Stort

Det räcker med att Prinsen eller Gittan har ont någonstans, lite mer diffust än om man har skrubbat upp knät, så går jag igång. Börjar tänka på det värsta. Inte för att jag tror, utan för att mina tankar bär mig dit. Frågar och analyserar, men försiktigt för att inte blåsa upp. För jag är rädd för att de ska märka min rädsla, livrädd för att den ska smitta av sig.

Det är så jobbigt att vara så. Så jäkla jobbigt att ha katastroftankar.

Vrål

Det är körigt just nu. Prinsen är i någon fas. Det funkar fint utanför hemmet. I skolan. Hos kompisar. Även när vi var vänner hemma. Men sedan. Han är lättstött. Kastar sig på golvet. Vrålar för minsta lilla när det inte blir som han vill. Använder fula ord. Testar. Provocerar.

Jag vet att sex-och sjuårsåldern ofta kallas "lilla trotsåldern" och visst verkar det vara så. Och visst är det bra att han "sköter sig" på bortaplan. Jag fattar också att han måste få pysa ut någonstans och att det är bra att han gör det i trygga hemmet med trygga föräldrana. Men det är ändå körigt att bemöta honom, få tålamodet att räcka till, få honom att förstå.

Jag ska försöka ge honom tid. Tid, tid, tid och bra uppmärksamhet. Så får vi se vart det bär.

Att åka kommunalt

Idag åkte jag kommunalt igen. Tunnelbana och buss. Och jag förundras över att vissa män tror att deras, som de har mellan benen, är typ lika bred som som två skogaholmslimpor på bredden. (Att man måste skreva så!) Och att man faktiskt kan få en i-pad inkörd i nacken. (Varför grejar man med den på tuben när man har ståplats?) Och att man verkar köra med takluckan öppen på bussen trots att det är minusgrader. (Ja, så kändes det. Det blåste inomhus!) Så alla som bläddrar sin Metro i fejset på en. Och alla man tvingas vara nära, fastän man inte vill. Så nära att man måste nudda, sitta ben mot ben med någon som surplar på kaffet i takeawaymuggen.

Nej, jag har inte folkskräck eller är speciellt äckelmagad. Och jag vet att det är miljövänligt att åka kommunalt. Men jag älskar inte det. 

Alltid finnas

Jag hälsar på mamma och Ingemar en kväll. Det är Prinsen och jag som drar förbi spontant, oanmälda. Klockan är halv åtta och mamma sitter i den lilla soffan, klädd i morgonrock. Hon har bullat upp med många kuddar och filtar, har tagit fram läsglasögonen och en bunt veckotidningar. Mammas bara fötter vilar på en mjuk filt som hon har lagt under sig, på mattan.

Ingemar sitter i sin fåtölj, den som är hans. Det har liksom alltid varit så att Ingemar har en fåtölj. På tv:n är det något underhållningsprogram. Fjärrkontrollerna ligger uppradade på bordet, på spetsduken bredvid glasskålen.

De blir glada när vi kommer. Sätter på fikat, innan klockan är åtta. Det är nämligen då de brukar fika. Här görs allt efter särskilda mallar. De äter en frukt vid två på dagen, ofta är det äpple. Vid fyra är det middag och de båda hjälps åt att laga. Vid sju bänkar de sig i soffan och vid åtta är det fika.

Jag känner mig gråtfärdig på vägen hem. Får bita mig i läppen för att inte börja gråta och först vet jag inte varför. Men allt kom liksom över mig. Att jag är så glad att de finns, mamma och Ingemar. (Även om jag vissa gånger har blivit irriterad över mammas kommentarer om städning hemma hos oss.) Men hon har ett gott hjärta och hon vill så väl. Jag kan ringa dem när som helst och jag vet att de kommer om jag behöver. Mamma och Ingemar är genuint intresserade av Prinsen och Gittan och det är så mycket värt. De ringer om någon har feber eller inte mår bra. Undrar hur natten varit, om jag har handlat saftsoppa.

Jag vet att livet inte är oändligt och det var också därför jag smygtorkade några tårar där i bilen på väg hem. Mamma fyller 70 i år. Och visst hoppas jag på 30 år till. Men man vet inte. Man vet aldrig. (Peppar, peppar.)

Jag vill att min mamma och Ingemar alltid ska sitta där på kvällarna. Men fönsterlamporna tända,luta sig tillbaka i fåtöljen och lilla soffan. Mamma med fötterna på filten och Ingemar med uppradade fjärrkontroller och en kopp kaffe. Finnas där. Alltid.

Tyda drömmar

Så vad betyder det att man drömmer att man ligger halvnaken nära, nära en lång, stornäst, världsspelare i fotboll?

Tre

Finaste Gittan. Idag är det din födelsedag (men nu är klockan mycket och du sover. Du har öppnat paket, blåst ballonger och ätit glass som du beställde. Dina ögon glittrade och du visade med dina fingrar, sa att du blev "Te åj:" Jag blev nostalgisk som vanligt. Tänkte på när du kom, att du kom. Det är fantastiskt och jag slutar aldrig att förundras.

Älskade, finaste Gittan. Grattis på din födelsedag!

Nyår, del 4

Det blev så att jag gick själv med Prinsen och Gittan till tjejparet med barn. Vi hade det mysigt. Åt gott, drack gott. Vi vuxna pratade, barnen lekte och tiden gick fort till tolvslaget. Jag var besviken på att Sambon inte hängde med, sa inte ens hej då innan jag gick. Men vid tiosnåret när Gittan var trött ringde jag, som han hade sagt att jag kunde göra. När han kom för att hämta Gittan blev han kvar och vi var tillsammans hela familjen vid tolvslaget.