Dags för förändring på sovfronten!

Jo Prinsen sover faktiskt mellan oss. När han var två veckor började han sova i egen säng, han sov hela nätter och det gick strålande. Så hände något. Han ville äta hela tiden och den trötta mamman, dvs jag, orkade inte lyfta i och ur honom i spjälsängen hela nätterna. Och då hamnade han mellan oss och fortfarande snuttar han sig nätterna igenom.

Det är jättemysigt att ha en Prins i sängen, underbart att få känna hans lena bebishud och höra honom andas så nära. Men han har ju blivit så rörlig nu, Prinsen. Rätt som det är kommer han rullandes i full fart och kuddhögarna i vår säng är snart meterhöga för att han inte ska komma ur sängen och ner på golvet. Han tar upp allt mer plats och sambon har redan varit hos naprapaten. Eftersom han är rädd att lägga sig på Prinsen så sover han stel som en pinne.

Så hände detta i morse: Jag låg och halvsov då Prinsen kom rullades emot mig. Detta samtidigt som jag rörde min arm. Prinsen rullade rakt in i min armbåge. Han skrek till men somnade om direkt. Det var nog inte så farligt men jag fick dåligt samvete och det var då jag bestämde mig. Det är dags för förändring! på sovfronten.

Har nu gjort ett mat- och sovschema till Prinsen. Nästa vecka ska vi köra hårt, han och jag. Jag ska inte bestämma något annat. Inga luncher, inga fikor, ingenting över huvudtaget om det inte passar in i vårt schema. Här ska nu ätas och sovas på bestämda tider. Detta för att Prinsen ska kunna komma till ro själv, utan en tutte i munnen, för att jag ska kunna sova bättre och för att Prinsens pappa ska slippa klippkort hos naprapaten.

Sagt och gjort. Skulle på barnkalas idag men vi struntade i det. Skippade också den dagliga promenaden klockan elva för att få Prinsen att sova middag i sin egen säng. För det var länge sedan han sov där. Flera månader sedan faktiskt.

Så här gick det till:

Jag började vid halv elva då jag såg att han var trött. Plockade bort alla leksaker från sängen och tog ner mobilen med speldosan som hänger ovanför. Riggade upp ett lakan över sänglampan ovanför hans säng så att det blev som en sänghimmel. Fick för mig att det skulle kunna vara mysigt. Jag lade ner Prinsen, pratade lugnt med honom och berättade att han skulle vila. Sedan gav jag honom snuttefilten, stoppade in nappen och lämnade rummet. Satt i soffan utanför och hörde hur han lekte, vände sig till mage och skrek på ett småklagande sätt. In i rummet. Stoppa in nappen och vända honom till rygg. Ge snutte filt. Satte tillbaka speldosan och drog igång den. Så satt jag i soffan igen och lyssnade. En del skrik, men inte värre än att jag stod ut för jag hörde att det mest var trött-klagande. Hade det varit skrik-skriken så hade mitt hjärta börjat blöda och jag hade tagit upp honom på en gång, så blödig är jag. Tillbaka in i rummet igen. Torka kräks, byta bajsblöja. Så fram och tillbaka. In med nappen och sitta i soffan. Tills...det blev tyst.

Jag smög in i sovrummet och där låg han och sov, min Prins! I sin spjälsäng. Med nappen i munnen och snuttefilten över axeln. Yes! Det funkade idag. Så varför skulle de inte kunna funka ikväll? Återstår att se. Fortsättning följer.

Jag har slarvat, jag vet. Förlåt.

Så satt sambon och läste på min blogg här om kvällen. "Här har du glömt en bokstav..." och
"Du har skrivit fel här!" (Sen när blev han språkpolis?!) Jo tack, det kan hända. Det kan ju ta en stund att få ned något då man ammar ett par gånger emellan och då man sitter uppe på kvällen med blödande ögon och skriver. Har väl inte lagt krut på att läsa igenom så nogrannt alla gånger heller. Så förlåt ni som läst mina slarviga, felstavade inlägg. Ska skärpa mig. (Tror dock att ni ändå fattade vad jag menade).

