Bråk i ledet

(Detta inlägg ser lite knasigt ut, utan stycken. Det verkar som att det har hänt något med inställningarna. Sorry for that.) Prinsen har börjat på fotboll. Han testade fem gånger förra säsongen och har väntat ivrigt på att få börja igen. I lördags var vi där hela familjen. På planen som var fullproppad av barn i samma ålder. Prinsen var så glad, skuttade ivrigt mot oss när det var dags för en drickspaus. Vi såg att han lyssnade noga på instruktionerna och försökte göra som man skulle. Dribbla, sätta armbågen på bollen, dribbla vidare på angiven signal och sedan ha pannan nere på bollen. Plötsligt såg vi hur Prinsen grät. Sambon sprang genast dit och försökte trösta men det gick inte. De kom till mig och Prinsen satt i mitt knä, kunde inte sluta gråta. En pojke i ledet hade börjar tjafsa om att Prinsen tagit hans plats "Och det hade jag inte", snyftade Prinsen. Sedan hade Prinsen fått en armbåge i ansiktet, med flit, av killen. Prinsen ville inte spela mer och vi drog när det var en kvart kvar. Till cafeterian. Tänk vad en varmkorv och en pucko kan lena. "Jag klarar inte av det här" sa Sambon. "När andra ungar gör illa våra barn!Och är det meningen att JAG ska säga till honom, han som gjorde fel? Var fan var hans föräldrar?" Prinsen grät länge och jag förstod att det inte var för att det gjorde ont utan för själva förödmjukelsen, att han faktiskt hade blivit slagen. Jag vill inte glorifiera mitt eget barn, men han brukar inte slåss. Han vet vad som är rätt och fel men har vissa gånger gett igen. Jag förespråkar inte våld. Jag vill att mina barn (i detta fall Prinsen) ska kunna säga till och försvara sig. Men jag vill inte att Prinsen bara ska ta emot och bli en dörrmatta för att han vet hur man bör göra för att vara en bra kompis. Vi pratade länge när vi kom hem. Att en del barn kanske inte är så trevliga, men att de flesta är det. Att man kan söka sig till de som det går att leka med, till dem som inte bråkar och slåss. "Ingen får slå dig eller göra så att di blir ledsen, ok!" sa jag och han nickade. Detta är svårt, för jag vet också att en del barn har det svårt. Kanske har en diagnos eller föräldrar som inte bryr sig. Svårt med det sociala samspelet eller har problem med att styra sina impulser. Men får mitt barn stryk eller blir illa behandlat ilsknar jag till, oavsett. För jag själv är så noga med att säga till. "Prinsen nu tycker jag inte att leken går sjysst till" eller "Tänk på att alla ska få vara med" eller "Han blev ledsen, vad var det som hände?" Och jag förväntar mig att andra föräldrar också har koll, det måste jag utgå ifrån. Men så blir jag både arg och ledsen när jag märker att så inte är fallet alla gånger. Nästa lördag kommer jag åter att vara på plats på fotbollsplanen och ser jag någon som slår Prinsen igen kommer jag att lacka ur. Rätt hårt.