Svar till Tingeling:
Det är många tankar som snurrar i mitt huvud efter ditt långa svar.
Ja jag hörde av mig efter middagen den där gången men fick inget svar. Eventuellt att folk känner sig bortglömda, vad vet jag. Det är underbart att ha barn, men det tar mycket tid. Så är det bara. Och jag gör så gott jag kan för att finnas till för andra, räcka till utan att vända mig ut och in. Kanske att folk inte är intresserade av andras barn som du säger. Jag är heller inte alltid jätteintresserad av kompisars nya kontorstjänster eller lägenheter. Men jag frågar ändå, för att jag tycker att man gör det som kompis. För det kanske är viktigt för dem. Och jag har svårt för det sura, det tysta, när man inte talar om vart skon klämmer. När allt bara pyser ut till en dålig stämning och man inte vet varför. Nej jag tror faktiskt inte att hon är ofrivilligt barnlös. Jag kan naturligtvis inte helt säkert veta, men olika saker som hon sagt tyder på att hon bara inte vill ha barn. Och ja, det vet vi att man kan framställa sig själv som man vill på facebook. Jag skulle kunna förklara allt lite tydligare, tala om en bakgrund som finns. Saker som hänt innan, grejer som sagts. Men jag orkar faktiskt inte. Jag avslutar detta ämne här och nu. För den här gången.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hoppas du inte tyckte att jag klampade in på något sätt, Anna-Bell! Min avsikt var verkligen inte att skriva dig på näsan eller ifrågasätta din reaktion. Jag ville bara belysa hela problematiken från ett annat håll, C:s håll och/eller mitt eget håll. Jag har ju ingen aning om huruvida C känner som jag har gjort, men faktum är att jag kände igen mig i mycket av beskrivningen av henne, kände mig träffad.
Vi har haft liknande bekymmer med Vännen nämligen och efter ett långt snack (som hon tog initiativ till) märkte vi hur mycket som berott på rent och skärt missförstånd och sårad stolthet. Var och en sitter på varsitt håll och är ledsna och besvikna på varandra och avståndet blir längre och längre.
Jag har också svårt för det "sura, det tysta, när man inte talar om vart skon klämmer" men kom ihåg att sura och tysta inte är samma sak. Och det är svinsvårt att prata om sådana här saker. Det är klart att du inte är ensam om ansvaret för att räta ut frågetecknen men om du känner att du vill ha kvar C i ditt liv kunde du kanske ta ett litet, kort steg till "försoning" eller snack. Vem vet, kanske hon är snar med att ta din utsträckta hand?
Förutsatt att du vill, alltså! Det framgick inte ur ditt inlägg vad ni betytt för varandra längs åren, vilka roller ni spelar i varandras liv. Är hon viktig för dig? Just nu?
Det finns ju vänner för alla tider i livet, vissa består, andra inte - endel kommer och går.
Själv har jag kämpat och kämpar fortfarande med sådana här tankeställningar, för man vill så gärna att vänskap ska fungera. Jämt. Men det gör den ju inte alltid, när livssituationerna är så olika.
Skicka en kommentar