Har varit på skrivarkursen ikväll. På kursen går det en kille och det har framkommit att han är i IVF-karusellen. Senast vi sågs för ett par veckor sedan hade kan och hans tjej stoppat tillbaka ett embryo.Idag fick jag veta att det gick åt skogen.
Vi pratade om det en del i kväll. Om maktlösheten, om adoption, om att folk inte fattar. Han berättade att de har ett par små i frysen med trodde inte att det skulle funka. Han hade tappat räkningen och visste inte hur många behandlingar de gjort. Men så blir det ju. Man orkar inte minnas alla fakta, alla nålstick, alla mediciner, alla besök, alla kraschlandningar. Inte jag i alla fall. Anar att det är en försvarsmekanism som sätter in.
Han pratade om att man väl får fylla sitt liv med annat om det inte går vägen. Det lät sorgligt. Det börjar ticka på. Han är 48 år. Hon tio år yngre. Jag gillade vårt samtal. Han är en mycket sympatisk människa. Hoppas så att det ska gå vägen för dem. Fan vad jag hoppas det.
måndag 31 mars 2008
söndag 30 mars 2008
lördag 29 mars 2008
Inte gravid, nej.
Igår på jobbet:
Jag: Åh jag är hungrig.
Kollega: Du är ofta hungrig. Är det av någon speciell anledning? (Skratt och blink med ögat)
Jag: Nej det är det verkligen inte. Jag bara är sån.
(Man kan faktiskt vara hungrig mellan frukost och lunch utan att vara gravid...Och ja, jag är lite tjock om magen men det beror på att jag är otränad. Tyvärr.)
Jag: Åh jag är hungrig.
Kollega: Du är ofta hungrig. Är det av någon speciell anledning? (Skratt och blink med ögat)
Jag: Nej det är det verkligen inte. Jag bara är sån.
(Man kan faktiskt vara hungrig mellan frukost och lunch utan att vara gravid...Och ja, jag är lite tjock om magen men det beror på att jag är otränad. Tyvärr.)
fredag 28 mars 2008
Barnmorskorna och förlossningsprat
Igår pratade några på jobbet om serien som är inspelad på förlossningen på Huddinge sjukhus. Jag har själv inte sett den men satt och lyssnade. Så gled samtalet in på förlossningar. Det framgick att jag hade en svår förlossning och jag började berätta. Att hjärtljuden gick ner. Att det var många i rummet. Att Prinsen fick förlösas med yttre press. Att han inte skrek då han kom ut, att de sprang iväg med honom och att jag blev ensam kvar. Ovetandes. Jag berättade att jag inte var vid mitt sinnes fulla bruk utan låg och yrade och undrade vart mitt barn var, men att jag ändå fattade att något var galet. Jag talade om att personalen på SÖS var grymma för att de såg att det var något fel, förstod att han hade navelsträngen runt halsen och fick ut honom snabbt. Att jag sprack hela vägen gjorde inget. Inte heller att jag förlorade 2 1/2 liter blod. Det gick bra med min fina prins. Så började jag gråta.På jobbet. Med kokerskan och med Inga-Britt som jag inte känner. Att prata om min förlossning är känslosamt. Fortfarande. Det känns som att det alltid kommer att vara så.
torsdag 27 mars 2008
Strategier
Om vår frysis inte funkar vill ju sambon lägga ner. Jag vill köra på. Vi har bestämt att inte prata om det förrän vi verkligen har det svart på vitt att det går åt skogen, det sista försöket. För vi blir osams.
Då vi gjorde IVF sa sambon hela tiden att han inte ville adoptera. Blev det inget barn så blev det så liksom. Jag ville ha barn till varje pris och jag tror att det hade tagit slut om det aldrig hade gått vägen. Tyvärr. Det låter hemskt att jag saknade barn mer än jag älskar honom. Men det bevisar bara vad längtan efter ett barn kan vara stark. Nu funkade det, tack återigen min lyckliga stjärna. Men det var jobbigt att veta att sambon inte tänkte på adoption som alternativ. Jag tänkte då och hade som strategi; Vi kör på med detta och fungerar det inte så fixar jag det ändå på något sätt. Jag insiminerar eller adopterar, med eller utan sambon, för jag vill ha barn.Punkt.
