längre utan att vagnen är i rullning. Hon är också mer vaken, pratar och skrattar sitt förtjusande bebisskratt. Prinsen så tolerant trots att han ibland måste vänta långa stunder på sin tur. Påhittig som vanligt och springer runt i sina nya gympaskor. Jag har fått rapporter från jobbet, att det är stressigare än någonsin. Jag går långa promenader i solskenet, knäpper upp jackan och har fått fräknar. Det går ingen nöd på mig.
torsdag 14 april 2011
Familj
Innan Gittan föddes så pratade jag med sambons kompis tjej. "Jag tror att det blir en flicka" sa hon och pekade på min mage. "För ni är enligt mig den typiska kärnfamiljen."
Jag har tänkt på det nu så här i efterhand. Ja kanske att man är en typisk svenne banan. Med en kommunalanställd i familjen och en småföretagare. Med en volvo på uppfarten och en arbetsbil. Med en villa och två barn.
Det är fint att vara en familj. Men för mig kan en familj se ut på så många sätt. I vårt område bor ett utgulligt flatpar med sina två barn. Enligt mig lika svenne som vi. Det bor en annan familj där frun i kommer från ett land långt bort. De har två döttrar och är också en vanlig familj. För mig måste man inte nödvändigtvis ha barn för att vara en familj. Men enligt mig måste man vara fler än en person. Det känns lite svårt att vara familj med sig själv liksom. Kanske kan man vara det med ett djur.
Förresten vet jag inte om jag gillar ordet kärnfamilj. Det finns liksom så många olika konstellationer. Kan man inta bara använda ordet familj?
Vad menade sambons kompis tjej med att vi är den typiska kärnfamiljen? Det låter kanske fint men begreppet låter också trist. Förutsägbart. Jag tror att jag måste göra något drastiskt för att sticka ut. Kanske skaffa en galen garderob? Kanske ett coolt fordon? Kanske komma i Di leva outfit på en rosa vespa. Det vore något.
Eller?
/Anna-Bell som funderar över begreppet familj tidigt en torsdagsmorgon.
Ps. Vi har ingen hund.
Jag har tänkt på det nu så här i efterhand. Ja kanske att man är en typisk svenne banan. Med en kommunalanställd i familjen och en småföretagare. Med en volvo på uppfarten och en arbetsbil. Med en villa och två barn.
Det är fint att vara en familj. Men för mig kan en familj se ut på så många sätt. I vårt område bor ett utgulligt flatpar med sina två barn. Enligt mig lika svenne som vi. Det bor en annan familj där frun i kommer från ett land långt bort. De har två döttrar och är också en vanlig familj. För mig måste man inte nödvändigtvis ha barn för att vara en familj. Men enligt mig måste man vara fler än en person. Det känns lite svårt att vara familj med sig själv liksom. Kanske kan man vara det med ett djur.
Förresten vet jag inte om jag gillar ordet kärnfamilj. Det finns liksom så många olika konstellationer. Kan man inta bara använda ordet familj?
Vad menade sambons kompis tjej med att vi är den typiska kärnfamiljen? Det låter kanske fint men begreppet låter också trist. Förutsägbart. Jag tror att jag måste göra något drastiskt för att sticka ut. Kanske skaffa en galen garderob? Kanske ett coolt fordon? Kanske komma i Di leva outfit på en rosa vespa. Det vore något.
Eller?
/Anna-Bell som funderar över begreppet familj tidigt en torsdagsmorgon.
Ps. Vi har ingen hund.
tisdag 12 april 2011
Vet
Jag är ute på kvällsprommis med kompisen L. Hon är ofrivilligt barnlös. Har gjort flera IVF:er utan bra resultat. Med överstimuleringar, med få ägg, så få att det inte fanns något att få tillbaka, med ruvningar som inte blivit en graviditet. Hon vet hur det känns när stressen börjar komma, när åren tickar på. Hon sneglar på vagnen där Gittan ligger. "Det känns jobbigt att träffa bebisar" säger hon. "Alltså det har inget med dig och Gittan att göra..." "Vännen, jag förstår. Jag vet alltför väl hur det känns." Ja jag vet. Hur hårt gråtklumpen kan sitta i halsen. Hur avundsjukans klor kan rivas.Jag vet och jag kommer aldrig att glömma.
