Fyra barn

Jag drömmer om ett annat boende. Bara för att, trots att vi har ett rätt mysigt hus. Igår var jag och en kompis på visning. Fint hus men med en lukt av källare (fukt). Härliga fondtapeter, ateljé och hemmaframkallade stora foton överallt. Det är ett par som bor i huset, på kanske 30-35 år. De har två barn, tre år och en nyfödd. Jag vet det för vi bor rätt nära. När min kompis frågade mäklaren var de (som ska sälja huset) ska ta vägen svarade hon: "De vill bo större. Det här paret ska satsa på fyra barn, så då blir det här huset för litet."

GAD

Jag har fått en diagnos av min vän G. G som har samma grejer för sig som mig, som arbetar på olika sätt med diagnoser. GAD, heter det. Generaliserat ångestsyndrom. Läser på nätet och hittar följande fakta:

Generaliserat ångestsyndrom, eller GAD efter engelskans generalized anxiety disorder, innebär att en person sällan eller aldrig kan kontrollera sin oro och ängslan. Det påverkar hela tillvaron för den drabbade. De mest effektiva behandlingarna vid generaliserat ångestsyndrom är kognitiv beteendeterapi och antidepressiva läkemedel.

Att känna oro, ångest eller bli ledsen och trött av motgångar och påfrestningar är helt naturligt och något vi alla råkar ut för. Det innebär inte att man lider av generaliserat ångestsyndrom. För att få diagnosen ska man ha långvariga besvär som gör det svårt att sköta ett arbete, fungera socialt och fungera i familjelivet. En person med generaliserat ångestsyndrom är:

•mer eller mindre konstant ängslig
•osäker
•okoncentrerad
•rastlös
•pessimistisk
•spänd
•stresskänslig
•lättretlig.

Nej jag är inte en osäker person, har inte svårt att koncentrera mig. Jag kanske är lite rastlös av mig, vilket jag tror ligger i min natur. Jag anser mig vara rätt positiv och alltså inte pessimistisk. Jag klarar av stress och är inte lättretlig. Men. Det är det där med oron. Katastroftankarna. Räcker det för att kvala in som en GAD:are?

Jag fungerar i vardagen och ingen som inte känner mig på djupet skulle någonsin veta eller förstå att jag har en konstant oro i kroppen. En oro som ibland är vilande, men som kan utlösas och göra sig påmind hur snabbt som helst. Gärna när det är något katastroflarm där hälsan är inblandad, då blir jag superstressad och får ångest, som en hang up. Jag kan tänka logiskt, jag är inte galen. Men det är som att vissa saker triggar mig. Oftast är det saker som har med barnen att göra, eller mig själv. Som här om veckan när jag såg ett (barnprogram) om hur mycket gift det är i leksaker. Jag fick panik. På riktigt. Tänkte på hur många gånger Gittan har snott Prinsens slemmiga gummidjur och provsmakat på dem. Att vi har många av de leksaker som labbsnubben på tv sa att "De där leksakerna skulle jag aldrig ge mina barn!" Det ger mig ångest. För att jag har gjort det.

Jag fattar att andra föräldrar också tänker. "Shit vad läskigt med gift i leksaker" men att de sedan kanske funderar vidare typ "Ok, det kanske inte är så bra att små barn smakar på saker, men det händer och det är nog inte hela världen." Själv fastnar jag i grejer som "Gift. Fan. Panik. Tänk om han/hon drabbas av något hemskt för att jag inte har haft bättre koll!" Koll på så sätt att jag borde ha hindrat mina barn från att stoppa grejer i munnen (orimligt jag vet!) och för att jag har varit ovetandes om att det faktiskt är gift i vissa leksaker. Det är liksom fullt larmpåslag när jag hör/läser liknande saker. Det blir höga inre stresshalter på en gång!

Så funkar jag och det är svinjobbigt. Inte så mycket för min omgivning, jag ältar det inte med min sambo t ex. Han säger mest "Men fan Anna-Bell, sluta nu!" och så skärper jag mig men ältar vidare i min skalle.

