Avvägning

Det är inte helt lätt att stimulera Prinsen. Det trodde jag i min enfald innan Gittan kom. Det blir mycket ammande nu. Jag får inte lyfta. Kan inte ta i och ur vagnen i bilen, kan inte bära babyskyddet. Mitt sår på magen kan gå upp om jag är bär tungt, det sa de på sjukhuset. Det är inte samma att ha två barn där båda ska ha sitt, som att ge allt till ett. När bebisen vill amma, tutta, ligga i famnen. När Prinsen vill leka, ha en aktiv vardag som han är van vid. Men jag gör mitt bästa och tänker att det blir lättare. När våren kommer, när det är varmare och lättare att vara i parken. När man kan amma ute. När mitt sår är helt bra.

I dag tog jag mig till öppna förskolan för första gången. För Prinsens skull. Vi pysslade och fikade och det var mysigt. Jag kollade på föräldrar och lyssnade på deras diskussioner. Vi var där i två timmar och Gittan sov hela tiden i sin mjuklift. Jag vet att det är baciller där barn är och på öppnis var det en hel del barn i olika åldrar. Men jag tänkte att Gittan låg hyfsat skyddad i sin lift med suflett, att jag inte satte ner henne mitt bland de andra barnen. Den enda gången hon var ur sin lift var när jag ammade henne i en soffa precis innan vi gick. Så ändå, en mamma som undrade hur gammal Gittan är. "Fyra veckor på onsdag, och du vågar dig hit?!" Och så en historia om att hennes lilla hade fått både RS och lunginflammation för ett par veckor sedan. Och jag fick dåligt samvete som var där trots att jag gjorde avvägningen innan. Tänkte att jag inte tar upp henne bland alla folk. Vi som inte ens har varit i ett köpcenter, jag som frågar varenda kotte innan vi ses om de är friska. Jag som är nojig och halvhyppo. Jag fick dåligt samvete som att jag utsatte Gittan för en stor smittorisk. Så klart är det viktigast att barnen är friska. Men jag ville bara att Prinsen skulle ha sitt. Men så fick jag känslan av att vara en bov efteråt.

Linnésamtal

Idag ringde jag till Carl von Linnékliniken. Så väl jag kände igen kvinnorösten som talar om att man står i telefonkö. Så många gånger jag har stått i kö till dem. Hemma, i bilen, på jobbet någonstanns untangömd så att ingen ska höra. Idag bad jag om journalkopior, för jag tänker att det kan vara bra att ha. Så talade jag om. Att hon är här nu. Och rösten stockade sig och jag kvävde gråten med ett konstigt skratt som inte är mitt. "Ni har fyra kvar i frysen" sa syrran. "Jag tror att vi är klara nu. Vi har levt så länge med IVF och nu har vi två fina barn. Det blir nog inget med IVF" sa jag. "Det kan vara skönt att komma till en sån punkt" sa hon. Ja vi har gjort slut nu, IVF och jag. Men jag kommer alltid att ha det i mitt hjärta, minnas kampen, behandlingarna som till slut gav mig de två fina barn jag alltid drömt om. "Lycka till" sa syrran. "Tack för allt!" sa jag.

Samvetet

Så alltid detta dåliga samvete. Kan jag bara fatta att jag inte är pedagog hemma, att jag faktiskt "bara" är mamma. En mamma som kan bli trött ibland, som inte orkar vara lugn och sansad när ens fyraåring pockar på. Utan som blir hetsig och skriker "Morr!" Ja det är klart att jag fattar att han testar, att det kan bero på att han nu har en syster. Men ändå. När jag inte får prata med någon annan än honom, när han lägger sig på golvet på BVC och skriker att han vill hem. Högt och ljudligt. När han dänger till mig med spaden i ansiktet för att jag pratar för länge med grannen. Nej så brukar han inte göra. Jag blir irriterad, resonerar i butter ton, får dåligt samvete, grinar. Hormonerna hänger liksom utanpå min kropp, sipprar ut genom huden, hänger som i klasar. Men det blir bättre, jag vet det. Och Prinsen överlever. Man kan liksom heller inte sopa under mattan. "Du trilskas och mamma är trött. Allt blir fel." Så får man spela en omgång Bamselotto sedan.