Tack Gode Gud för att jag fick mina små. Amen.
Tack Gode Gud för att jag fick mina små. Amen.
måndag 11 april 2011
Kärring
Har ni någon gång hamnat i ett läge där ni har blivit irriterade på en kompis. Där ni sedan gått till en annan kompis och spytt ur er?
I helgen var vi hemma hos några vänner. Sambon och mannen i familjen satt efter middagen och pratade med ett varsitt vinglas i ett rum. R, kvinnan som är min kompis, satt bredvid mig i soffan där jag ammade. R och jag har inte känt varandra så himla länge men vi är rätt nära. Hon vet bland annat om våra IVF:er. Hur som helst gled ämnet in på pengar och helt plötsligt hör jag mig själv berätta hur snåla våra vänner P och H är. Med några specifika ingående detaljer. Och kommentarer som har sagts av P, om att vi har mindre pengar än dem.
Så efteråt. Den sura smaken i munnen. Här sitter jag med R och snackar skit som en kärring. Ja de kanske är snåla men vad fan, låt dem vara det då. Det behöver väl inte jag gå och babbla om. Och hör jag kommentarer så är väl jag stor nog att kunna fejsa dem?
Nu har jag gett mig själv en utskällning och bestämt mig för att jag ska sluta snacka om våra vänners negativa sidor med andra. Det är faktiskt inget roligt drag att man gör så.
/Kärringen Anna-Bell
I helgen var vi hemma hos några vänner. Sambon och mannen i familjen satt efter middagen och pratade med ett varsitt vinglas i ett rum. R, kvinnan som är min kompis, satt bredvid mig i soffan där jag ammade. R och jag har inte känt varandra så himla länge men vi är rätt nära. Hon vet bland annat om våra IVF:er. Hur som helst gled ämnet in på pengar och helt plötsligt hör jag mig själv berätta hur snåla våra vänner P och H är. Med några specifika ingående detaljer. Och kommentarer som har sagts av P, om att vi har mindre pengar än dem.
Så efteråt. Den sura smaken i munnen. Här sitter jag med R och snackar skit som en kärring. Ja de kanske är snåla men vad fan, låt dem vara det då. Det behöver väl inte jag gå och babbla om. Och hör jag kommentarer så är väl jag stor nog att kunna fejsa dem?
Nu har jag gett mig själv en utskällning och bestämt mig för att jag ska sluta snacka om våra vänners negativa sidor med andra. Det är faktiskt inget roligt drag att man gör så.
/Kärringen Anna-Bell
fredag 8 april 2011
Prov
Jag har varit och tagit ett blodprov på förmiddagen idag. Hos endokrinologen, han som var en av de som fick mitt brev. Har gått hos honom länge, sedan 2004. Han är bra, kan sin sak men inte så särskilt pratsam. På sistone tycker jag att han har mjuknat lite, är mindre stiff.
"Tack för brevet!" sa han i dag. "Det var väldigt välskrivet." Jag blev glad. Över att han nämnde det, sa att det var välskrivet. Mest glad blev jag över att det var brevet han tackade för och inte chokladen. Jag tror det påvisar att det är orden som är viktigast.
"Tack för brevet!" sa han i dag. "Det var väldigt välskrivet." Jag blev glad. Över att han nämnde det, sa att det var välskrivet. Mest glad blev jag över att det var brevet han tackade för och inte chokladen. Jag tror det påvisar att det är orden som är viktigast.
torsdag 7 april 2011
Lonely
Jag känner mig ensam. Så lonely att jag har hamnat i någon slags kris som handlar om vårt boende. Gittan är tre månader nu och jag har klivit ur bubblan. Jag behöver mer än att sitta i soffan hela dagen. Ser inte längre ett besök till Ica Maxi som dagens happening. Jag behöver något socialt.
