tisdag 24 april 2012

Bråk i ledet

(Detta inlägg ser lite knasigt ut, utan stycken. Det verkar som att det har hänt något med inställningarna. Sorry for that.) Prinsen har börjat på fotboll. Han testade fem gånger förra säsongen och har väntat ivrigt på att få börja igen. I lördags var vi där hela familjen. På planen som var fullproppad av barn i samma ålder. Prinsen var så glad, skuttade ivrigt mot oss när det var dags för en drickspaus. Vi såg att han lyssnade noga på instruktionerna och försökte göra som man skulle. Dribbla, sätta armbågen på bollen, dribbla vidare på angiven signal och sedan ha pannan nere på bollen. Plötsligt såg vi hur Prinsen grät. Sambon sprang genast dit och försökte trösta men det gick inte. De kom till mig och Prinsen satt i mitt knä, kunde inte sluta gråta. En pojke i ledet hade börjar tjafsa om att Prinsen tagit hans plats "Och det hade jag inte", snyftade Prinsen. Sedan hade Prinsen fått en armbåge i ansiktet, med flit, av killen. Prinsen ville inte spela mer och vi drog när det var en kvart kvar. Till cafeterian. Tänk vad en varmkorv och en pucko kan lena. "Jag klarar inte av det här" sa Sambon. "När andra ungar gör illa våra barn!Och är det meningen att JAG ska säga till honom, han som gjorde fel? Var fan var hans föräldrar?" Prinsen grät länge och jag förstod att det inte var för att det gjorde ont utan för själva förödmjukelsen, att han faktiskt hade blivit slagen. Jag vill inte glorifiera mitt eget barn, men han brukar inte slåss. Han vet vad som är rätt och fel men har vissa gånger gett igen. Jag förespråkar inte våld. Jag vill att mina barn (i detta fall Prinsen) ska kunna säga till och försvara sig. Men jag vill inte att Prinsen bara ska ta emot och bli en dörrmatta för att han vet hur man bör göra för att vara en bra kompis. Vi pratade länge när vi kom hem. Att en del barn kanske inte är så trevliga, men att de flesta är det. Att man kan söka sig till de som det går att leka med, till dem som inte bråkar och slåss. "Ingen får slå dig eller göra så att di blir ledsen, ok!" sa jag och han nickade. Detta är svårt, för jag vet också att en del barn har det svårt. Kanske har en diagnos eller föräldrar som inte bryr sig. Svårt med det sociala samspelet eller har problem med att styra sina impulser. Men får mitt barn stryk eller blir illa behandlat ilsknar jag till, oavsett. För jag själv är så noga med att säga till. "Prinsen nu tycker jag inte att leken går sjysst till" eller "Tänk på att alla ska få vara med" eller "Han blev ledsen, vad var det som hände?" Och jag förväntar mig att andra föräldrar också har koll, det måste jag utgå ifrån. Men så blir jag både arg och ledsen när jag märker att så inte är fallet alla gånger. Nästa lördag kommer jag åter att vara på plats på fotbollsplanen och ser jag någon som slår Prinsen igen kommer jag att lacka ur. Rätt hårt.

3 kommentarer:

Tre Gringos sa...

Det kunde varit min son som slog din, kanske vände jag huvudet bort i tre sekunder just då.Sådan händer oss ofta. Ledsna barn, arga föräldrar och en väldigt ledsen mig. Fast jag förstår din ilska och just denna gången var det inte vi för vi håller till på Västkusten.

Anna-Bell sa...

Tre Gringos:

Åh vad jag blir ledsen när jag läser ditt inlägg. För att jag förstår hur ledsamt det måste vara att vara förälder till barnet som slår. Till barnet som kanske inte alls vill illa, utan som har en problematik.

Jag blir arg när någon annan slår Prinsen för att jag inte vill att han ska bli utsatt. Utsatt för slag och hårda ord, för våld och mobbing. Det tänker jag på inför skolstarten i augusti, men det kommer jag säkert skriva långa inlägg om senare.

Kram i alla fall till dig!

Anonym sa...

Hmmm. Det är ju svårt. Jag känner igen mig, har svårt att säga till andras barn, man är ju rädd att göra fel. Samtidigt tänker jag att jag själv skulle vilja att ngn sa till mitt barn om det var hon som slogs. Kanske är det det man får utgå ifrån?