Om

"Tänk, om tio veckor kommer bebisen!" sa jag till sambon här om dagen.
"Om, ja" sa han.

Jag levde länge i det där OM. Om den klarar upptiningen, om den fortsätter dela sig, om det inte blir missfall igen, om det blir en graviditet om består hela vägen ut.

Jag förstår att det inte är lika uppenbart för sambon trots att jag är tjock. Han har varit med på ett ultraljud av tre, aldrig hört det lilla hjärtat slå. Jag känner dagligen att h*n rör sig. För mig är det påtagligt. Jag tror att sambon är rädd. För att något ska gå galet.

"Visst kan tråkiga saker hända" sa jag. "Men jag räknar med att det kommer ett barn. Det måste vi våga göra."