Jag började i en föräldragrupp för mammor som har fler än ett barn. Den fungerar inte alls. Vi bestämde att vi skulle ses varje onsdag kl tio för en promenad. Fösta gången stod jag där själv med Gittan i vagnen. Andra gången dök två mammor upp och det var väl trevligt även om jag inte vet om just vi hade så mycket gemensamt. I går hade det mejlats runt. Folk hade sjuka barn och andra hade besök. Den enda som kunde var en tjej, C. Jag skulle vaccinera Gittan för första gången i går kl tio och skrev ett sms till C, sa att jag kunde ses vid halv elva om hon ville. Det ville hon inte. Hon tänkte istället baka till sin "gubbe" som fyller år i helgen.
Ja. Alla har sitt. Både folk jag känner och andra. Kvar är jag. En nybliven tvåbarnsmamma som kanske är översocial? Samma sak när Prinsen är hemma från dagmamman. Jag/vi har inga att umgås med. Jag vill inte hänga på Öppna förskolan så länge RS-virus härjar. Så vi går till parken. Till olika parker. Med varm choklad och mellis. Och inga andra är där. Vad fan gör alla föräldralediga hela dagarna?
Det är där det ligger. Jag har börjar tvivla på att det är här jag vill bo. Jag trivs i området. Jag gillar huset. Men jag får lappsjuka. Vi bor i ett tätbebyggt område, inte alls ensligt. Vi har bussen fem minuter härifrån, kan ta oss in till stan på en kvart tjugo minuter. Men varje eftermiddag och varje helg när jag är ute med Prinsen är inga andra barn ute. Trots att jag vet att det bor barn i området. Massor av barn. Vad gör folk? Sitter vid datorn? TV:n? Åker till lekland eller shoppingcenter? Ikea?
Jag är en lägenhetsunge och det kanske är där mina tankar grundar sig. Jag är van att man går ut och träffar andra i parken. Vår park är tom. Död. Trots att jag i somras gjorde ett tappert försök att få barn till parken, då Prinsen och jag lade lappar i brevlådorna till en lekdate. Det kom några, det är en annan historia, men det är ännu inga barn ute på eftermiddagar och helger. Ligger det på föräldrarna? Att de inte orkar? Eller är det jag som är hyperaktiv och färgad av mitt jobb på förskola? Jag som tycker att barn ska vara ute och leka. Tycker inte andra föräldrar det?
På min gata kör bilarna fort trots att det är 30. Många är föräldrar som ska lämna på förskolan som ligger här. Hur tänker man då? På min gata bor det ett par skumma människor och många 40-talister som vägrar flytta. För de trivs så bra. Men de livar inte upp stämningen direkt.
Jag vill inte bo i stan igen. (Bara när jag blir pensionär.) Jag vill inte att mina barn ska växa upp på en skitig bakgård, där det är massor av avgaser. Jag vill inte bo med en minimal hiss igen. Där man knappt kan få in barnvagnen.
Jag drömmer om ett hus, fristående, radhus, parhus eller kedjehus. Nära stan så att jag kan välja. Så att jag kan få lite av pulsen en dag men sedan åka hem igen. Det ska ligga i ett område där folk är ute. Där det finns en lekplats där människor samlas. Det ska vara på en gata där bilar inte kör som idioter. Där mina barn kan lära sig cykla utan att jag var tredje minut behöver skrika "Akta bilen!" Jag drömmer om ett område där det bor många barn, där det är levande.
Innerst inne vet jag inte om jag vill flytta. Om jag orkar och vågar. Jag menar, vi har renoverat i nästan fyra år nu. Men tyvärr kanske jag ska säga, så har jag sått ett frö hos sambon med mitt klagande. Han tycker att vi kanske ska bygga ett hus. Ett nytt fint hus. Som stiger i värde bara det är uppsmällt, som han säger. Ärligt. Jag vet inte om jag orkar det. Vi har varit i IVF-svängen många år som ni vet, innan vi fick våra fina. Det sliter. Vi har renoverat en himla massa. Det sliter också. Jag tror och vet att mina tankar har bubblat upp för att jag är hemma mycket nu. För att det var varit en lång vinter då jag har känt mig begränsad. Men jag vet inte om det här är en svacka eller något annat. Kollar på Hemnet och drömmer. Det måste man väl få göra? Eller ska man bara hålla käften och vara nöjd nån jävla gång?
