GAD

Jag har fått en diagnos av min vän G. G som har samma grejer för sig som mig, som arbetar på olika sätt med diagnoser. GAD, heter det. Generaliserat ångestsyndrom. Läser på nätet och hittar följande fakta:

Generaliserat ångestsyndrom, eller GAD efter engelskans generalized anxiety disorder, innebär att en person sällan eller aldrig kan kontrollera sin oro och ängslan. Det påverkar hela tillvaron för den drabbade. De mest effektiva behandlingarna vid generaliserat ångestsyndrom är kognitiv beteendeterapi och antidepressiva läkemedel.

Att känna oro, ångest eller bli ledsen och trött av motgångar och påfrestningar är helt naturligt och något vi alla råkar ut för. Det innebär inte att man lider av generaliserat ångestsyndrom. För att få diagnosen ska man ha långvariga besvär som gör det svårt att sköta ett arbete, fungera socialt och fungera i familjelivet. En person med generaliserat ångestsyndrom är:

•mer eller mindre konstant ängslig
•osäker
•okoncentrerad
•rastlös
•pessimistisk
•spänd
•stresskänslig
•lättretlig.

Nej jag är inte en osäker person, har inte svårt att koncentrera mig. Jag kanske är lite rastlös av mig, vilket jag tror ligger i min natur. Jag anser mig vara rätt positiv och alltså inte pessimistisk. Jag klarar av stress och är inte lättretlig. Men. Det är det där med oron. Katastroftankarna. Räcker det för att kvala in som en GAD:are?

Jag fungerar i vardagen och ingen som inte känner mig på djupet skulle någonsin veta eller förstå att jag har en konstant oro i kroppen. En oro som ibland är vilande, men som kan utlösas och göra sig påmind hur snabbt som helst. Gärna när det är något katastroflarm där hälsan är inblandad, då blir jag superstressad och får ångest, som en hang up. Jag kan tänka logiskt, jag är inte galen. Men det är som att vissa saker triggar mig. Oftast är det saker som har med barnen att göra, eller mig själv. Som här om veckan när jag såg ett (barnprogram) om hur mycket gift det är i leksaker. Jag fick panik. På riktigt. Tänkte på hur många gånger Gittan har snott Prinsens slemmiga gummidjur och provsmakat på dem. Att vi har många av de leksaker som labbsnubben på tv sa att "De där leksakerna skulle jag aldrig ge mina barn!" Det ger mig ångest. För att jag har gjort det.

Jag fattar att andra föräldrar också tänker. "Shit vad läskigt med gift i leksaker" men att de sedan kanske funderar vidare typ "Ok, det kanske inte är så bra att små barn smakar på saker, men det händer och det är nog inte hela världen." Själv fastnar jag i grejer som "Gift. Fan. Panik. Tänk om han/hon drabbas av något hemskt för att jag inte har haft bättre koll!" Koll på så sätt att jag borde ha hindrat mina barn från att stoppa grejer i munnen (orimligt jag vet!) och för att jag har varit ovetandes om att det faktiskt är gift i vissa leksaker. Det är liksom fullt larmpåslag när jag hör/läser liknande saker. Det blir höga inre stresshalter på en gång!

Så funkar jag och det är svinjobbigt. Inte så mycket för min omgivning, jag ältar det inte med min sambo t ex. Han säger mest "Men fan Anna-Bell, sluta nu!" och så skärper jag mig men ältar vidare i min skalle.

Jag ska börja på KBT till hösten. Att ha katastroftankar är så himla jobbigt och jag vill få redskap för att kunna hantera det bättre. Gick ju till en kurator när Gittan var nyfödd och under graviditeten (då jag var ännu mer ångestladdad) men det hjälpte så där. Nya tag alltså. Jag vet mitt problem. Jag vet när det uppkommer. Jag behöver bara hjälp att leda om mina katastroftankar.