Hej från mig, som faktiskt både är svenskalärare och perfektionist...

"Så vad gööör du hela dagarna?!"

Ja det är frågan jag får ibland. Många gånger av folk som inte har en bebis. Ja vad gör jag?!

Jag och Prinsen sover till nio-halv tio på morgonen. Då har vi ju ammat på natten allt mellan fyra till tio gånger. Vi går upp och jag fixar mig själv, jag gör i ordning Prinsen och plockar upp i hemmet. Vid elva brukar vi vara ute. Det blir en promenad och eventuellt ärenden som att handla mat eller så kanske vi träffar någon en sväng. Prinsen sover ca 1 1/2 timme medan vi är ute. Jag har som regel att alla ärenden måste vänta tills Prinsen har sovit minst en timme, annars vaknar han oftast då vi går in. Sedan blir det smakportion och amning och lunch till mig.

Oftast är vi hemma på eftermiddagen. Då brukar vi leka på lektäcket och lyssna på musik. Prinsen gillar då man engagerar sig och sjunger med i barnlåtarna. Sedan är det sovning igen, antingen inne eller ute i vagnen. Sover Prinsen inne får jag tid över till att exempelvis vika tvätt, plocka i eller ur diskmaskinen eller damma av hemmet lite. Sedan kommer sambon hem och nej...jag har oftast inte gjort någon middag som står på bordet.

På kvällarna fortsätter jag att plocka och pyssla hemma och springer ner i tvättstugan typ varannan dag. Och utspritt under hela dygnet så ammar jag en massa och byter blöjor så klart. Sedan tillkommer nagelklippning, bad och allt det andra självklara som man gör då man har en bebis.

Det är vad jag gööör hela dagarna! Frågan är egentligen inte vad jag gör nu hela dagarna, utan vad jag gjorde innan Prinsen kom. Hur såg kvällarna ut då jag inte körde amningsrace? Då jag inte grunnade på hur jag skulle kunna få vår bebis att vilja sova i en egen säng? Då jag inte behövde avbryta det jag höll på med för att springa in och titta till en gruffande Prins?Jo, jag längtade efter att göra detta, det var vad jag gjorde! Jag längtade efter detta föräldraliv så att det gjorde ont i kroppen på mig. Och nu är jag här! Det här är ett vardagsliv där vår Prins tar upp de flesta av dygnets alla tänkbara minuter. And I love it!

Det kaosartade dopet.

Så döpte vi Prinsen fastän sambon och jag inte var helt överens. Han såg ingen anledning att ha ett dop medan jag tyckte att det skulle vara fint med ceremonin. Efter en del diskussioner sa sambon att det var ok. "Men då fixar du med det". Visst. Det skulle inte vara några problem för mig. Jag ordnade med inbjudningar, pratade med prästen, fixade lokal för fikat, beställde smörgåstårtor och bakade kakor.

Så kom dopdagen. Folk började strömma in och sätta sig i bänkraderna. Kyrklockorna började ringa, orgeln satte igång och vi tågade in; Sambon, jag, gudfadern och gudmodern med Prinsen på armen. Vi hann gå genom kyrkgången och ställde oss bakom dopfunten. Så började Prinsen skrika. Han skrek och skrek. Min vän som hade Prinsen på armen gav mig honom illakvickt och det var då det började. Maraton i att försöka på Prinsen lugn. Jag bar honom upprätt, liggandes, vaggandes. Inget hjälpte. Jag gick fram till prästen och mumlade något om att amma. Han nickade och jag satte mig i bänkraden längst fram. Jag satt bredvid mammas man och det var även till honom som jag i panik gav min amningskupa. Prinsen ville inte äta. Han bara skrek och skrek. Jag gick fram till de andra igen. Sambon provade att hålla vår son men inget hjälpte. Jag sprang iväg till fikalokalen och hämtade barnvagnen. Min syster kom utspringandes och i ett mörkt kök i anslutning till kyrkan stod vi och försökte få Prinsen lugn. Vi rullade vagnen och sedan försökte jag amma gåendes. Jag vaggade och vyssade i det mörka köket samtidigt som syrran gick efter och höll upp min tröja. Inget hjälpte. "Jag börjar snart gråta"sa jag men min syster insisterade på att jag skulle hålla mig. Medan vi höll till i det mörka köket sjöng de andra psalm efter psalm. Prästen som verkade ha humor sa tydligen "Det här är första gången jag har barndop utan barn".