Kvar

Jag är ännu kvar i bubblan. Har inte koll på något. Försöker hinna tvätta mellan amningarna, kanske svara på ett sms. Gittan är lugn och tillfreds, det är inte det. Jag fattar bara inte vart tiden tar vägen. Prinsen har halsfluss och är dyngförkyld. Idag blev Gittan också förkyld. Jobbigt när man bara är tre veckor. Fan. Hoppas att det snart är bättre. Har laddat med koksaltlösning och snorsug. Hoppas jag slipper ta till det. Jag har redan känt av det där man gör när man är mor till fler än ett barn, otillräckligheten. "Ja Prinsen, snart. Jag ska bara amma klart först. Ja, mamma vet att du också är ett barn. Snart ska jag hjälpa dig." Men det går fint ändå. Även om det händer för lite för Prinsen vissa dagar. Som idag. Som tur var dök min mamma med man upp och lekte ute i snön med Prinsen. Sedan fixade de fika och lyssnade på hormonella mig som grinade över Gittan. "Jag vill inte att hon ska vara förkyld. Hon är så liten. Buuu." Och sedan kom min journal från BB från posten och jag grinade igen. "Åh vad fint. Tänk vad rara alla var, barnmorskorna. Tänk att Gittan är här. Buuu."

Kärlek

Fina Gittan,

Tänk att du är här. Att du äntligen har kommit. Jag har gått genom eld och vatten för att få dig. Jag har åkt till Uppsala för behandlingar, först med din pappa och sedan själv. "Du gav upp" sa jag till pappa här om dagen. "Du trodde inte att det skulle gå." "Jag valde att säga att jag var nöjd med ett barn. Utan dig hade jag inte fått henne." Han sa så och sedan tittade han ömt på dig. Han är galen i dig och jag älskar att se hans vanliga kanske lite matchoattityd bytas ut. Han pratar med dig med en röst som av sammet, kallar dig för hans prinsessa.

Jag vet inte heller om jag trodde fullt ut, men jag kunde inte sluta. Jag kunde bara inte lägga ner behandlingarna så länge läkarna sa att vi hade goda chanser. För jag hade trots alla nederlag ett hopp. Nu när jag har facit vet jag att det är värt allt. Alla turer, alla misslyckanden, alla resor, alla pengar, alla fnurror i relationen, noll sexliv. Det är värt allt. ALLT. För det var nog meningen att den vi väntade på var just dig.

Din storebror är så gullig mot dig. Han vill dig så väl, klappar på dig och säger fina saker. "Ville ni att jag skulle ha ett syskon?" undrade han här om dagen. "Ja älskling, det ville vi" sa jag. "Åh vad vi ville det."

Lilla fina Gittan. Älskade dotter, underbara hjärtat. Om jag tänker på vissa saker börjar jag gråta direkt. Låter tårarna rinna för att bröstet svämmar över av känslor, kärleken bubblar upp med full kraft. Tänk att du kom, att du verkligen gjorde det. Du föddes för precis två veckor sedan och bara din och din brors närvaro gör mig komplett. Fulländad. Det är vi fyra nu, vi mot världen. Jag har fått allt jag drömt om. Och jag gråter igen. Av lycka.

Brann av

Det började vid matbordet. "Jag vill inte ha sås!" Prinsen tittade med sur min på sambons handrullade köttbullar som låg i gräddsåsen. Det brukar inte vara någon big deal att fixa det som prinsen vill ha det. Det är bara det att det är så mycket som ska fixas nu. Typ vid lunchen då jag frågade "Vill du ha avokado på maten?" "Ja" svarade han för att sedan ändra sig när avokadon var på. För att sedan peta, klaga och inte äta en bit för att det är grönt i maten. Och han gillar avokado. Det var inte bara det med maten idag. Det var annat. En prins som spelade Allan Ballan. Sprang runt och till sist kände jag att jag var tvungen att sätta ner foten för jag blev triggad av hans ovilja att lyssna. "Nu får du lugna dig" sa jag och han kom fram till mig, lipade och sa "pisspotta", struntade blankt i vad jag sa. Det hela följde med att Prinsen hämtade sitt rosa svärd från Junibacken. Han pekade på mig och sa en replik från en Pippifilm. "Ska jag sticka knven i dig va?" Och jag brann av. Tog svärdet, öppnade ytterdörren och kastade svärdet så långt jag kunde för att sedan bomma igen dörren. "Nu räcker det! Så där gör man inte. Morr!"