Nu har vi ett barn och självklart är det inte samma sak nu som då. Innan vi hade Prinsen var det på liv och död. Nu är det jobbigt att inte kunna få barn som många andra, planera och hoppa i bingen, men det är hanterbart på ett helt annat sätt. Vi har ju världens finaste. Ibland får jag dåligt samvete då jag drömmer om ett syskon, som att jag inte har rätt att önska, som att jag borde vara nöjd som fick ett barn till slut. Men det handlar inte om det, det handlar inte om att jag inte är nöjd med Prinsen. Han är mitt allt på jorden man jag skulle vilja ge honom ett syskon, så är det. Går det inte att ge honom ett syskon, kan jag inte få bli mamma en gång till så är det så. Men jag vill i alla fall försöka helhjärtat innan jag ger upp.
Sambon säger att han tycker att det är bra med ett barn, att han tycker att det är jobbigt att vara i IVF-svängen. Han tänker på att man åker till sjukhuset, att jag blir fullproppad med hormoner, att man hoppas, satsar pengar,att man lever i ovisshet,att samlivet förändras till det negativa (nej jag blir inte speciellt sugen då jag är mitt i en behandling och vem vågar ha sex då man har ett embryo i sin mage? Inte jag). Jag tycker att det är värt allt, och egentligen även han, så varför tjatar han om att det är nog om eskimån går åt skogen? Som sagt, vi har beslutat att inte diskutera det hela eftersom jag bara blir ledsen då och det leder ingen vart just nu.
Nu är min strategi: Vi kör på med den sista eskimån. Blir det inget syskon av den så måste jag få ihop lite pengar frågan är bara hur. Får väl sälja något eller låna upp lite. Jag tänker att jag kan köra hela racet själv, pröjsa kalaset och göra även resten ensam. Typ "Ge mig en burk med spermier och jag sköter allt det andra". Det skulle kunna göras i sommar om bara någon klinik har öppet. Det som stressar mig är tanken på att jag/vi ska ha sparat ihop en massa pengar igen och sedan att det går åt skogen. Vår första IVF gjordes på Sophiahemmet. Jag jobbade som en slav hela sommaren och sambon med för våra besparingar hade gått till annat. Vi betalade 32 000 kronor, gjorde ett färskt försök och en FET och allt sket sig. Kanske lika bra att satsa på ett trepack på en gång om man ska köra på igen...?
Jag vet att det låter helt befängt att jag skulle köra racet själv, som att jag har en buffel till karl. Sambon är väldigt bra men tyvärr tänker vi olika ibland vilket är stressande när det gäller viktiga saker som nu. Vi är inte överens och därför har jag min strategi för att vara så positiv som möjligt då det gäller syskonfrågan, så är det. Jag tänker inte lägga ner. Tyvärr tror jag att det kan vara så att heller inte han vill ge med sig. Jag borde acceptera hans önskan, han borde tillgodose min.
Det skulle vara så skönt om det bara kunde ta sig med den sista eskimån. Så himla skönt.
Då vi gjorde IVF sa sambon hela tiden att han inte ville adoptera. Blev det inget barn så blev det så liksom. Jag ville ha barn till varje pris och jag tror att det hade tagit slut om det aldrig hade gått vägen. Tyvärr. Det låter hemskt att jag saknade barn mer än jag älskar honom. Men det bevisar bara vad längtan efter ett barn kan vara stark. Nu funkade det, tack återigen min lyckliga stjärna. Men det var jobbigt att veta att sambon inte tänkte på adoption som alternativ. Jag tänkte då och hade som strategi; Vi kör på med detta och fungerar det inte så fixar jag det ändå på något sätt. Jag insiminerar eller adopterar, med eller utan sambon, för jag vill ha barn.Punkt.
