Kanske en chans

Jag fick mens i dag. Fem dagar för tidigt. Det betyder att jag kanske hinner få ägglossning tidigare än beräknat och har en chans att få tillbaka en blastocyst (OM det finns någon som klarar upptining) innan labbet på Linné stänger 20/12. Hoppas.

Rosa bandet

För några veckor sedan hamnade jag en stund i soffan och råkade zappa till Rosa bandetgalan på 3:an. Inslaget handlade om en tjej i min egen ålder och resten var så hemskt att jag började gråta där jag låg. Hela tiden rullade telefonnummer på tv:n med olika summor man kunde ringa för att skänka pengar. Jag knappade in ett nummer för att ge bort en hundring. Efter en stund upptäckte jag att det visst var femhundra jag hade råkat knappa in. Här om dagen kom inbetalningskortet. Visst jag hade kunnat ändra till hundra, summan jag först tänkte. Men så blir jag så här, att de har ju räknat med mina pengar. Det var ju faktiskt femhundranumret jag ringde på, även om jag ringde fel. Så trots att vi har asmycket denna månad med renovering och julklappar så blev de i alla fall femhundra till forkningen. Det är bara en fjärt i rymden men rätt mycket för mig. Men det blev så. Det kunde liksom inte bli på något annat sätt kände jag.

Men det kommer att bli snyggt sedan

Jag vet att det jag nu kommer att gnälla om är ett i-landsproblem, I know.Så här. Jag gillar inte november. Kallt, rått, mörkt och allmänt trist. Jag vill då bara hänga i soffan på kvällarna, med levande ljus och en bunt tidningar. Men. Det är nu mer än sex veckor sedan vi drog i gång renoveringsprojektet på undervåningen. Vardagsrummet är tömt på saker, sofforna står på varandra i hallen. Vi har ätit middag på golvet i jag vet inte hur många veckor, det är iskallt i huset eftersom vi måste vädra hela tiden då det luktar av alla olika lim och lacker. "Men det kommer att bli snyggt sedan" säger folk när jag berättar. Det är dammigt hela tiden, vi städar frenetiskt, dammsuger och moppar men det fina dammet äter sig in. Tvätthögarna är större än någonsin, även det för att allt blir dammigt. Prinsen och jag har sovit borta säkert sex helger sen senaste tiden (tack för att jag har fina nära som ställer upp och låter oss inta deras hem), sambon är aldrig med på våra upptåg och aktiviteter eftersom han måste jobba i huset. Det är aslänge sedan vi tre gjorde något ihop (om man inte räknar med middagarna på golvet) och vi båda (sambon och jag) däckar på kvällarna. Prinsen är jättemammig då sambon tvingas prioritera huset (ja vi måste köra på nu när vi har börjat och kan faktiskt inte pausa) och jag får ta trotsen som nu kommit tillbaka. Sambon är utarbetad och jag allmänt hösttrött, vi har pratat om att ha sex men närmare än så har vi inte kommit på väldigt länge. "Men det kommer att bli snyggt sedan." Jag tjatar om att det är dammigt (jag har astma och är nojig för att Prinsen ska andas in skit) och sambon stressad över att bli färdig. Hela nerevåningen ser kaosartad ut och jag känner mig dum när jag blir irriterad på att för tionde gången säga till Prinsen att han inte kan åla sig fram på det dammiga golvet. Vi är trötta men kör på för vår skull, för att vi vill ha det schysst i huset och för att vi måste ro detta projekt i land. För det kommer att bli fint sedan.

Undran

Kompisens tjej blev gravid i somras. Jag med. Hon är tjock nu. Jag fick ett tidigt missfall. Hon går på koller på MVC. Jag travar vidare till Doktor L. Hon ska snart inhandla barnvagn. Jag ska pröjsa Linné. Hon är tjock. Jag är bara degig. Hon undrar hur tjock hon kommer att bli. Jag tänker på hur tjock jag kunde ha varit. Hon undrar vad det blir. Jag undrar om det blir.

Hugg

På jobbet.
Jag till kollegan: "Visst är väl Calles mamma gravid?" Radarn är omöjlig att stänga av.

