Vikt

Gittan har inte gått upp i vikt som hon ska. Hon är en liten och nätt tjej, aktiv som kräks mycket. Jag har börjat med smakportioner just därför, när Gittan var 4 1/2 månad. I morgon ska hon vägas igen. Jag hoppas så att kurvan börjar peka uppåt.

Mat

Min plutta äter mat. Eller mat och mat. Puré av potatis och annat. Hon gapar och sväljer, känner av konsistensen och vill hålla skeden. Man kanske inte roas av att se andras barn kladda med mat, men när mitt barn gör det känns det fachinerande. Hon får smaka, kan sitta med vid bordet på ett helt annat sätt. Det känns häftigt.

Kön

Jag träffade min vän A igår. Hon har en son som är född samma år som Prinsen och fick nyss en dotter. När hon väntade sonen kollade hon upp könet för hon ville ha en tjej och var tvungen att förbereda sig om det var en kille. A vet om att vi har gjort IVF men verkar inte förstå innebörden av det.

A: Jag är verkligen så lycklig över H (bebisen).

Jag: Jag med över Gittan.

A: Jag trodde nästan inte att jag skulle få en tjej.

Jag: Jag trodde nästan inte att jag skulle få ett till barn.

Jag tycker också att det är kul att handla miniklänningar, det kan jag villigt erkänna. Kan jag bara inte förstå att det verkar som att vissa tjejer längtar efter det, något jag inte gjorde, och sluta bli provocerad av det? Jag menar, nu när jag har Gittan tycker jag ju själv att det är gulligt med rosa. (Det tyckte jag inte innan hon kom). Men det är egentligen inte de rosa klänningarna som stör mig, utan att det verkar som att vissa tjejer kan bli besvikna om de exempelvis får tre söner. Det är DET som stör mig. Det är ju ett barn (eller fler) man vill ha. Inte ett kön. Eller?

Oro

Ibland när jag läser intervjuer och det handlar om föräldraskap får folk ibland frågan vad som är jobigast med att ha barn. Jag har märkt att man gärna svarar den dåliga sömnen. Jag vill inte påstå att det är jobbigt att ha barn (då jag vet att det är så mycket jävligare att vara utan) men jag skulle vilja säga oro. När man blir förälder komer oron som ett brev på posten. Den senste veckan har Prinsen varit täppt i näsan, blödit näsblod två gånger. Gittan har varit genomförkyld, haft feber och legat på mitt bröst och gnytt. Hon har börjat med smakportioner och blivit förstoppad. Inget hjälpte trots att jag körde termometerricket och gav henne både päron och plommon. Nu är både Prinsen och Gittan bra (peppar peppar) och igår kväll kom en bajsblöja som förgyllde hela min kväll. Att ha barn är underbart men innebär en del oro. I alla fall för mig.

Vad har Smulan gjort?

Dagmamman: Jag ska till veterinären med Smulan (hunden) idag.

Jag: Oj, vad är det då?

Dagmamman: Det är något i baken på henne. Jag tror att det är analsäcksinflammation.

Jag: Analsex?

Dagmamman: Säcks.

Jag: Jaha, inte sex.

Så det kan bli.

C igen

Mitt första inlägg om C kanske inte var så genomtänkt och fint välformulerat, det medger jag. Jag var irriterad på hennes sätt och spydde ur mig. Tingeling, det har som sagt hänt saker förr och det är med all säkerhet därför jag inte orkar mer. Kanske är svårt för andra att se en helhet i det lilla jag kastar ur mig. Men med risk för att denna person känner igen sig (ja jag blir paranoid att hon har hittat hit) så vill jag inte skriva om mer detaljer. Visst skulle jag kunna ta upp det. Men jag är bara så trött. Trött på att det ofta är jag som hemma, på jobbet och med kompisar får ta upp saker. För att det verkar som att andra inte vill eller vågar. Denna gång struntar jag faktiskt i det tills vidare och lägger det hela på is.

Kompisen

Svar till Tingeling:

Det är många tankar som snurrar i mitt huvud efter ditt långa svar.

Ja jag hörde av mig efter middagen den där gången men fick inget svar. Eventuellt att folk känner sig bortglömda, vad vet jag. Det är underbart att ha barn, men det tar mycket tid. Så är det bara. Och jag gör så gott jag kan för att finnas till för andra, räcka till utan att vända mig ut och in. Kanske att folk inte är intresserade av andras barn som du säger. Jag är heller inte alltid jätteintresserad av kompisars nya kontorstjänster eller lägenheter. Men jag frågar ändå, för att jag tycker att man gör det som kompis. För det kanske är viktigt för dem. Och jag har svårt för det sura, det tysta, när man inte talar om vart skon klämmer. När allt bara pyser ut till en dålig stämning och man inte vet varför. Nej jag tror faktiskt inte att hon är ofrivilligt barnlös. Jag kan naturligtvis inte helt säkert veta, men olika saker som hon sagt tyder på att hon bara inte vill ha barn. Och ja, det vet vi att man kan framställa sig själv som man vill på facebook. Jag skulle kunna förklara allt lite tydligare, tala om en bakgrund som finns. Saker som hänt innan, grejer som sagts. Men jag orkar faktiskt inte. Jag avslutar detta ämne här och nu. För den här gången.