"Jag vill leka med P hemma. Vi leker ibland i skolan", säger Prinsen och tittar på mig. Han talar om P som går i samma klass, som har en diagnos, som spottade på Prinsen, slog och hotade när de började i skolan. "Vill du?", säger jag. "Det kan vi kanske ordna."
Jag vet inte hur P är nu, bara att han ännu inte har en resurs. Jag känner honom inte, men vet att det är lugnade i klassen. Idag när jag hämtade Prinsen var han med P och en personal på fotbollsplanen. Så det verkar som att de leker, som Prinsen säger.
"P säger fortfarande fula saker, men han är snäll mot mig", säger Prinsen.
"Det är bra att Prinsen väljer sin egen väg, att P är snäll mot honom, att de kan leka", säger Sambon. "Jag har alltid varit kompis med "de bad guys", och även om jag inte valt det medvetet har det varit bra att ha dem på min sida. Låt dem leka hemma!"
Om ett par veckor ska jag till skolan. Då ska jag kolla läget och kanske att vi sedan bjuder hem G för lite lek. Men jag kan villigt erkänna att jag i så fall kommer att vara på min vakt och hålla ett extra öga på vad som händer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ja, var på din vakt. Men jag tror också att det är bra om de kan leka ihop (även om det inte nödvändigtvis behöver vara var och varannan dag;-)
P:s diagnos försvinner knappast. Men han har säkert lugnat sig nu när han har hittat en plats och rutiner i allt det nya som skolan innebär. Att han har en diagnos betyder ju inte heller nödvändigtvis att han omöjligen kan lära sig hur man umgås med andra och hur man är en vän – även om det är svårare för honom än för andra barn.
Skicka en kommentar