Ny på jobbet

Jag har gjort dag två på mitt nya jobb. Jag hatar att vara ny. Att inte veta, kunna. Jag känner mig lyssnande, tystlåten. Inte skulle någon kunna förstå att jag kan vara rolig, snuskig och rapp i käften. Att jag är framåt. Det är jobbigt att inte ha koll, besvärligt för en kontrollmänniska. Men jag tar dag för dag. Planerar och tittar bara en jobbdag framåt. För att kunna greppa. Men folk är snälla. Säger att jag kan fråga. Och det gör jag. Men det är jobbigt ändå. För jag är en trygghetsmänniska. Som gillar att vara varm i kläderna. Men ibland måste man våga. För annars blir man bara bitter, om man stannar där det känns som att man har gjort sitt. Och jag tror att det blir bra efter en tid. Det tror jag verkligen.

Ebba, Tudorienne, Ekomamman och andra!

Jag är här! *Viftar med handen*
Ja, jag ska göra ett försök att skriva lite blogg.
Tack snälla ni, för att ni fortfarande tittar in här ibland.

Nytt

Kanske att man ska använda denna blogg, ha den som en ventil igen. Återuppta bloggandet. För att skriva av sig. För att få utlopp för tankar och känslor. Vi får se hur det går.

Det känns som att det är en tid av förändring. Ja, det gör det ju alltid i januari. Men i år kanske ännu mer. Vi har köpt ett nytt hus. Ett gammalt, med charm. Med knarrande golv och slitna snickerier. I början var det jobbigt. Jag kände mig inte hemma. Det börjar bli bättre. Våra lukter har tagit vid, våra saker. Tiden, några månader, har gjort att jag har vant mig.

Jag har bytt jobb. Imorgon ska jag vara på nytt ställe, med andra arbetsuppgifter. Det ska bli kul, spännande och jag är oroväckande lite nervös. Men det lär komma, tro mig.

Gittan har fyllt år. Fem år, min bebis! Och här sitter jag med en blogg som heter Bebisliv, jag som inte får någon mer bebis. De sista blastocysterna kastades i somras i samma veva som jag fyllde 40 år. Sambon tyckte att det är bra som det är, med två fina barn. Och jag som knappt vågade tro på barn en gång, är nöjd. Hur kan man vara annat? Men jag var ledsen också och det kändes i hjärtat att slänga det som vi skapat med blod, svett och tårar, vid samma tillfälle som Gittan blev till.

Jag ska strunta i Friskis och börja dansa. Så ska jag promenera. Jag måste röra på mig för att inte bli helt knäpp. För jag har fortfarande stark ångest och katastroftankar. Jag ska söka för det. Igen. Hos en psykolog denna gång. För gör jag inte det, så blir min vän G galen på mig och ringer själv och bokar in mig, säger hon.Skönt för dem som slipper ha katastroftankar, för det tär på en, tar energi från annat.

Sambon och jag hänger ihop ännu, det är bra. Upp och ner, ni vet. Några av våra nära vänner håller på att separera. När jag fick veta det hamnade jag i en fet svacka. Vad är det som gör att jag stannar år ut och år in, tänkte jag. Men efter ett tag kom jag på att det ska vara Sambon och jag, att det bara är att hålla i sig och åka med i svängningarna. Att gräset inte lär vara grönare. De låg inte längre, våra vänner. De hade knappt legat alls på flera år. De talade hon om när vi gick et promenad i skogen. Hon som varit lite svår att komma in på livet grät och jag med. Vi höll armkrok och pratade om det som varit och varför det blev som det blev. Fint samtal, sorgligt men bra. Varför blir det så att man slutar ligga?

Nu är kväll i stugan och jag ska snart gå och lägga Prinsen och Gittan. Vi ska ligga i dubbelsängen och jag ska läsa sagor för dem, som vi älskar att göra. Sedan ska jag krama dem hela natten och Sambon lär sova i Prinsens säng, som han gör när vi har ockuperat dubbelsängen.

Over and out.
/Anna-Bell

Sommaren 2015

Jodå, vädret i Sverige har ju varit så där, kan man tycka. Men vad ska man göra? Bara att hitta på saker ändå. Vi har inte varit utomlands som "alla andra" Men vi har bland annat:

...haft en 40-årsfest tillsammans, Sambon och jag. Det var så lyckat! Maten vi hade lagat ihop fick vi mycket beröm för. Baren som stod på altanen var välfylld och hade kulörta lyktor runt, syrrans son på 18 år stod och serverade gästerna. Det var mingel, dans, karaoke och de sista gästerna gick hem efter klockan fyra. Varm sommarnatt med glada, fina nära och kära.

