Ensam

Ibland kan jag känna mig ensam på jobbet. Som att jag inte har någon som förstår mig hundra och att alla bara ser till sitt hela tiden. Många gånger tycker jag att folk menar att de har så himla jobbigt på sin avdelning, så mycket. Jag anser att vi alla har liknande, fast på olika sätt. Att det inte är någon idé att klaga, för man har de barn man har. Diagnoser eller inte. Jag saknar min fina kollega M, som jag såg till att hon började på samma jobb som mig, men som blev behandlad så illa av en kollega. Jag saknar att ha någon som jag alltid kan vända mig till, men det finns ingen för jag vet ännu, efter sju månader, inte vart jag har folk. En del säger att "Hon måste ändra sig, hon är så negativ och har ett hemskt sätt." Sedan kramar man om denna med hemskt sätt och kallar älskling. Sådana, som jag tycker mindre bra om, pratar jag med på ett bra sätt, men inte mer. Det är olika det där, verkar det som.