Jag började i en föräldragrupp för mammor som har fler än ett barn. Den fungerar inte alls. Vi bestämde att vi skulle ses varje onsdag kl tio för en promenad. Fösta gången stod jag där själv med Gittan i vagnen. Andra gången dök två mammor upp och det var väl trevligt även om jag inte vet om just vi hade så mycket gemensamt. I går hade det mejlats runt. Folk hade sjuka barn och andra hade besök. Den enda som kunde var en tjej, C. Jag skulle vaccinera Gittan för första gången i går kl tio och skrev ett sms till C, sa att jag kunde ses vid halv elva om hon ville. Det ville hon inte. Hon tänkte istället baka till sin "gubbe" som fyller år i helgen.
Ja. Alla har sitt. Både folk jag känner och andra. Kvar är jag. En nybliven tvåbarnsmamma som kanske är översocial? Samma sak när Prinsen är hemma från dagmamman. Jag/vi har inga att umgås med. Jag vill inte hänga på Öppna förskolan så länge RS-virus härjar. Så vi går till parken. Till olika parker. Med varm choklad och mellis. Och inga andra är där. Vad fan gör alla föräldralediga hela dagarna?
Det är där det ligger. Jag har börjar tvivla på att det är här jag vill bo. Jag trivs i området. Jag gillar huset. Men jag får lappsjuka. Vi bor i ett tätbebyggt område, inte alls ensligt. Vi har bussen fem minuter härifrån, kan ta oss in till stan på en kvart tjugo minuter. Men varje eftermiddag och varje helg när jag är ute med Prinsen är inga andra barn ute. Trots att jag vet att det bor barn i området. Massor av barn. Vad gör folk? Sitter vid datorn? TV:n? Åker till lekland eller shoppingcenter? Ikea?
Jag är en lägenhetsunge och det kanske är där mina tankar grundar sig. Jag är van att man går ut och träffar andra i parken. Vår park är tom. Död. Trots att jag i somras gjorde ett tappert försök att få barn till parken, då Prinsen och jag lade lappar i brevlådorna till en lekdate. Det kom några, det är en annan historia, men det är ännu inga barn ute på eftermiddagar och helger. Ligger det på föräldrarna? Att de inte orkar? Eller är det jag som är hyperaktiv och färgad av mitt jobb på förskola? Jag som tycker att barn ska vara ute och leka. Tycker inte andra föräldrar det?
På min gata kör bilarna fort trots att det är 30. Många är föräldrar som ska lämna på förskolan som ligger här. Hur tänker man då? På min gata bor det ett par skumma människor och många 40-talister som vägrar flytta. För de trivs så bra. Men de livar inte upp stämningen direkt.
Jag vill inte bo i stan igen. (Bara när jag blir pensionär.) Jag vill inte att mina barn ska växa upp på en skitig bakgård, där det är massor av avgaser. Jag vill inte bo med en minimal hiss igen. Där man knappt kan få in barnvagnen.
Jag drömmer om ett hus, fristående, radhus, parhus eller kedjehus. Nära stan så att jag kan välja. Så att jag kan få lite av pulsen en dag men sedan åka hem igen. Det ska ligga i ett område där folk är ute. Där det finns en lekplats där människor samlas. Det ska vara på en gata där bilar inte kör som idioter. Där mina barn kan lära sig cykla utan att jag var tredje minut behöver skrika "Akta bilen!" Jag drömmer om ett område där det bor många barn, där det är levande.
Innerst inne vet jag inte om jag vill flytta. Om jag orkar och vågar. Jag menar, vi har renoverat i nästan fyra år nu. Men tyvärr kanske jag ska säga, så har jag sått ett frö hos sambon med mitt klagande. Han tycker att vi kanske ska bygga ett hus. Ett nytt fint hus. Som stiger i värde bara det är uppsmällt, som han säger. Ärligt. Jag vet inte om jag orkar det. Vi har varit i IVF-svängen många år som ni vet, innan vi fick våra fina. Det sliter. Vi har renoverat en himla massa. Det sliter också. Jag tror och vet att mina tankar har bubblat upp för att jag är hemma mycket nu. För att det var varit en lång vinter då jag har känt mig begränsad. Men jag vet inte om det här är en svacka eller något annat. Kollar på Hemnet och drömmer. Det måste man väl få göra? Eller ska man bara hålla käften och vara nöjd nån jävla gång?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