Jag ska börja på KBT till hösten. Att ha katastroftankar är så himla jobbigt och jag vill få redskap för att kunna hantera det bättre. Gick ju till en kurator när Gittan var nyfödd och under graviditeten (då jag var ännu mer ångestladdad) men det hjälpte så där. Nya tag alltså. Jag vet mitt problem. Jag vet när det uppkommer. Jag behöver bara hjälp att leda om mina katastroftankar.

Sommarben

Sommarben. Bruna, släta tänker du. Men icke. Idag bjuder jag på allt. Skiter i att sätta på mig tightsen när jag ska nånstans. Blottar mina bleka, otränade spiror. Bjussar på både celluliter och hårstrån jag missat med (den slöa) hyveln. Jag träffar ju ändå knappt nån här tänker jag, i Förorten. Annat vore det om jag skulle till Stan, åka tuben och sitta ben mot ben med nån annan. Men här.

"Om jag hade varit hemma som du hade jag haft en bränna nu" sa min solgalna syster till mig här om dagen. Jo visst, men det har inte jag. För när Gittan sover gör jag annat. Det är tvätten och disken och maten...som vanligt. Och jag gillar faktiskt inte att pressa längre. Pallar inte att ligga raklång, inte så värst länge i alla fall. Då blir jag svettig och rastlös.

Om mina ben får färg i sommar så är det för att jag har bara ben när jag cyklar, klipper gräs eller gör något annat. Tills vidare är de vita.

Majkväll

En sovande prins med solkräm i håret, en liten flicka bredvid i spjälsängen. En karl som fixar på altanen, en skrivande kvinna vid datorn. Mörklila blommor i syrenen, en smal måne på den ljusa himlen. Det är majkväll i Förorten.

Mors dag

Förr var vissa dagar extra jobbiga. Julafton, som påminde oss om att vi ännu var barnlösa, att ännu ett år gått utan att något hänt. Midsommar, när andra gullade med sina barn, små klädda i finkläder med kransar på huvudet. Mors dag. Ni hör ju. Mammas dag. Kan man känna sig mer utanför när det enda man vill är att bli...just en mor.

När jag väl blev mamma firades jag inte direkt på mors dag. Jag minns faktiskt inte hur det blev, men någon present blev det nog inte, trots att pappan hade firats med både paket och frukost på sängen ett halvår tidigare. Men skitsamma, det andra är ju miljoner gånger viktigare. Att jag faktiskt blev mamma till sist.

På söndag är det mors dag igen. Min städgalna mamma ska hit och hjälpa till med våra fönster. På hennes initiativ hjälps hon och Ingemar åt att putsa alla våra rutor. Och man får tacka. Sedan blir det fika. Jag ska göra fin tårta till mamma för att uppmärksamma henne (och kanske mig själv?) på mammas dag.

Igår kom reklam från Ica Maxi, med tillhörande morsdagbilaga. Bilder på nagellack, mascara och parfym, men också på munskölj, dammsugare och...bantningsmedlet Nutrilett. Vilken kvinna blir glad över att få Nutrilett i present?

Själv förväntar jag mig ingen present på mors dag. Men jag ska krama mina fina små lite extra och tänka på alla dagar jag ogillade mammas dag, för att jag aldrig trodde att jag skulle få bli just mamma.

Ränder

Nej helt lär vi inte glömma bort magsjukan i maj 2012, för på (de vita) väggarna vid Gittans matplats finns ännu ränder av blåbärssoppa kvar.

Saker med magsjuka

Fem dåliga saker med magsjuka.

5. Allt luktar illa. Maten i kylen, men mest diskhögarna i köket. Och de gigantiska tvättbergen som stinker surt.

4. Svårt att ta hand om barnen när man mår pyton, att laga mat och sköta om dem, leka och så.

3. Det är inget roligt att inte kunna träffa folk. Man känner sig isolerad och räknar hela tiden tills det gått 48 timmar. Typ "Nej, nu var det ju 24 timmar och vad nu! Sågbajs igen!" Och så sedan räkna om.

2. Det är tortyr att må illa, omänskligt att kräkas och bajsa på sig samtidigt.

1. Det är trist när ens barn får magsjuka och svårt att pricka med hinken när det gäller en ettåring.

Och nu till det bra: (Och då räknar jag inte med min platta mage, för den är snart som vanligt igen.)