Kollegan: "Vet inte, men det är väl dax om de vill ha syskon". Calle är två år. Jag kände hugg i magen. Men det är ju klart, jag bad ju nästan om det.

Boll

Prinsen har fått en hoppboll av en kollega til mig.
"Åh en yoga boll!" utbrister han lyckligt. Fantastiska referensramar trots att varken hans mor eller far yogar.

Köat

I kväll var det premiär på en ny stor matvarubutik här i närheten. Jag som ändå skulle storhandla tyckte att det var en kul grej att testa den butiken. Det var fler än jag som ville handla där kan man säga. Kö på parkeringen, en massa folk i butiken och långa, långa köer till kassorna.
Jag klev in i affären vid halvniosnåret. Jag strosade, sicksackade och plockade det jag skulle ha och lite till. Så hamnade jag efter någon timme till slut i en av kassorna. Jag vet inte hur många det var före mig, men det var ingen chans att jag såg början av kön eller kassörskan. Efter en kort stund ställde de sig bakom mig. Familjen. Jag brukar inte annars kolla så himla noga vilka som står bakom mig i en kö. Men idag blev det så. Jag köade en halvtimme. De utmärkte sig. Det var en mamma. Svarta taighta brallor, ring i näsan, förmodligen i min egen ålder. Två tjejer, döttrar till henne, kanske 18-20 år. Med Pretty womanstövlar, utväxt från gammal hårfärg, parfymer som luktade iglooglass. En av dem med knallrött läppstift. En finnig kille som kallades älskling av en av tjejerna stod också tillsammans med dem och även lilltjejen. En blond flicka med sliten rosa mysdress, trassligt hår och napp, kanske knappt tre år. I kundvagnen mest chips, läsk, skvallertidningar och tvättlappar.
Lilltjejen for fram över golvet medan de stora stod och pratade om Hänt Extra. Så plötsligt lägger sig flickan ner och börjar tjorva. "Jag kan inte gå upp!" vrålade hon. Först ingen reaktion från de andra, sedan en massa komentarer. "Låt henne ligga mamma, hon kan inte bestämma allt. Hon är bara två år." Flickan skrek mer och mer och hennes vuxna pratade vidare, talade om hur jobbig hon var som låg där och skrek. Till slut gick killen i sällskapet fram och pratade lugnt med henne, men han lyfte inte upp henne då de andra sa åt honom att låta bli. "Mamma!" skrek hon gång på gång. Mamman visade först ingen reaktion mer än att sucka och höja på ögonbrynen men gick sedan fram till dottern som låg sparkandes på butiksgolvet, vrålandes så att nappen åkte ut gång på gång. "Lyft inte upp henne mamma!" sa hon med röda läppar. Och mamman lät barnet ligga i kanske drygt fem minuter. Skrikandes på mamma. Klockan var kvart i tio på kvällen och mitt hjärta bultade hårt. Hur fan kan man låta sitt barn ligga och skrika av trötthet på ett golv och vägra ta upp det? När det är man själv som vill gå till den nya butiken och fynda på kvällstid? Så hörde jag hur de vuxna pratade med varandra, att lilltjejen var så jobbig, att det var helt sjukt. Det fanns en tråkig attityd och ett nedlåtande tonfall genomgående när de talade om flickan. Till sist kom killen med förslaget att han skulle ta med sig barnet ut till bilen och så blev det. Kvar blev de andra tre och en av tjejerna sa "Då har folk något att prata om i kväll hur jobbig den där jävla ungen var som låg på golvet och skrek, som vi försökte tygla".

Många gånger är jag en person som säger till. Men jag skippade det ikväll. Kanske var det dumt och lite fegt men jag gjorde det valet där i kassan. För att jag var trött som fan, för att jag inte var framme vid kassörskan och därför hade behövt stå ännu längre med dem bakom mig. Byta kassa var det ju heller inte tal om eftersom det var sjukt långa köer överallt. Nej jag sa inget, men tänkte desto mer. På lilltjejen. Hur har hon det egentligen? Var detta bara en tillfällighet? Har hon bra förebilder hemma? De vuxnas attityder i kön var inte ok. Det jag såg var inte roligt men förmodligen bara en liten glimt av något större.