Hej och hå

Jorå. Vissa dagar är lite körigare än andra. Som här om dagen till exempel. Prinsen hade feber för tredje dagen, 39.8. Jag var orolig som jag blir när min pojke inte är bra, satt på sjukan med honom i timtal och fick slutligen höra att det nog var ett virus. Sambon och jag blev osams. Jag är trött på renoveringen. Sambon är trött på att renovera. Han är stressad, jag nojig för att Prinsen ska få i sig damm och skit, han som är hostig. Sambon har jobbat varje dag i en månad, på jobbet och hemma. Jag avskyr att ha dammigt, skitigt. Det plus lite annat smått och gott gjorde att sambon surnade ur och påstod att han inte tänkte renovera mer, utan skita i alltihop. Så kom jag till jobbet efter att ha vabbat. Där var det hönsgård som det är mellan varven. Någon hade varit bekymrad över att jag sjukanmält mig för sent. (Inte till min arbetsplats utan till ett annat ställe vi ska ringa.) Hon hade farit runt med beklagande röst och det fejsade jag sedan. Är det inte konstigt att folk låter så milda när man väl undrar om det varit något problem, de visste ju trots allt på mitt arbete att jag var hemma? Så lite annat där också, på jobbet, som gjorde att jag undrar vad som händer egentligen. Som grädde på moset kom ett brev från Doktor O på Linnékliniken. Svaret på mitt tre sidor långa brev var kort. Han skrev att eftersom vi inte har förtroende för honom längre bör vi vända oss till någon av hans två andra kollegor vid nästa behandling.Punkt. Jaha ja. Var det allt?