Fyra barn

Jag drömmer om ett annat boende. Bara för att, trots att vi har ett rätt mysigt hus. Igår var jag och en kompis på visning. Fint hus men med en lukt av källare (fukt). Härliga fondtapeter, ateljé och hemmaframkallade stora foton överallt. Det är ett par som bor i huset, på kanske 30-35 år. De har två barn, tre år och en nyfödd. Jag vet det för vi bor rätt nära. När min kompis frågade mäklaren var de (som ska sälja huset) ska ta vägen svarade hon: "De vill bo större. Det här paret ska satsa på fyra barn, så då blir det här huset för litet."

GAD

Jag har fått en diagnos av min vän G. G som har samma grejer för sig som mig, som arbetar på olika sätt med diagnoser. GAD, heter det. Generaliserat ångestsyndrom. Läser på nätet och hittar följande fakta:

Generaliserat ångestsyndrom, eller GAD efter engelskans generalized anxiety disorder, innebär att en person sällan eller aldrig kan kontrollera sin oro och ängslan. Det påverkar hela tillvaron för den drabbade. De mest effektiva behandlingarna vid generaliserat ångestsyndrom är kognitiv beteendeterapi och antidepressiva läkemedel.

Att känna oro, ångest eller bli ledsen och trött av motgångar och påfrestningar är helt naturligt och något vi alla råkar ut för. Det innebär inte att man lider av generaliserat ångestsyndrom. För att få diagnosen ska man ha långvariga besvär som gör det svårt att sköta ett arbete, fungera socialt och fungera i familjelivet. En person med generaliserat ångestsyndrom är:

•mer eller mindre konstant ängslig
•osäker
•okoncentrerad
•rastlös
•pessimistisk
•spänd
•stresskänslig
•lättretlig.

Nej jag är inte en osäker person, har inte svårt att koncentrera mig. Jag kanske är lite rastlös av mig, vilket jag tror ligger i min natur. Jag anser mig vara rätt positiv och alltså inte pessimistisk. Jag klarar av stress och är inte lättretlig. Men. Det är det där med oron. Katastroftankarna. Räcker det för att kvala in som en GAD:are?

Jag fungerar i vardagen och ingen som inte känner mig på djupet skulle någonsin veta eller förstå att jag har en konstant oro i kroppen. En oro som ibland är vilande, men som kan utlösas och göra sig påmind hur snabbt som helst. Gärna när det är något katastroflarm där hälsan är inblandad, då blir jag superstressad och får ångest, som en hang up. Jag kan tänka logiskt, jag är inte galen. Men det är som att vissa saker triggar mig. Oftast är det saker som har med barnen att göra, eller mig själv. Som här om veckan när jag såg ett (barnprogram) om hur mycket gift det är i leksaker. Jag fick panik. På riktigt. Tänkte på hur många gånger Gittan har snott Prinsens slemmiga gummidjur och provsmakat på dem. Att vi har många av de leksaker som labbsnubben på tv sa att "De där leksakerna skulle jag aldrig ge mina barn!" Det ger mig ångest. För att jag har gjort det.

Jag fattar att andra föräldrar också tänker. "Shit vad läskigt med gift i leksaker" men att de sedan kanske funderar vidare typ "Ok, det kanske inte är så bra att små barn smakar på saker, men det händer och det är nog inte hela världen." Själv fastnar jag i grejer som "Gift. Fan. Panik. Tänk om han/hon drabbas av något hemskt för att jag inte har haft bättre koll!" Koll på så sätt att jag borde ha hindrat mina barn från att stoppa grejer i munnen (orimligt jag vet!) och för att jag har varit ovetandes om att det faktiskt är gift i vissa leksaker. Det är liksom fullt larmpåslag när jag hör/läser liknande saker. Det blir höga inre stresshalter på en gång!

Så funkar jag och det är svinjobbigt. Inte så mycket för min omgivning, jag ältar det inte med min sambo t ex. Han säger mest "Men fan Anna-Bell, sluta nu!" och så skärper jag mig men ältar vidare i min skalle.

Jag ska börja på KBT till hösten. Att ha katastroftankar är så himla jobbigt och jag vill få redskap för att kunna hantera det bättre. Gick ju till en kurator när Gittan var nyfödd och under graviditeten (då jag var ännu mer ångestladdad) men det hjälpte så där. Nya tag alltså. Jag vet mitt problem. Jag vet när det uppkommer. Jag behöver bara hjälp att leda om mina katastroftankar.

