Två

Idag är det två år sedan jag var på Linnékliniken i Uppsala. Två år sedan jag såg den lilla på bildskärmen. Det som skulle bli HON. Fina lilla Gittan. Jag tänkte på det idag när vi stod vid elden. Att det är fantastiskt att det fungerade till slut. Att det som då kändes så omöjligt att uppnå idag är så självklart. Att hon finns hos oss, är en i vår familj. Jag älskar dig mitt lilla hjärtegryn.

Bråk i ledet

(Detta inlägg ser lite knasigt ut, utan stycken. Det verkar som att det har hänt något med inställningarna. Sorry for that.) Prinsen har börjat på fotboll. Han testade fem gånger förra säsongen och har väntat ivrigt på att få börja igen. I lördags var vi där hela familjen. På planen som var fullproppad av barn i samma ålder. Prinsen var så glad, skuttade ivrigt mot oss när det var dags för en drickspaus. Vi såg att han lyssnade noga på instruktionerna och försökte göra som man skulle. Dribbla, sätta armbågen på bollen, dribbla vidare på angiven signal och sedan ha pannan nere på bollen. Plötsligt såg vi hur Prinsen grät. Sambon sprang genast dit och försökte trösta men det gick inte. De kom till mig och Prinsen satt i mitt knä, kunde inte sluta gråta. En pojke i ledet hade börjar tjafsa om att Prinsen tagit hans plats "Och det hade jag inte", snyftade Prinsen. Sedan hade Prinsen fått en armbåge i ansiktet, med flit, av killen. Prinsen ville inte spela mer och vi drog när det var en kvart kvar. Till cafeterian. Tänk vad en varmkorv och en pucko kan lena. "Jag klarar inte av det här" sa Sambon. "När andra ungar gör illa våra barn!Och är det meningen att JAG ska säga till honom, han som gjorde fel? Var fan var hans föräldrar?" Prinsen grät länge och jag förstod att det inte var för att det gjorde ont utan för själva förödmjukelsen, att han faktiskt hade blivit slagen. Jag vill inte glorifiera mitt eget barn, men han brukar inte slåss. Han vet vad som är rätt och fel men har vissa gånger gett igen. Jag förespråkar inte våld. Jag vill att mina barn (i detta fall Prinsen) ska kunna säga till och försvara sig. Men jag vill inte att Prinsen bara ska ta emot och bli en dörrmatta för att han vet hur man bör göra för att vara en bra kompis. Vi pratade länge när vi kom hem. Att en del barn kanske inte är så trevliga, men att de flesta är det. Att man kan söka sig till de som det går att leka med, till dem som inte bråkar och slåss. "Ingen får slå dig eller göra så att di blir ledsen, ok!" sa jag och han nickade. Detta är svårt, för jag vet också att en del barn har det svårt. Kanske har en diagnos eller föräldrar som inte bryr sig. Svårt med det sociala samspelet eller har problem med att styra sina impulser. Men får mitt barn stryk eller blir illa behandlat ilsknar jag till, oavsett. För jag själv är så noga med att säga till. "Prinsen nu tycker jag inte att leken går sjysst till" eller "Tänk på att alla ska få vara med" eller "Han blev ledsen, vad var det som hände?" Och jag förväntar mig att andra föräldrar också har koll, det måste jag utgå ifrån. Men så blir jag både arg och ledsen när jag märker att så inte är fallet alla gånger. Nästa lördag kommer jag åter att vara på plats på fotbollsplanen och ser jag någon som slår Prinsen igen kommer jag att lacka ur. Rätt hårt.

Shoppa i syrrans garderob

Min syster är shoppaholic (Hur stavas det egentligen?) på riktigt. Hon älskar kläder och vill gärna ha många och färgglada plagg. Själv är jag halvpank och kan inte prioritera att handla kläder just nu. Men hon är givmild, syrran. I torsdags var jag hos henne och lånade följande: Kortärmad tröja: 1 Klänning: 1 Kofta: 1 Långärmad tröja: 2 Byxa: 2 Tights: 2 Kjolar: 2 Tröjor (mer åt blushållet): 4 Tunikor: 4 Sammanlagt 19 plagg, varav 5 hade lappen kvar...

Mobil

Min kompis dotter har fått en egen mobil med kontantkort.

Kompisen G: Det var så svårt att säga nej, alla andra har ju det. Hennes kompisar och så.

Jag: Men redan?

G: Ja det är så, så vi gav henne en också.

Jag: Men hon är ju bara sju år och går i ettan!

Jag kommer att vägra ge Prinsen en egen mobil när han går i årskurs ett. Det står jag fast vid!

