Jag är ute på kvällsprommis med kompisen L. Hon är ofrivilligt barnlös. Har gjort flera IVF:er utan bra resultat. Med överstimuleringar, med få ägg, så få att det inte fanns något att få tillbaka, med ruvningar som inte blivit en graviditet. Hon vet hur det känns när stressen börjar komma, när åren tickar på. Hon sneglar på vagnen där Gittan ligger. "Det känns jobbigt att träffa bebisar" säger hon. "Alltså det har inget med dig och Gittan att göra..." "Vännen, jag förstår. Jag vet alltför väl hur det känns." Ja jag vet. Hur hårt gråtklumpen kan sitta i halsen. Hur avundsjukans klor kan rivas.Jag vet och jag kommer aldrig att glömma.
Tack Gode Gud för att jag fick mina små. Amen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Vassego!
Slit dem med hälsan, du har banne mig förtjänat dem.
/Gud
Så himla fint skrivet! Läser och känner igen mig så väl. Aldrig kommer man att glömma längtan och smärtan och aldrig att jag kommer att sluta vara tacksam!
Massa kramar!
Skicka en kommentar