Jag känner mig ensam. Så lonely att jag har hamnat i någon slags kris som handlar om vårt boende. Gittan är tre månader nu och jag har klivit ur bubblan. Jag behöver mer än att sitta i soffan hela dagen. Ser inte längre ett besök till Ica Maxi som dagens happening. Jag behöver något socialt.
Jag började i en föräldragrupp för mammor som har fler än ett barn. Den fungerar inte alls. Vi bestämde att vi skulle ses varje onsdag kl tio för en promenad. Fösta gången stod jag där själv med Gittan i vagnen. Andra gången dök två mammor upp och det var väl trevligt även om jag inte vet om just vi hade så mycket gemensamt. I går hade det mejlats runt. Folk hade sjuka barn och andra hade besök. Den enda som kunde var en tjej, C. Jag skulle vaccinera Gittan för första gången i går kl tio och skrev ett sms till C, sa att jag kunde ses vid halv elva om hon ville. Det ville hon inte. Hon tänkte istället baka till sin "gubbe" som fyller år i helgen.
Ja. Alla har sitt. Både folk jag känner och andra. Kvar är jag. En nybliven tvåbarnsmamma som kanske är översocial? Samma sak när Prinsen är hemma från dagmamman. Jag/vi har inga att umgås med. Jag vill inte hänga på Öppna förskolan så länge RS-virus härjar. Så vi går till parken. Till olika parker. Med varm choklad och mellis. Och inga andra är där. Vad fan gör alla föräldralediga hela dagarna?
Det är där det ligger. Jag har börjar tvivla på att det är här jag vill bo. Jag trivs i området. Jag gillar huset. Men jag får lappsjuka. Vi bor i ett tätbebyggt område, inte alls ensligt. Vi har bussen fem minuter härifrån, kan ta oss in till stan på en kvart tjugo minuter. Men varje eftermiddag och varje helg när jag är ute med Prinsen är inga andra barn ute. Trots att jag vet att det bor barn i området. Massor av barn. Vad gör folk? Sitter vid datorn? TV:n? Åker till lekland eller shoppingcenter? Ikea?
Jag är en lägenhetsunge och det kanske är där mina tankar grundar sig. Jag är van att man går ut och träffar andra i parken. Vår park är tom. Död. Trots att jag i somras gjorde ett tappert försök att få barn till parken, då Prinsen och jag lade lappar i brevlådorna till en lekdate. Det kom några, det är en annan historia, men det är ännu inga barn ute på eftermiddagar och helger. Ligger det på föräldrarna? Att de inte orkar? Eller är det jag som är hyperaktiv och färgad av mitt jobb på förskola? Jag som tycker att barn ska vara ute och leka. Tycker inte andra föräldrar det?
På min gata kör bilarna fort trots att det är 30. Många är föräldrar som ska lämna på förskolan som ligger här. Hur tänker man då? På min gata bor det ett par skumma människor och många 40-talister som vägrar flytta. För de trivs så bra. Men de livar inte upp stämningen direkt.
Jag vill inte bo i stan igen. (Bara när jag blir pensionär.) Jag vill inte att mina barn ska växa upp på en skitig bakgård, där det är massor av avgaser. Jag vill inte bo med en minimal hiss igen. Där man knappt kan få in barnvagnen.
Jag drömmer om ett hus, fristående, radhus, parhus eller kedjehus. Nära stan så att jag kan välja. Så att jag kan få lite av pulsen en dag men sedan åka hem igen. Det ska ligga i ett område där folk är ute. Där det finns en lekplats där människor samlas. Det ska vara på en gata där bilar inte kör som idioter. Där mina barn kan lära sig cykla utan att jag var tredje minut behöver skrika "Akta bilen!" Jag drömmer om ett område där det bor många barn, där det är levande.
Innerst inne vet jag inte om jag vill flytta. Om jag orkar och vågar. Jag menar, vi har renoverat i nästan fyra år nu. Men tyvärr kanske jag ska säga, så har jag sått ett frö hos sambon med mitt klagande. Han tycker att vi kanske ska bygga ett hus. Ett nytt fint hus. Som stiger i värde bara det är uppsmällt, som han säger. Ärligt. Jag vet inte om jag orkar det. Vi har varit i IVF-svängen många år som ni vet, innan vi fick våra fina. Det sliter. Vi har renoverat en himla massa. Det sliter också. Jag tror och vet att mina tankar har bubblat upp för att jag är hemma mycket nu. För att det var varit en lång vinter då jag har känt mig begränsad. Men jag vet inte om det här är en svacka eller något annat. Kollar på Hemnet och drömmer. Det måste man väl få göra? Eller ska man bara hålla käften och vara nöjd nån jävla gång?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Förstår att du känner dig ensam och det är inte kul. Men några föräldralediga vänner har du ju ;-)
Här i vårt område verkar det som att folk hänger lite i parken efter dagishämtning. Själv har jag inte kommit dit än, men så har vi ju inte dagis än. Tror det där är en tillfällig svacka du har, om en vecka kan det vara annorlunda och fullt i parken.
Tudorienne: Du har rätt. Jag har en fin vän som också har en bebis. Ska försöka få över dem på en lunch inom snar framtid. Kram!
Det är klart det blir ensamt! Jag överstimulerade mig själv nog under min mammaledighet som ändå bara varade i 6,5 månad. Blev otroligt uttråkad. Och trött på att umgås med folk som jag inte hade något gemensamt med. Nu är jag hemma 1-2 dagar per vecka istället, passar mycket bättre. Bor i stan, skulle inte klara något annat:(
Snart kommer vi och hälsar på! Jag befinner mig kanske fortfarande i bubblan, för jag har svårt att få dagarna att räcka till från det jag lämnar på förskolan tills det är dags att hämta. TVn är än så länge mitt främsta sällskap. Har flera kompisar och även grannar som är föräldralediga och kan faktiskt känna mig lite stressad över att jag kanske "borde" hänga mer me dem. Ja, du ser - aldrig är man nöjd ;-)
Jag känner igen mig. Jag bor i ett lugnt villa-område med några få hyreshus och bostadsrättshus. Det finns ingenting här utom en ICA-affär. Ingenting att göra, att titta på för min nu 15 månader gamla son. Och jag har varit hemma i 15 månader utan nästan något socialt. Inget socialt i närheten i alla fall. Ingen föräldragrupp eller liknande. Gamla kompisar som kommer en stund till helgen eller liknande, men ingen att gå ut att promenera med. För att komma till något måste vi gå 20 minuter eller åka kommunalt. Då kommer vi till ett litet förortscentrum med ett bibliotek och några affärer. Nej, vi fortsätter oftast en bit till och kommer till Fridhemsplan eller Centralen. Tar en fika eller går på ett annat bibliotek. Gud så jag längtar någon annanstans! Och som sagt - är det inga barn som leker ute numera? Var bor du? I Stockholmsområdet?
Lisa
Paprika: Ja är det inte det ena så är det det andra;) Det var skönt att inte ha några gravida kompisar eller några med bebisar när jag själv hade svårt att bli gravid. Nu hade man ju önskat det...
Lisa: Japp, jag bor i Stockholmstrakten.
Tack för ännu ett argument att aldrig lämna stan. Här har jag aldrig vart med om att det är tomt i någon parklek. Skämt å sido. Trist att du känner dig ensam. Inte bra. Men jag tror det hänger på att DU styr upp saker (vilket man inte alltid ids). Men det är nog den bittra sanningen.
Skicka en kommentar