Hej

Hej, här är jag! Den senaste tiden har det varit knas med uppkopplingen här hemma så jag har inte kunnat använda internet. (Hur gjorde man innan det kom?) Nu är det fixat och det känns bra.

Efter att ha sökt sex arbeten, varit på fyra intervjuer och blivit erbjuden en tjänst har jag nu bestämt mig. Jag stannar inom samma organisation. Jag gör det och struntar i att söka vidare. Det blir en ny arbetsplats som är nära. Vad mer kan jag begära?

Prinsen är hos dagmamman tre dagar i veckan nu och protesterar inte. Nästa vecka ska vi på skolbesök och det blir spännande.

Gittan gillar att vara på Öppna Förskolan så där är vi ett par dagar i veckan. Hon är en social tjej som nu mer springer fram. Att klättra är hennes bästa och hon älskar att kliva upp i soffan och vidare till fönstret där hon vill sitta och spana.

Sambons läggningar går fortfarande inget vidare och i slutet av veckan gör vi en ny drive. Hoppas på bättre lycka denna gång.

Mina föräldradagar är finito och Sambon ska skriva över några av sina till mig. Jag börjar redan tänka på att föräldraledigheten börjar lida mot sitt slut även om det är fyra månader kvar. Men det finns två saker som jag faktiskt längtar till (och det är inte att äta ostörd lunch, för det får man inte på mitt jobb.) Jag tänker på detta:

1. Mer pengar i kassan. Pengar är inte allt, men det underlättar.

2. Att få komma hem till ett middagsbord där maten är färdig. Det kommer jag att få de två eller tre dagar Sambon hämtar. Yes!

Indoor Walking

Efter typ åtta pass (jag gissar) på Friskis gick jag idag på något som heter Indoor Walking. Det hela går ut på att man står i en maskin, typ trappmaskin, och går olika snabbt i 50 minuter. Jag höll på att dåna, vad jobbigt det var och jag fick tvångstankar att jag skulle snubbla i min maskin och ramla raklång på tjejen bredvid. Det gjorde jag inte som tur var och jag måste säga att jag körde på bra, trots att benen bultade mellan varven. Efter halva passet hade jag blodstopp i halva fötterna och fick stanna och knyta upp skorna.

Det var bra med Prinsens tand förresten. Eller tänder, för båda framtänderna var visst lösa. Han gapade så fint så att de kunde undersöka och plåta. Efter fick han en ring som han så stolt visade när han kom hem. Idag var han lite viktig med sina kompisar i parken och sa att han minsann hade två lösa tänder. Ja se hur det kan bli med ett lasersvärd.

Påsk

Idag är det påskafton. Dagen började med att jag var grinig och hade risigt tålamod. Det blev bättre efter ett träningspass. När jag var på gymet gjorde Prinsen illa sin framtand på en leksak så nu är han på tandakuten i stan med sin pappa.

I veckan har jag tckat nej till ett jobb. Det där med stora arbetslaget. Jag träffade en pedagog innan jag bestämde mig och hon var taggad till tänderna och verkade väldigt engagerad. Däremot talade hon om att det är väldigt mycket konflikter i arbetslaget och jag pallar inte just nu. Så jag sa tack, men nej tack. Trots att de var villiga att betala 3000 kronor mer i månaden, än jag har nu. Men pengar är inte allt.

Jag har pratat igen med min luddiga chef. Hon sa att det går att ordna ett jobb inom enheten till mig. Med fyra- eller femåringar. Det låter perfekt. Jobbar jag där kan jag cykla och lämna och hämta barnen. Det är lyx!

Snart ska vi till mamma och Ingemar. När Prinsen och Sambon kommer hem vill säga. Jag hoppas att tanden mår bra och att Prinsen kan käka lite påskgodis. Det vore ju typiskt annars.

Glad påsk!

Ingen lust

Intervju idag och jag har ingen lust. Jag är trött och är inte på tipptopphumör. Har mens och var vaken mellan 2.00 och 4.30. Men det är bara att köra, plocka fram den trevliga Anna-Bell och hoppas att det blir en bra pratstund.

Sent ikväll kommer Sambon hem.

Mes

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Min chef är en mes. Jag fick inget besked angående tjänsten i fyraårsgruppen. För det (tjänstefördelningarna) ska stötas och blötas i personalgruppen och jag får komma och träffa dem (personalen) om jag vill. Jag svarade i klarspråk, skrev i ett mejl att jag kan komma och träffa personalen om jag blir erbjuden tjänsten och det är upp till henne (chefen) att bestämma. Får se vad hon svarar på det.

Men det är så typiskt henne. Att inte ge raka svar. Att inte våga ta i. Och så undrar hon varför har svårt att få förskollärare.