Sedan, gråt. Högljött från Prinsen. Sedan snörvlande från mig. Min fina prins som just blivit storebror. Min älskling som inte varit hos sin dagmamma på fyra veckor. Min älskade unge som ibland också måste få testa gränser. Och så jag. Pedagogen som läst X antal poäng på lärarhögskolan. Som vet. Som fattar att man ska förbereda barnet och tala om. "Om du inte slutar med det där kommer mamma att bli arg och då tänker jag ta ditt svärd." Nä då. Bara svisch. Ett svärd som flög all världens väg. Ut på garageuppfartens isiga mark. Och sedan det dåliga samvetet. Fan att jag blir så där blixtarg. Men jag orkade inte. Jag vet att det är mänskligt, men förlåt mig för det. Jag får ont i magen av att tänka på att Prinsen skulle uppfatta mig som oberäknelig och argsint, men de rann över. Som det kan göra när man är trött och som i mitt fall att man ställer klockan var tredje timme för att mata och byta på Lillskruttan. Sedan ett snack. Om att man ibland blir så där arg, att man vissa gånger säger dumma saker, att man älskar varandra ändå. "Men jag sa inte till dig mamma. Jag sa det där till min mjukiskanin..." För det blir pinsamt när man vet att man sagt knasigt. "Det är ok att göra fel. Det gör jag med. Det var inte meningen att bli så där arg. Vi är väl kompisar?" Och så en kram. En härlig en.

Så hämtade jag svärdet och pratade mer tills Prinsen bad mig vara tyst. Det är inte lätt att göra det rätta.

Bubbla

Tack alla fina för gratulationer! Ja, hon är underbar vår lilla tjej! Så perfekt!

Jag är kvar i bubblan där man hamnar som mamma med ny bebis. Dagarna rinner på, måltiderna passerar och man undrar vart tiden tar vägen när det enda man gör är att amma, tvätta små kläder, mysa med bebisen och leka med det stora syskonet.

Allt är bra med lilla Gittan, som jag tänker kalla henne här. För ett par dagar sedan visade det sig att hon inte gått upp i vikt som hon skulle och vi började då ställa klockan på nätterna och se till att det max går tre timmar mellan måltiderna. Nu verkar det ha blivit bättre och hon är inte så slö som tidigare. Många funderar nog över sitt barn som inte vill sova och som skriker. Här är det tvärtom. Vi tycker att hon är jättetyst och vill att hon ska vara vaken mer så att hon får i sig. På måndag är det vägning igen på BVC. Hoppas och tror att hon käkar bättre nu än för ett par dagar sedan.

BVC ja. Där har vi redan varit två gånger. Vid första tillfället kände jag att det inte var 100 i kontakten med BVC-tjejen så jag såg till att byta direkt. Tycker att det är viktigt att jag känner ett förtroende för den jag går till på BVC då det är så pass tät kontakt och att det gäller mitt barn.

Hormoner har jag gott om och visst har jag grinat en massa. På BB, på BVC, hemma. Jag märkte på BB att de luskade om förlossningsdepression men jag sa att jag bara är lycklig, att känslorna kommer över mig. Tänk att jag nu faktiskt har två fina barn. Sju år efter besöket hos gyn där jag fick veta att vi inte kunde få barn utan hjälp är de här. Det är så fantaskiskt att jag nästan börjar grina här och nu när jag tänker på det.

Prinsen är världens finaste bror. Han pussar, fixar och donar. Han har inte varit hos dagmamman sedan 21/12 för vi har valt att ha honom hemma så att han också lär känna Gittan och känner sig inkluderad. Samma dag som Gittan kom fick Prinsen komma till BB och hälsa på. Sedan följde sambon med honom hem och jag sov alla fyra nätter själv på BB tillsammans med vår bebis. Det gick bra men visst kändes det lite ensamt i vissa lägen. Jag såg hur papporna sprang fram och tillbaka med vetekuddar och mat med bebisen på armen men jag ringde på klockan och fick hjälp av den underbara personalen. Det gick också bra och jag kan inte klaga då jag låg och läste och kollade på världens finaste bebis. Men det är klart. Man är ju inte kaxig så nära inpå ett snitt, som ju faktiskt är en rätt stor operation.

Själva snittet gick bra och jag tänker återkomma en annan dag med hur det gick till. Jag kan i alla fall säga att jag är väldigt nöjd att det blev snitt denna gång. Väldigt bra var det.

Ja det var en liten rapport från bubblan jag lever i. Återkommer inom en snar framtid.

/Anna-Bell

Facit

Hon är här! Vår underbara fina lilla prinsessa kom till oss för precis en vecka sedan. Allt har gått bra och jag är så himla lycklig att hon äntligen finns hos oss.

