Här igen

Hej!

Så gulligt av dig, Ebba, att fråga om jag har tagit en paus i bloggandet. Det blev visst så. Inget jag planerade egentligen. Det blev liksom andra rutiner på semestern och en var tydligen att inte sitta vid datorn.

Sommaren har varit bra. Vem kan klaga på vädret?! Som sagt har jag varit mycket hemma. Prinsen, Gittan och jag har haft sju veckors ledighet. Sambon bara en. Fördelningen var ojämn. När jag hade varit hemma fyra veckor med barnen och karln dök upp tänkte jag att "skönt, nu kan han ta lite." Men icke. Gittan bara vrålade. Han fick inte ens röra hennes vagn. Vi var då på västkusten och jag hade sett framför mig att Sambon och jag tog ett glas på altanen i stugan när barnen hade somnat. Verkligheten var annorlunda. Barnen var vakna till klockan elva. Då lade de sig med mig i en utbäddad soffa och jag somnade av ren utmattning. Sambon låg i eget rum i en våningssäng spelandes på en I-pad (som jag vrålade att jag inte ville ha med, men den skulle ju vara så bra i bilen. Visst.) Efter fyra dagar dök några släktingar till Sambon upp och det hela blev mycket bättre. Prinsen som hade varit uttråkad och pockandes, fick kompisar i form av sysslingar han aldrig tidigare träffat och Gittan charmade andra (vuxna) som gärna ville hänga med henne.

Annars har vi varit mycket på stranden. Olika bad. Stora, små, havet, sjöar, blandad kompott. Och Prinsen har tränat på sin simning och blivit jätteduktig.

Gröna Lund har vi också varit på, det kör vi varje år. Jag skrek så att min röst skar sig som om jag var i målbrottet i Vilda Musen, så att Prinsen som satt längre fram i samma vagn vände sig om och bad mig "hålla truten!"

Summa sumarum skulle man kunna säga att sommaren har varit kanon, men att det inte är att föredra att Sambon är ledig så lite. Det var inte bra för någon. Inte för honom själv som var trött och tvingades gå upp till jobbet medan vi låg kvar och snusade om morgnarna. Inte för oss som fick se hans missnöjda min och höra att jobbet suger. Inte för oss som par som behöver limmet. Inte för oss som familj, som behöver uppleva tillsammans.

Hemester

Ja, vi har semester hemma, barnen och jag. Sambon har gamblat på jobbet. Han är både egen och har bytt jobb inom sin bransch nu, så det finns ingen möjlighet till semester för honom.

Vi drar till stranden varje dag när det är fint väder. Käkar lunch där eller hemma. lever lite enkelt.

Igår hängde jag med en granne som är Prinsens kompis pappas tjej. För första gången själva, hon och jag med barnen. Det var trevligt, hon är rar. Och idag blev Prinsen, Gittan och jag inbjudna till några nya grannar på fika. Vi blev kvar även på lunch och det var mysigt. Att ha hemester kan tydligen göra så att man lär känna nya människor, trevliga grannar, lite bättre.

Här om dagen fick jag en flipp. Prinsen och Gittan hade bråkat en massa och till sist skrek båda. Prinsen är i nån fas, där han har befunnit sig länge, och skriker vid minsta motgång. Till slut skrek även jag och dundrade in i sovrummet, skrek "Låt mig vara! Jag orkar inte mer!" Och sedan skrik och gråt, från oss alla tre i soffan. Det är det där med semester och ramarna. Att allt är så fluffigt, flytande. På gott och på ont, i detta fall inte bra. Och sedan. Det dåliga samvetet som ett brev på posten. Vilken jävla usel mamma jag är! Jag som läser om hur man ska vara, "Med känsla för barns självkänsla" och så flippar jag, gör alla fel.