Sommarben

Sommarben. Bruna, släta tänker du. Men icke. Idag bjuder jag på allt. Skiter i att sätta på mig tightsen när jag ska nånstans. Blottar mina bleka, otränade spiror. Bjussar på både celluliter och hårstrån jag missat med (den slöa) hyveln. Jag träffar ju ändå knappt nån här tänker jag, i Förorten. Annat vore det om jag skulle till Stan, åka tuben och sitta ben mot ben med nån annan. Men här.

"Om jag hade varit hemma som du hade jag haft en bränna nu" sa min solgalna syster till mig här om dagen. Jo visst, men det har inte jag. För när Gittan sover gör jag annat. Det är tvätten och disken och maten...som vanligt. Och jag gillar faktiskt inte att pressa längre. Pallar inte att ligga raklång, inte så värst länge i alla fall. Då blir jag svettig och rastlös.

Om mina ben får färg i sommar så är det för att jag har bara ben när jag cyklar, klipper gräs eller gör något annat. Tills vidare är de vita.

Majkväll

En sovande prins med solkräm i håret, en liten flicka bredvid i spjälsängen. En karl som fixar på altanen, en skrivande kvinna vid datorn. Mörklila blommor i syrenen, en smal måne på den ljusa himlen. Det är majkväll i Förorten.

Mors dag

Förr var vissa dagar extra jobbiga. Julafton, som påminde oss om att vi ännu var barnlösa, att ännu ett år gått utan att något hänt. Midsommar, när andra gullade med sina barn, små klädda i finkläder med kransar på huvudet. Mors dag. Ni hör ju. Mammas dag. Kan man känna sig mer utanför när det enda man vill är att bli...just en mor.

När jag väl blev mamma firades jag inte direkt på mors dag. Jag minns faktiskt inte hur det blev, men någon present blev det nog inte, trots att pappan hade firats med både paket och frukost på sängen ett halvår tidigare. Men skitsamma, det andra är ju miljoner gånger viktigare. Att jag faktiskt blev mamma till sist.

På söndag är det mors dag igen. Min städgalna mamma ska hit och hjälpa till med våra fönster. På hennes initiativ hjälps hon och Ingemar åt att putsa alla våra rutor. Och man får tacka. Sedan blir det fika. Jag ska göra fin tårta till mamma för att uppmärksamma henne (och kanske mig själv?) på mammas dag.

Igår kom reklam från Ica Maxi, med tillhörande morsdagbilaga. Bilder på nagellack, mascara och parfym, men också på munskölj, dammsugare och...bantningsmedlet Nutrilett. Vilken kvinna blir glad över att få Nutrilett i present?

Själv förväntar jag mig ingen present på mors dag. Men jag ska krama mina fina små lite extra och tänka på alla dagar jag ogillade mammas dag, för att jag aldrig trodde att jag skulle få bli just mamma.

Ränder

Nej helt lär vi inte glömma bort magsjukan i maj 2012, för på (de vita) väggarna vid Gittans matplats finns ännu ränder av blåbärssoppa kvar.

Saker med magsjuka

Fem dåliga saker med magsjuka.

5. Allt luktar illa. Maten i kylen, men mest diskhögarna i köket. Och de gigantiska tvättbergen som stinker surt.

4. Svårt att ta hand om barnen när man mår pyton, att laga mat och sköta om dem, leka och så.

3. Det är inget roligt att inte kunna träffa folk. Man känner sig isolerad och räknar hela tiden tills det gått 48 timmar. Typ "Nej, nu var det ju 24 timmar och vad nu! Sågbajs igen!" Och så sedan räkna om.

2. Det är tortyr att må illa, omänskligt att kräkas och bajsa på sig samtidigt.

1. Det är trist när ens barn får magsjuka och svårt att pricka med hinken när det gäller en ettåring.

Och nu till det bra: (Och då räknar jag inte med min platta mage, för den är snart som vanligt igen.)

Det går över relativt fort. Jag brukar tänka på andra hemska saker för att få lite perspektiv på det hela, att om ett par veckor har vi redan glömt bort att hela familjen spydde i kapp. Och det är ju fruktansvärt härligt, att det försvinner. Både fysiskt och ur minnet.