Nionde maj 2010. Det är ett år sedan. Jag stod på scenen i Berwaldhallen med en massa andra människor. Jag sjöng i kör och det var konsert. I publiken satt Prinsen och sambon. Jag vet inte om de såg mig i folkmassan på scenen. Alla som sjöng hade vita och blå kläder på sig och jag minns Coldplays Viva La Vida så tydligt. Det var samma morgon jag hade testat. Två blå streck dök upp men det hade jag sett förr. Fem gånger innan så det behövde inte betyda något. Men med en prins hemma visste jag att det kunde göra det.
På altanen ligger just nu Gittan i sin vagn. Ovetandes om att hon är en kämpe, ett mirakel. Nu i efterhand kan jag tycka att det är tråkigt att jag inte skrev något om graviditetens början. Det finns inga anteckningar om lycka och glädje. Inget om väntan och oro. För jag vågade inte och jag tror att jag bara lade locket på, för att försöka få veckorna att gå. Att jag inte tillät mig känna, för jag hade varit med förr. Jag var livrädd. Tänk att det gick så bra.
Ett år har gått. Det är så nyligen men ändå så länge sedan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Ja, tänk att det gick så bra. Är så innerligt glad för din skull. Och du ger mig en smula hopp och lite kämparglöd, fungerade det för dig efter så många gånger, så..
Kram på dig, Anna-Bell.
Skicka en kommentar