Men det kommer att bli snyggt sedan

Jag vet att det jag nu kommer att gnälla om är ett i-landsproblem, I know.Så här. Jag gillar inte november. Kallt, rått, mörkt och allmänt trist. Jag vill då bara hänga i soffan på kvällarna, med levande ljus och en bunt tidningar. Men. Det är nu mer än sex veckor sedan vi drog i gång renoveringsprojektet på undervåningen. Vardagsrummet är tömt på saker, sofforna står på varandra i hallen. Vi har ätit middag på golvet i jag vet inte hur många veckor, det är iskallt i huset eftersom vi måste vädra hela tiden då det luktar av alla olika lim och lacker. "Men det kommer att bli snyggt sedan" säger folk när jag berättar. Det är dammigt hela tiden, vi städar frenetiskt, dammsuger och moppar men det fina dammet äter sig in. Tvätthögarna är större än någonsin, även det för att allt blir dammigt. Prinsen och jag har sovit borta säkert sex helger sen senaste tiden (tack för att jag har fina nära som ställer upp och låter oss inta deras hem), sambon är aldrig med på våra upptåg och aktiviteter eftersom han måste jobba i huset. Det är aslänge sedan vi tre gjorde något ihop (om man inte räknar med middagarna på golvet) och vi båda (sambon och jag) däckar på kvällarna. Prinsen är jättemammig då sambon tvingas prioritera huset (ja vi måste köra på nu när vi har börjat och kan faktiskt inte pausa) och jag får ta trotsen som nu kommit tillbaka. Sambon är utarbetad och jag allmänt hösttrött, vi har pratat om att ha sex men närmare än så har vi inte kommit på väldigt länge. "Men det kommer att bli snyggt sedan." Jag tjatar om att det är dammigt (jag har astma och är nojig för att Prinsen ska andas in skit) och sambon stressad över att bli färdig. Hela nerevåningen ser kaosartad ut och jag känner mig dum när jag blir irriterad på att för tionde gången säga till Prinsen att han inte kan åla sig fram på det dammiga golvet. Vi är trötta men kör på för vår skull, för att vi vill ha det schysst i huset och för att vi måste ro detta projekt i land. För det kommer att bli fint sedan.