Det går över relativt fort. Jag brukar tänka på andra hemska saker för att få lite perspektiv på det hela, att om ett par veckor har vi redan glömt bort att hela familjen spydde i kapp. Och det är ju fruktansvärt härligt, att det försvinner. Både fysiskt och ur minnet.

Igen

Vi torkar kräks igen. För nu har Gittan fått magsjuka för allra första gången. Fan. Hon har kräkts hela morgonen. Bara jag gav henne 4 milliliter vätskeersättning kom det upp igen. Vid lunch var hon hungrig och vi gav henne korv eftersom Prinsen ville grilla. En halv åt hon upp och drack en massa proviva. Det var tre timmar sedan och det har fått vara kvar sedan dess, peppar peppar. Även om det kommer upp igen när hon vaknar (hon sover nu) måste det ju gett energi i någon form tycker jag.

Banta utan salt och socker

Prinsen pratar om sin kompis Johanna, fem år.

"Johannas mamma tycker att hon är för tjock, det säger Johanna. Så hon äter bara saker som det inte är salt och socker i."

Om man tycker att man måste gå ner i vikt, kan man inte bara hålla truten och köra sitt race utan att informera sitt barn om det?

Stränga fröken

Prinsen ska börja i förskoleklass till hösten. Det känns stort. Tre gånger har jag varit med och gjort skolbesök. Jag kände genast förtroende för en av förskollärarna. Glad. Pratsam. Mjuk. Positiv. Verkade se barnen. Det blev inte henne till Prinsen och hans klass. Det blir en annan. Som ser snipig ut. Sträng. Som har dåligt rykte. Fan. När jag började på mitt jobb fanns för en barnskötare som vi kan kalla för L. L hade jobbat på min arbetsplats länge. Jag märkte direkt att det var något speciellt med henne. Hon var kaxig, otrevlig och tryckte ner andra. Det var en slags mobbning som pågick där hon var den som var förövaren. Min mes till chef verkade inte kunna säga till L, utan lät henne köra sitt race. Jag tog in och försökte sortera det maktspel som pågick. Jag och L jobbade inte i samma arbetslag, så jag såg henne inte så frekvent. Efter några veckor på min nya arbetsplats började kollegan M. M och L skulle jobba i samma arbetslag. Snabbt såg M hur läget låg och också att L gjorde idiotiska, kränkande saker mot barnen. Hon tog av en tvååring mössan ute på gården och torkade hans snor med den till exempel. L sa till vår chef (och just då hade meschefen en kraftfull vikarie.) Vickchefen såg till att flytta på L, och det på dagen. Ni kan fatta snacket på jobbet, bland alla som som låtit L hållas under alla år, som aldrig sagt till. Där satt de och skruvade på sig i personalrummet den där dagen hon fick gå. L blev placerad i skolan. Just det! Samma skola som Prinsen ska gå i. L. SKA. INTE. JOBBA. MED. PRINSEN. Så är det bara. Jag vet och hon vet varför hon jobbar där hon jobbar. Och hon är inte lämplig. Inte på något sätt. Hon borde har blivit flyttad till en tjänst som vaktmästare, eller något. Jag vill inte vara den där jobbiga pedagogmorsan, som dessutom jobbar inom samma enhet. Men jag måste säga till. Innan det är för sent.

Magsjuka

Prinsen är magsjuk och Gittan håller på att få två kindtänder. Sambon jobbar. Det blir inget barnkalas idag, ingen födelsedagslunch med pappas fru i morgon. Vi kommer inte att träffa våra vänner hemma hos oss på söndag för att käka brunch. Istället får vi roa oss hemma, barnen och jag. På något sätt. Brukar inte magsjuka härja mellan november och februari förresten?

Tyst

Det är nåt fel på bloggen och jag vet inte vad. Är rätt oteknisk tyvärr. Måste göra någon form av back up så att inte alla inlägg försvinner, hemska tanke! Ska också kolla med någon (vet bara inte med vem) som kanske kan hjälpa mig. Tills vidare är bloggen tyst.

Efterlysning!

Är det någon som har sett till min röst? Den försvann i onsdags och har sedan dess varit helt spårlöst borta. Detta undrar kvinna på snart 37 somrar som just nu har stora problem med kommunikationen.