Så var det ju tvunget att Prinsen skulle få vatten på huvudet. Vi gick in och han fortsatte skrika medan prästen höll i honom. Jag väste till sambon mellan tänderna "Jag skiter i det här nu. Jag blåser av och går hem". "Så faan heller!" väste han tillbaka. "Jag sa ju att vi inte skulle döpa".

Det var hemskt jobbigt! Jag var svettig, stressad, snurrig och bajsnödig på samma gång. Det enda jag ville var att Prinsen skulle bli lugn. Det var så stressande att stå där framme och ana att släkten i bänkraderna bara satt och undrade vad som skulle hända här näst. Jag tittade på min mamma som såg helt knäckt ut. Jag hörde att hon sa "Jag har aldrig hört honom skrika så här". Hennes man satt bredvid med en kamera i handen och en amningskupa i den andra.

Prästen predikade för fullt men jag hörde inte vad han sa. Ingen hörde. Två tjejer sjöng och spelade gitarr. Ingen hörde vilken låt. Prinsen var på min arm och skrek, han hölls av prästen och skrek, han låg längst framme vid dopfunten i sin vagn och skrek. Nu efteråt har folk sagt att "Den där vagnen kan ni sälja dyrt sedan. Den är ju välsignad".

Jag och Prinsen var inte med på slutet av dopgudstjänsten. Då hade vi tagit oss till fikalokalen. Jag planade utmattad ner raklång på en soffa och ammade Prinsen. Då blev min lilla älskling äntligen tyst. Jag hade stövlarna på där jag låg på soffan, kjolen var på sniskan, bröstet utanför och den andra amningskupan bredvid. Då knackade det på dörren. Prästen.
"Måste jag komma?" undrade jag och for upp. "Nej, jag bara undrar vad jag ska säga till dina fikagäster" sa han. "De måste vara där ute" sa jag och fortsatte amma med 30 fikasugna människor som hängde på låset.

Prinsen och jag somnade ovaggade den kvällen. Jag anar det det hela blev kaos för att Prinsen var trött, kände att jag var stressad och för att han inte gillade den höga orgelmusiken. På fotona från dopet är sambon stel och blek, jag och gudmodern ser kutryggade och gråtfärdiga ut, gudfadern skrattar åt den absurda situationen och Prinsen gallskriker. Ja vi somnade verkligen snabbt den kvällen som sagt och jag anar att det var en del om pratade om oss samma kväll. Om den stressade och irrande mamman som for mellan bänkraderna och om Prinsen som inte vil döpas.

Prinsens fem-i-topp!

1. Det bästa som finns just nu är att sitta i babybjörnen och spana. Det ska helst vara ute så att man kan titta på bilar och människor.

2. Att äta majspuré är både roligt och gott. Mellan tuggorna kan man passa på att smaka på haklappen och att kolla in hur det känns att ta på purén.

3. Då mamma och pappa äter är det roligt att få vara med vid bordet. Det är kul att se hur långt armarna når. Kanske att man lyckas nå någonting på matbordet någon dag.

4. Att snurra runt från rygg till mage är jätteroligt. Ibland tar lektäcket slut och plötsligt ligger man på parketten istället.

