Svacka på jobbet

Den här veckan har jag drömt om en kontorstjänst. En liten hörna med en dator där jag kan sitta i lugn och ro över en kopp te och göra mitt jobb.

Jag gillar mitt arbete i vanliga fall, verkligen. Tycker om barnen, att göra roliga saker med dem och jag älskar att mötas av deras små armar som kramar mig på morgonen när jag kommer till jobbet. Men denna vecka har varit tuff. Jobbig. Jag har haft dåligt tålamod, jag vet inte varför. Jag har inte tyckt att det är toppen med allt kladd, att ha typ tre barn som alltid vill vara min svans och hänga med mig hela tiden, peta på mig och pocka på min uppmärksamhet. Har inte gillat att torka bakar, att försöka få dem lugna när de slåss (vilket händer många gånger varje dag)och den höga ljudnivån. Jag har längtat efter något annat. Fast, nej. Jag tror inte att det blir ett annat jobb för mig, inte just nu. Jag är nog bara i en svacka.

En annan grej som är fruktansvärt trist på jobbet, är att min fina kollega M ska sluta. M och jag jobbade ihop på mitt förra jobb. Hon är en jättebra pedagog och en allmänt trevlig människa. Vi har också blivit nära vänner privat. När jag började på förskolan N (mitt nuvarande jobb) var hon på en förskola som hon inte riktigt trivdes på. Jag tjatade på henne att börja på N och när det blev en ledig tjänst så nappade hon. M och jag jobbar på olika avdelningar, men träffas ute på gården, på möten och i personalrummet. När M började på min arbetsplats tyckte hon direkt att det var något skumt med en tjej i arbetslaget och nu, efter fyra månader, har det eskalerat. Kollegan är negativ och älskar att snacka skit, både om personalen och kollegorna. Hon är lynnig och stingslig, kan bli sur om M frågar något. Hon är helt enkelt en väldigt trist kollega och när man arbetar som vi gör är man så himla beroende av varandra och av att samarbetet fungerar.

För att göra en historia lite kortare än vad den egentligen är, så har M fått nog. Hon sjukskrev sig i veckan och jag fattade direkt. Hon har talat om för vår (mesiga) chef hur det ligger till som har ordnat en annan tjänst på en förskola inom samma enhet. Men, nu när jag har luskat lite har jag förstått att detta har pågått länge, under flera år. Att denna tjej har förpestat avdelningen, fått flera att sluta. Och vår chef har inte satt ner foten. Bara haft något samtal men sedan inget mer när det fortgått.

Jag är så förbannad och ledsen. För att M ska sluta och för att det inte finns någon som har satt punkt för det som pågår. På avdelningen finns ännu en kvinna och hon är tydligen helt okej när hon inte är tillsammans med den trista typen. En lätt åtgärd som borde gjorts för flera år sedan är ju att dela på de två.

På måndag morgon ska chefen prata med de två på M:s avdelning och tala om att hon inte kommer tillbaka. Och känner jag mig själv så kommer jag inte hålla inne med vad jag tycker, utan framföra min åsikt. Jag tänker säga att jag tycker att det är för djävligt att M slutar på grund av deras (speciellt den enas)sätt att vara. Och på onsdag har vi kvällsmöte och ska prata om värdegrunden och hur vi ska vara mot varandra. Vilket jävla skämt!