Köat

I kväll var det premiär på en ny stor matvarubutik här i närheten. Jag som ändå skulle storhandla tyckte att det var en kul grej att testa den butiken. Det var fler än jag som ville handla där kan man säga. Kö på parkeringen, en massa folk i butiken och långa, långa köer till kassorna.
Jag klev in i affären vid halvniosnåret. Jag strosade, sicksackade och plockade det jag skulle ha och lite till. Så hamnade jag efter någon timme till slut i en av kassorna. Jag vet inte hur många det var före mig, men det var ingen chans att jag såg början av kön eller kassörskan. Efter en kort stund ställde de sig bakom mig. Familjen. Jag brukar inte annars kolla så himla noga vilka som står bakom mig i en kö. Men idag blev det så. Jag köade en halvtimme. De utmärkte sig. Det var en mamma. Svarta taighta brallor, ring i näsan, förmodligen i min egen ålder. Två tjejer, döttrar till henne, kanske 18-20 år. Med Pretty womanstövlar, utväxt från gammal hårfärg, parfymer som luktade iglooglass. En av dem med knallrött läppstift. En finnig kille som kallades älskling av en av tjejerna stod också tillsammans med dem och även lilltjejen. En blond flicka med sliten rosa mysdress, trassligt hår och napp, kanske knappt tre år. I kundvagnen mest chips, läsk, skvallertidningar och tvättlappar.
Lilltjejen for fram över golvet medan de stora stod och pratade om Hänt Extra. Så plötsligt lägger sig flickan ner och börjar tjorva. "Jag kan inte gå upp!" vrålade hon. Först ingen reaktion från de andra, sedan en massa komentarer. "Låt henne ligga mamma, hon kan inte bestämma allt. Hon är bara två år." Flickan skrek mer och mer och hennes vuxna pratade vidare, talade om hur jobbig hon var som låg där och skrek. Till slut gick killen i sällskapet fram och pratade lugnt med henne, men han lyfte inte upp henne då de andra sa åt honom att låta bli. "Mamma!" skrek hon gång på gång. Mamman visade först ingen reaktion mer än att sucka och höja på ögonbrynen men gick sedan fram till dottern som låg sparkandes på butiksgolvet, vrålandes så att nappen åkte ut gång på gång. "Lyft inte upp henne mamma!" sa hon med röda läppar. Och mamman lät barnet ligga i kanske drygt fem minuter. Skrikandes på mamma. Klockan var kvart i tio på kvällen och mitt hjärta bultade hårt. Hur fan kan man låta sitt barn ligga och skrika av trötthet på ett golv och vägra ta upp det? När det är man själv som vill gå till den nya butiken och fynda på kvällstid? Så hörde jag hur de vuxna pratade med varandra, att lilltjejen var så jobbig, att det var helt sjukt. Det fanns en tråkig attityd och ett nedlåtande tonfall genomgående när de talade om flickan. Till sist kom killen med förslaget att han skulle ta med sig barnet ut till bilen och så blev det. Kvar blev de andra tre och en av tjejerna sa "Då har folk något att prata om i kväll hur jobbig den där jävla ungen var som låg på golvet och skrek, som vi försökte tygla".

Många gånger är jag en person som säger till. Men jag skippade det ikväll. Kanske var det dumt och lite fegt men jag gjorde det valet där i kassan. För att jag var trött som fan, för att jag inte var framme vid kassörskan och därför hade behövt stå ännu längre med dem bakom mig. Byta kassa var det ju heller inte tal om eftersom det var sjukt långa köer överallt. Nej jag sa inget, men tänkte desto mer. På lilltjejen. Hur har hon det egentligen? Var detta bara en tillfällighet? Har hon bra förebilder hemma? De vuxnas attityder i kön var inte ok. Det jag såg var inte roligt men förmodligen bara en liten glimt av något större.