Nu har vi ett barn och självklart är det inte samma sak nu som då. Innan vi hade Prinsen var det på liv och död. Nu är det jobbigt att inte kunna få barn som många andra, planera och hoppa i bingen, men det är hanterbart på ett helt annat sätt. Vi har ju världens finaste. Ibland får jag dåligt samvete då jag drömmer om ett syskon, som att jag inte har rätt att önska, som att jag borde vara nöjd som fick ett barn till slut. Men det handlar inte om det, det handlar inte om att jag inte är nöjd med Prinsen. Han är mitt allt på jorden man jag skulle vilja ge honom ett syskon, så är det. Går det inte att ge honom ett syskon, kan jag inte få bli mamma en gång till så är det så. Men jag vill i alla fall försöka helhjärtat innan jag ger upp.
Sambon säger att han tycker att det är bra med ett barn, att han tycker att det är jobbigt att vara i IVF-svängen. Han tänker på att man åker till sjukhuset, att jag blir fullproppad med hormoner, att man hoppas, satsar pengar,att man lever i ovisshet,att samlivet förändras till det negativa (nej jag blir inte speciellt sugen då jag är mitt i en behandling och vem vågar ha sex då man har ett embryo i sin mage? Inte jag). Jag tycker att det är värt allt, och egentligen även han, så varför tjatar han om att det är nog om eskimån går åt skogen? Som sagt, vi har beslutat att inte diskutera det hela eftersom jag bara blir ledsen då och det leder ingen vart just nu.
Nu är min strategi: Vi kör på med den sista eskimån. Blir det inget syskon av den så måste jag få ihop lite pengar frågan är bara hur. Får väl sälja något eller låna upp lite. Jag tänker att jag kan köra hela racet själv, pröjsa kalaset och göra även resten ensam. Typ "Ge mig en burk med spermier och jag sköter allt det andra". Det skulle kunna göras i sommar om bara någon klinik har öppet. Det som stressar mig är tanken på att jag/vi ska ha sparat ihop en massa pengar igen och sedan att det går åt skogen. Vår första IVF gjordes på Sophiahemmet. Jag jobbade som en slav hela sommaren och sambon med för våra besparingar hade gått till annat. Vi betalade 32 000 kronor, gjorde ett färskt försök och en FET och allt sket sig. Kanske lika bra att satsa på ett trepack på en gång om man ska köra på igen...?
Jag vet att det låter helt befängt att jag skulle köra racet själv, som att jag har en buffel till karl. Sambon är väldigt bra men tyvärr tänker vi olika ibland vilket är stressande när det gäller viktiga saker som nu. Vi är inte överens och därför har jag min strategi för att vara så positiv som möjligt då det gäller syskonfrågan, så är det. Jag tänker inte lägga ner. Tyvärr tror jag att det kan vara så att heller inte han vill ge med sig. Jag borde acceptera hans önskan, han borde tillgodose min.
Det skulle vara så skönt om det bara kunde ta sig med den sista eskimån. Så himla skönt.
Kläder på bloggträffen?
Jag är ingen person som fixar mig länge då jag ska nånstans. Jag drar på mig något, sminkar mig på rutin, borstar håret och drar. Jag planerar inte så långt i förväg vad jag ska ha på mig. Men nu. Vad ska jag ha på mig på lördag?! Kläder som passar för en lunch, en promenad i förmodligen kallt väder, en middag och en eventuell utgång. Och garderoben kryllar inte direkt av en massa sköna kombinationer direkt. Kanske får bli så att jag åker hem emellan i alla fall. Hur gör ni andra?
Pussar på jobbet
En av barnen på mitt jobb vill gärna pussa mig då jag ska gå hem och han är kvar på dagis. "Kram och puss!" skriker han och rusar efter. Så blir han sur och börjar grina då jag inte vill pussa honom på munnen. Jag kramar alla barn på min avdelning. Så klart jag gör. Men att pussa 16 barn på munnen, nej tack. Det är nog med baciller som det är. Så kom denna killes mamma en dag och berättade att sonen var ledsen eftersom inte fröken ville pussa honom. Men hallå! Sa att han jagar mig och vill pussas men att jag tycker att det räcker att krama barnen. Hoppas att hon fattade.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