5. Det är intressant att stoppa saker i munnen. Allt i från leksaker till tidningar ska studeras noga.

Det var dagens lista från Prinsen 5 månader.

Det som göms i snö kommer upp i tö...

Det kom ett stort och fint paket med posten i julas. Paketet var till Prinsen och hade skickats lång väg från en av sambons släktingar.Det var med långa snören,prasslade då man kände på det och det var mjukt. Var nyfiken på vad som var där i.

På julaftonskvällen hade vi en julklappsöppning; Jag, sambon och Prinsen. I det stora, prasslande paketet som hade skickats lång väg låg det en stor filt. Den var mjuk, len...och luktade får. Jag som är lite känslig mot lukter stoppade ner filten längst ner i tvättkorgen, ville inte att Prinsen skulle ligga på något fårluktande. Vi kallade filten skämtsamt för fåret och bräkte ibland då vi berättade för andra om filen som luktade får.

Det var sambon som hade tvättstugan då filten skulle tvättas. Då tvättiden var slut och han kom upp med alla påsar såg jag den. Filten. Den fina, fluffiga och lena filten hade blivit en grytlapp! En fårluktande grytlapp. Jag vred mig av skratt! Han hade tvättat en yllefilt i 60 grader! Så vad skulle vi göra med den före detta lena filten som numera var en liten fingertutt? Balkongen. Där kunde den hänga och vädras ett tag.

Vinden kom och blåste ner den före detta filten på balkonggolvet. Snön kom och gjorde så att vi slapp se den då vi öppnade för att vädra. Och så kom plusgraderna. Nu mer ser vi den väderbitna, rufsiga före detta filten då vi öppnar balkongdören. Och om vi någongång hör något bräkande där ute kan man ju misstänka att det är han, fåret, som gör sig hörd.

"Har du sett min amningskupa?!"

Så gjorde jag det ännu en gång. Tappade bort amningskupan mitt i natten när jag ammat färdigt Prinsen. Visst skulle jag kunna strunta i den och bara gå upp och hämta en ny. Men jag har någon gång läst på ett paket innehållande amningskupor att de inte ska ges till barn, varav jag har någon slags skräckbild att jag ska vakna och Prinsen har hela munnen full av ludd efter att ha tuggat i sig en kupa. Visst skulle jag kunna ha en strategi som att behålla kupan nerknövlad i bh:n när jag ammar, men då Prinsen vill ha mat glömmer jag allt annat och slänger iväg kupan åt något håll.

Jag börjar leta, tar bort kuddar, känner runt bäddmadrassen och tittar runt omkring Prinsen som sover mellan oss. Ingen kupa. Jag viskar bort mot sambon "Har du sett min amningskupa?" men möts bara av ett snarkande ljud. Jag hittar den bara inte. Måste ge upp.

På morgonen då sambon och Prinsen sover smyger jag upp. Sätter mig i soffan och mornar mig. Sträcker på mig, gäspar och drar händerna genom håret. Men där var det något! Längst uppe på huvudet sitter den borttappade amningskupan. Den har klistrat fast sig med hjälp av den lilla klisterlappen som finns på och har nu tovat ihop mitt långa hår högt uppe på huvudet.

Jag går in i badrummet och ser mig i spegeln. Amningslinne med mjölkfläckar och nu en kupa på huvudet. Trasslar bort håret som fastnat. Min syster, fyrabarnsmamman, brukar säga att man är så ful när man ammar. Har aldrig fattat vad hon har menat. Kanske är det kupor på huvudet hon syftar på. Ingen aning. Måste fråga. Någon som har hört talas om neonfärgade amningskupor? Några som man hittar lätt mot vita lakan. Eller är det lakanen jag måste ändra på. Kanske blå lakan nu? Går och lägger mig igen. Prinsen vaknar och vill äta. Var var det jag la den nu igen? Kupan. Petar på sambon. "Kupan. Har du sett den?!"