Igår var jag hos kuratorn S igen. Som jag senast var hos för två år och två månader sedan. Det är katastroftankarna igen. De har aldrig försvunnit, utan de kommer och går. Och det är svinjobbigt.
Jag tror inte att folk som inte känner mig på djupet fattar att jag har en ihållande oro. Märker att jag har dessa tankar.Jag är lugn i många situationer. Kan prata inför folk om jag vill, vågar säga vad jag tycker. Jag är inte konflikträdd och tycker oftast att jag är bra nog, att jag duger som jag är. Jag är trygg i mig själv. Jag skulle inte kalla mig själv nervös eller hönsig. Men jag är nojig. Jag är rädd för big things. För hemska grejer, svår sjukdom och död.
Det handlar om mitt kontrollbehov, jag fattar det. Att jag har svårt att hantera och leva med att det faktiskt kan hända hemska saker. Vissa tidningsartiklar läser jag inte. En del saker som jag ändå råkar se eller som jag hör talas om, får mig att må dåligt i flera dagar.
Min vän R har bacillskräck. När hon skulle amma sin lilla dotter hemma hos oss satt hon i vårt sovrum. Efteråt talade hon om att hon hade suttit på golvet. "Varför då?", undrade jag. "För att jag har varit på stan idag", sa hon. Men jag struntar i om hennes byxor har varit på stan, för att jag tror inte att det hänger baciller i klasar på dem. Själv är jag rädd för mer farliga saker än vad hon är. Man är olika.
När jag var liten var min mamma väldigt orolig. Jag uppfattade det så. Jag minns när jag var sjuk och hade feber. Kommer ihåg blicken, rynkan mellan ögonen. Alla förmaningar. Men jag fattar också att man som förälder bör ha en viss oro. Nu för tiden anser jag att min mamma tar mycket av det jag oroar mig över med ro. Kanske har hon blivit lugnare med åren.
Jag vet inte om S kan hjälpa mig, men jag testar. Det är bra att vara jag, men jobbigt ibland, besvärligt att få adrenalinpåslag av vissa saker, hjärtklappning och skräckkänsla. Det är det jag vill åt, få redskap att hantera.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Tuff du är som tar steget och tar hjälp. Hoppas att hjälpen blir till hjälp och oron kan läggas på hyllan tills den är befogad. Jag har oro för helt andra saker men tror att det är samma känsla. Hur blir man så modig som du? Hur tar man steget och söker hjälp?
GO GIRL!!!!!
Jag har ju lidit av GAD i många, många år.
Älskar mina tabletter som gjort mig normalrädd.
Jag är visserligen inte alls lika präktig längre, och miljön mådde bättre av min totala miljöpanik. Men å så skönt det är att reagera normalt på världen.
Anonym: Tack för dina ord, men jag vet inte om jag är modig. Jag tänker att det kan vara bra att prata med någon, för att det är så jobbiga att brottas med. Om du behöver hjälp, se till att få det! Jag tänker att jag är lika kocko som "alla andra", att alla liksom har sitt.
Kattmamman: Jag har också ställt diagnosen GAD på mig själv. Jag vill helst inte ta tabletter, om jag inte måste, men förstår att man tar till det när man verkligen behöver. Jag kan avundas folk som inte tänker som jag, som verkar ta det mesta med en klackspark. Ta min syrra till exempel. Hon är totalt onojig. Jag fick liksom allt av det.
Skicka en kommentar