Barnmorskorna och förlossningsprat

Igår pratade några på jobbet om serien som är inspelad på förlossningen på Huddinge sjukhus. Jag har själv inte sett den men satt och lyssnade. Så gled samtalet in på förlossningar. Det framgick att jag hade en svår förlossning och jag började berätta. Att hjärtljuden gick ner. Att det var många i rummet. Att Prinsen fick förlösas med yttre press. Att han inte skrek då han kom ut, att de sprang iväg med honom och att jag blev ensam kvar. Ovetandes. Jag berättade att jag inte var vid mitt sinnes fulla bruk utan låg och yrade och undrade vart mitt barn var, men att jag ändå fattade att något var galet. Jag talade om att personalen på SÖS var grymma för att de såg att det var något fel, förstod att han hade navelsträngen runt halsen och fick ut honom snabbt. Att jag sprack hela vägen gjorde inget. Inte heller att jag förlorade 2 1/2 liter blod. Det gick bra med min fina prins. Så började jag gråta.På jobbet. Med kokerskan och med Inga-Britt som jag inte känner. Att prata om min förlossning är känslosamt. Fortfarande. Det känns som att det alltid kommer att vara så.