Påskägg

Sambon ska bort några dagar. Prinsen, Gittan och jag ska bara hänga, ta det lugnt och har inga planer förutom en påskmiddag hemma hos mamma och Ingemar. Idag ska jag handla påskägg till barnen. Prinsen får godis och någon liten leksak. Gittan får också en grej fast majskrokar, russin och sesamkakor i sitt. Jag vill inte att hon ska äta godis, inte redan. Inte Prinsen heller egentligen, för det är en massa skit i. Men vadå. Här Prinsen får du en ask russin, när dina kompisar får godis. Den funkar inte när man är sex år. Han var på en påskbjudning hos en kompis igår och fick ett ägg som innehöll massor av godis! Käkar han allt det kommer han att må dåligt. Bäst att mamma hjälper till med några bitar...

Vad lägger du i äggen?

Kollegan som gör IVF

Igår talade hon om, helt apropå, kollegan som gör IVF. Hon berättade om fyra misslyckade försök, om att man blir ledsen, att hon inte fattar varför det inte funkar, de som har fått svar på att det inte finns något problem hos någon av dem. Hon pratade om blodförtunnande och jag nämnde Trombyl. "Jag är insatt i ämnet", sa jag men hon frågade inget om det.

Jag vet precis hur frustrerande det är när man vill och det inget blir. "Det står i stjärnorna", sa en läkare till Sambon och mig i början av alla behandlingar.

Det blå huset, del tre.

Det blev en vända till med det blå huset. Mäklaren sa att det är först till kvarn om man vill ha det, så får man det till utgångspriset. Vi ville det och Sambon ringde på mäklarens svarare och talade om. Efter ett tag ringde hon upp, sa att det var ett par andra som nu var intresserade. Hon ville alltså trissa upp priset och sket i att hon hade talat om först till kvarn. Då ruttnade vi och bangade.

Ensam

Ibland kan jag känna mig ensam på jobbet. Som att jag inte har någon som förstår mig hundra och att alla bara ser till sitt hela tiden. Många gånger tycker jag att folk menar att de har så himla jobbigt på sin avdelning, så mycket. Jag anser att vi alla har liknande, fast på olika sätt. Att det inte är någon idé att klaga, för man har de barn man har. Diagnoser eller inte. Jag saknar min fina kollega M, som jag såg till att hon började på samma jobb som mig, men som blev behandlad så illa av en kollega. Jag saknar att ha någon som jag alltid kan vända mig till, men det finns ingen för jag vet ännu, efter sju månader, inte vart jag har folk. En del säger att "Hon måste ändra sig, hon är så negativ och har ett hemskt sätt." Sedan kramar man om denna med hemskt sätt och kallar älskling. Sådana, som jag tycker mindre bra om, pratar jag med på ett bra sätt, men inte mer. Det är olika det där, verkar det som.

Katastroftankar

Jag har ju ställt min egen diagnos, gadd, generaliserat ångestsyndrom. Igår fick jag det bekräftat igen. Jag hade ångest hela dagen, för en grej som inte hade behövt bli. För en grej som vi hade kunnat åtgärda för två år sedan, men som på något konstigt sätt har glömts bort och inte prioriterats.

Det är jobbigt att vara en sån som både har kontrollbehov och katastroftankar OCH vara glömsk och disträ.

Det blå huset igen...

De som bor i det blå huset ska skiljas. Mannen är intresserad av vårt hus och kom på privat visning i fredags. Jag känner honom lite, genom jobbet. Han sa att han gillar vårt hus, att det är fint. Vi sa att om vi får det vi vill ha (en summa pengar) för vårt hus och vi får köpa deras hus för utgångspriset, så är vi intresserade. Han skulle räkna på det sa han, och återkomma. De hade också ett bud, samma som vi, liggandes.

Idag sms:ade han Sambon. Skrev att han tyvärr måste tacka nej. Att han hade räknat och räknat men att det blir för dyrt. Att "ert hus kommer nog alltid vara det jag skulle ha haft".

Så det blir inte det blåa huset, men det känns ok ändå. Och det går fler tåg, och vi har ju faktiskt inte ens bråttom.

Det blå huset

Jag kan inte släppa tanken på det blå huset. För jag har kommit fram till att man inte behöver göra något akut, utan kan leva med att ena badrummet är lite nittio. Idag ska jag fixa fram lönespecar och arbetsgivarintyg. Blixtsnabbt. OM vi vill lägga ett bud i helgen.

Velig

Vi har tittar på ett hus. Ett stort ock blått. Sambon är eld och lågor och har flyttat in i sitt huvud. Inte jag. Om det beror på att jag har separationsångest från vårat hus eller om det beror på att detta inte är rätt, det vet inte jag.

Huset är från 60-talet, är arkitektritat och charmigt. Det har tre toaletter, var av två med badkar. Det har tre sovrum och ett stort rum där man kan lyxa och sväva ut lite. Lekrum? Pysselrum? Dela av och göra båda? Huset har tvättstuga och stort garage för Sambons jobbsaker. Det vi har önskat.

Så vad är problemet? Jag tycker att badrummet är för risigt och köket också. Det som vi just gjort i vårt hus. Det som kostar mycket pengar att fixa till och som suger att göra. En del annat är också i mindre bra skick. Det är nog det som skrämmer mig, trots att jag fattar att vi inte har råd att köpa ett nytt hus i tipp topp-skick, i samma storlek.

Jag vet inte vad jag vill. Jag är velig, men det finns ingen tid att vela. Jag måste välja. Vill jag flytta till det blåa huset eller inte?

Träning

Jag har som mål att träna två gånger i veckan. Det är inte alltid det blir så. Men om man lär känna en tjej (i detta fall Prinsens klasskompis mamma) som är på och vill ha sällis på gymmet, kan det bli så att man kommer iväg tre gånger på en vecka. Fan, vad jag är bra!