Här är facit på era gissningar:

På jumboplatsen kom Tudorienne som gissade på en kille den 7/1 som skulle väga 3800 gram och vara 52 cm lång. Du gissade vikten närmast!

På tredje placering har i Linha och Erika K som får poäng för att ni båda trodde att det var en tjej i magen.

På andra plats kom MBD som på pricken gissade på rätt längd och även prickade in att det var en tjej.

På första plats kom...(fanfar) Frida och HM! De trodde att det var en tjej i magen som skulle komma ut den 5/1 och vara 50 cm lång. Helt rätt!

Alltså, hon kom 5/1 klockan 13.09, vägde 3890 gram och var 50 cm lång.

Vi mår bra hela familjen och har väl landat lite sedan vi kom hem från BB för tre dagar sedan. Återkommer inom en snar framtid med mer information, för ja Erika K, jag kommer att fortsätta blogga;)

Kram från Anna-Bell, lycklig tvåbarnsmamma.

Gissningar

Idag var sambon och jag på information om snittet. Vi fick prata med en barnmorska och två olika läkare. Barnmorskan, som även ska vara med vid snittet, verkade trevlig men det blev en grej som kanske berodde på språkförbristningar. Jag är ju rädd för att blöda mycket. Jag gjorde det då Prinsen kom och jag upplevde det som väldigt obehagligt. Detta tog jag upp. Jag tyckte inte att jag riktigt fick svar på min fråga utan sa, för att få bekräftelse, "Men det är väl inte så att man förblöder under ett snitt..." "Jag vill inte skrämmas, men det händer ibland" svarade hon. "Va! Men man blöder väl inte så att man DÖR!" sa jag och då sa han att det ibland händer att det uppstår en blödning. Hon hade hört fel. Hörde väl blöder istället för förblöder. En viss skillnad. När vi kom ut skrattade sambon och sa att han tänkte på avsnittet ur Solsidan när barnmorskan frågar den blivande pappan om han vill ha "bullfitta" vilket skulle vara bullfika.

Men mina vänner. Det börjar alltså dra ihop sig. När tror ni att Den Lilla kommer ut och tror ni att det blir en kille eller en tjej? Kanske någon vill gissa hur stor den är också? Här är lite bakgrundsfakta:

Jag har gått upp 16 kilo. Det känns som att nästan allt sitter på magen.

Bebisen är beräknad till den 15/1.

Hjärtljuden har varit mellan 128 och 148.

När vi gjorde tillväxtultraljud i vecka 32 vägde barnet 5,4% mer än genomsnittsbebisen. (Prinsen kom på utsatt datum och vägde 4100 gram).

Så kom med era gissningar får vi se vem som kommer närmast. Snart har vi svaret!

Ps. Jag gissar på en tjej, 3800 gram och 51 lång.

Gott nytt år!

Gott nytt år alla! Hej då 2010 och hej 2011. Det förra året var fantastiskt på många sätt. Det är underbart att få ta del av Prinsens alla tankar och funderingar, att få se honom utvecklas. Förra året blev han fyra år, vår fina. Tänk att han blivit så stor. 2010 var också året som sambon startade ett eget företag, började jobba en massa mer än tidigare. Vi fortsatte vår husrenovering och gjorde stora saker som att sätta in ett nytt kök. Syskonförsöken fortsatte och under 2010 hann vi med ett tidigt missfall i början av januari och ett FET som äntligen lyckades. När jag tittar ut på all snö och tänker tillbaka på våren känns det som att det var länge sedan. Ända sedan valborgsmässoafton har Den Lilla funnits i mig.

Semestern 2010 bar iväg till en ö i skärgården. Jag betalade överpris för en hyrstuga och satt och grinade efter en dag för att det var så ensligt, långt till civilisationen och dag två åkte vi hem. På hösten, mitt i Rosa bandet-tiden, fick min pappas fru besked om att hon har bröstcancer. Hon går nu på behandlingar, har tappat allt hår men verkar hålla humöret uppe. Samma dag som vi ska in för snittet ska hon på ännu en cellgiftsbehandling. På samma sjukhus. Två olika ärenden. En lycka och en kamp. Samtidigt i samma byggnad.

Igår var vi hos nära vänner. Prinsen höll sig vaken till tolvslaget och var fachinerad av alla smällar och fyrverkerier. Det kändes fint när vi kramades alla tre, Prinsen, sambon och jag. Nu är det 2011. Snart är vi fyra i familjen. Välkommen det nya året!