...gjort Liseberg i spöregn. "Fy!" säger du! "Toppen!" säger jag. Det var inga köer och vi fick åka så mycket vi bara orkade. Jag hängde mycket på Kaninlandet med Gittan och det var mysigt. Sambon åkte värstingsaker med Prinsen och jag är glad över att jag inte såg på. Sambon och jag åkte Lisebergsbanan och det räckte för mig. Jag skrek som en blådåre och var livrädd. Sambon? Han skrattade, låg nästan bredvid i karusellen och sa att det var det roligaste han gjort på länge, att åka med mig.

...levt enkelt i stuga. Började dåligt med att jag körde in i en annan bil, för att Prinsen bråkade i bilen. (Vilken i-landsproblem att få fel sak i sitt kinderägg!) men fortsatte ändå bra, men med mer på (dåligtsamvetetkontot.) Ja, Prinsen måste förstå. Men nej, man måste inte sitta och skrika på en sten i regnet att man hatar Göteborg och bara vill hem, när barnen sitter i bilen intill och man faktiskt befinner sig i Uddevalla.

Hemnet

Hemnet. Hur många gånger har jag klickat mig in där? Tittat och drömt. Nu finns mitt hus där. Det som vi bor i. Som vi flyttade till när Prinsen var tio månader. Huset där han lärde sig gå, jag minns hur han gick med gåvagnen här på ettårsdagen och till sist släppte den. Det var dit pengarna räckte. Till huset i förorten, det allra första vi köpte. Och vi renoverade. Nästan sönder vår relation samtidigt som vi försökte få ett syskon. Samtidigt som det var körigt och jag fick tre missfall. Det var här vi bodde när hon äntligen kom, Gittan.

Vi har skrattat och gråtit, älskat och umgåtts i detta hus. Jag förstår och vet att det här är en process för mig. Att lämna. Men vi gör det tillsammans. Och vi flyttar till något som vi själva har valt. Det är en ynnest. Men det tar ändå tid.

Det är jobbigt att ha separationsångest.

Träning som leder till förkylning

Jag vill vara i någorlunda form. Alltså tar jag mig till Friskis typ två till tre gånger i veckan. Jag kör på rätt hårt när jag är där, tänker att vila det kan jag väl gör hemma.
När jag har tränat i ett par veckor blir jag förkyld. Dyngförkyld, så att jag måste hålla upp i ett par veckor. Sedan sätter jag fart igen och hinner bara träna i ett par veckor innan...Just det! Jag blir förkyld!

Ja, jag kanske borde träna lugnare. Men hur lätt är det? Man vill ju bli trött och är man inte i finform, så blir man ju utmattad efter ett pass. För jag hinner ju aldrig bli vältränad eftersom jag hela tiden måste hålla upp. Jag äter innan och efter. Men mer då? Jag funderar på att testa något annat istället, typ simma varvat med promenader, för jag har tröttnat. Jag pallar inte att vara förkyld varje månad för att jag har varit och tränat. Hela helgen har jag haft rinnsnuva som har gått över till tjockt snor och jag är ashes.

Vad tycker ni att jag ska göra? Någon träningsexpert med tips...?

Nya tider

Det händer grejer. Efter många års hustittande har vi slagit till. I höst ska vi flytta. Huset är från trettiotalet, har hög mysfaktor. Men ändå är det inte ren och skär lycka jag känner. I detta hus, där vi nu bor, har det varit gråt och skratt. Våra barn har växt upp här, det finns minnen. Vi har format huset som vi vill, renoverat nästan allt. Och snart finns det på Hemnet. Det är första gången vi säljer något och allt känns pirrigt. Men det blir bra. Och vi flyttar tillsammans. Hela familjen. Jag tror att det blir en nystart på något sätt.

Jag fyller 40 snart och undrar vad jag ska göra den dagen. Har ingen lust att vara på jobbet på den "stora" födelsedagen. Tror att jag gör något mysigt med Prinsen och Gittan på dagen och sedan går ut med Sambon på restaurang på kvällen. Fest ska det bli också och jag måste skicka ut lapparna i helgen.

Tack Ebba, för att du efterlyser mig! Jag tror inte att någon läser här. Men jag ska bli bättre på att skriva några rader, då och då.

Kram från Anna-Bell