På lördag ska Prinsen och jag hänga. Jag tror att jag är lite dålig på det. Jag ger Sambon tid själv. Jag tar med Prinsen och Gittan på mycket. Men Prinsens och min tid, bara han och jag, är det nig för lite av just nu. Han behöver mig. Vi ska boosta. Gå på stan. Fika. Besöka den mysiga affären där man kan handla jättevackra stenar. Prata. Vara mamma och son, tillsammans, utan att bli störda. Det tror jag kan vara bra.

Nu är det klippt!

När jag har klippt av tre decimeter av håret tittar Prinsen på mig och säger: "Du var snyggare förut!"
Visst är det härligt med ärlighet...Då kramar Sambon mig och säger att "Jag tycker att du är jättefin!" Vad ska han annars säga?! Men själv är jag rätt nöjd. Jag ville ha en förändring och det blev det ju!

Skolavslutning

Prinsen har slutat ettan! Hans morfar kom, han som närstan aldrig är hos oss. Prinsen hade kortärmad skjorta, hårspray och solglasögon, så cool. Jag fick tänka på annat mellan varven, jag som är så lättrörd. Sedan gick vi och fikade. Prinsen fick välja vad han ville och satsade på en smoothie och den största glassen i frysboxen.

Han börjar bli stor, min prins.

Små sår

Man ska inte förakta små sår och fattiga vänner! Det är ett ordspråk jag har lärt mig på sistone. Gittan hade ett pyttesår på tån som sedan gjorde så att tån blev illröd. Förmodligen fick hon in något litet skräp i såret. Gittan grät och gnydde hela natten. Jag gick till vårdcentralen på morgonen och fick antibiotika. Hon var inte alls sig själv på dagen, lugn som hon inte brukar. Efter några timmar hade det röda från tån spridit sig över foten och när flera personer hade pratat om blodförgiftning började jag grina och åkte till barnakuten. Där sa de att hon behövde läggas in över natten om sänkan var hög, men så var inte fallet. (Det var inget som tydde på blodförgiftning, tacklov.) Dock skulle vi komma in om det röda spred sig upp på benet under natten, men det hände inte. Vi fick en återbesökstid dagen efter, för kontroll och det såg bra ut tyckte läkaren. Det var på väg åt rätt håll. Tån var varfylld och jag blev expert på att lägga omslag med sprit, vilket jag gjorde i över en veckas tid.

Nu är antibiotikakuren avslutad och tån skinnflådd på grund av all sprit, men bra. Och jag kommer alltid att ha på plåster på när det finns sår. Man ska inte förakta de små såren, som sagt.

Skatteverket

Öppnar brevet snabbt men ser att det är nåt annat de vill, Skatteverket. Kanske att de rent av har missat att jag var sex och en halv timme sen in med deklarationen. (Som gjordes under endast två minuter i telefonen på morgonkvisten...) Men sån tur har man väl aldrig...!

Skolan och brottning

Igår fick jag ett brev från skolan. Klassläraren hade skrivit om en incident som hände förra veckan. Ingen har tidigare berättat om det för mig eller Sambon. Inte heller Prinsen.

Klassen var på utflykt och en lek spårade ur. En kille (han som har en diagnos) hade brottat ner Prinsen och sparkat honom på halsen. Läraren skrev att hon hade pratat med killarna om händelsen. Jag påpekade att vi här hemma har förbud mot grepp, slag, sparkar och brottningsmatcher, och att jag antar att de också har det i skolan. Jag beskrev också en händelse som inträffade här hemma för ett par veckor sedan, då Prinsen blev nedbrottad och då en jämnårig kompis höll honom runt halsen. Talade om att jag blev både rädd och arg. (Prinsen skrek väldigt högt då!) Rädd för att han skrek och för att det är otäckt med halsen, tycker jag. Arg för att jag tycker att man kan förvänta sig att åttaåringar ska veta hur man gör mot varandra.

Tycker att det är skönt att ha en "snäll" kille, och blir förbannad på andra barn som inte kan och vet hur man ska göra, så att min pojke råkar illa ut. Han väger dessutom tio, femton kilo mindre än vissa i klassen, och då känns ju brottning som en mindre bra grej.