Ekolådan

För några år sedan körde vi med Ekolådan ett tag, Sambon är inte direk något fan av den (lite för pengarna tycker han), men jag kände mig sugen på att testa igen. Sagt och gjort. För ett par veckor kom första leveransen. Bland annat följande var med  lådan:

- Grapefrukt. (Kan vara ok i juice eller i små mängder, för det är ju så himla beskt...)

- Grönkål. (Lagade för första gången. Smaken var bra, men konsistensen. Det var väldigt trådigt och konstigt. Det mesta ligger kvar i en skål långt inne i kylen.)

- Kinakål. (Totalt menlöst om ni frågar mig. Inte gott alls.)

Nu på fredag är det leverans igen. Bättre lycka nästa gång.

Att välja

"Ska ni skaffa fler barn?" undrar någon och ännu en gång påminns jag om att en del faktiskt kan välja. Jag svarar som alltid, att "Vi är jätteglada över de två fina som vi har fått." Ibland undrar jag om folk fattar.

Ingen middag

Det blev ingen middag på tu man hand i helgen, med Sambon. För syrran som skulle vara med barnen fick förhinder. Men på lördag ska vi. Italiensk mat i en restaurang med bara tjugo bord. Jag tror att det blir bra.

Torka aldrig tårar...

Igår såg Sambon och jag sen tredje delen av Gardells omskrivna Torka aldrig tårar utan handskar. Jag tycker att serien var fruktansvärt bra. Berörande och hemsk. Sorglig och vacker. Det var så många olika aspekter som fanns med. Skitbra, helt enkelt! Men det var ett par grejer som varken Sambon eller jag fattade riktigt i slutet.

- Vad hände med Seppo?
- Vem var killen som den vuxne Benjamin gick med i slutet? Var det Seppo, en ny pojkvän (fast han sa att han ine hade någon ny) eller vem var det?

Tack från Anna-Bell som gärna vill ha bitarna på plats.

  

Förhållandet

De senaste fem åren har Sambon och jag:

- Köpt ett hus. Han renoverade det själv, och då menar jag att han/vi har gjort stora saker och inte bara satt upp några tapetvåder. Jag höll mig borta med Prinsen så mycket som möjligt och han jobbade på. Hemmet var kaos och det fanns inte mycket tid och ork för annat.

- Försökt att få ett syskon till vår son. Vi startade våren 2008 och hon kom 2011 efter åtta behandlingar och tre tidiga missfall. Ni som följt mig länge vet att det inte var någon dans på rosor direkt och att det i slutänden var jag som kämpade på medan Sambon mer eller mindre hade hett upp. Inte heller här fanns det tid eller ork för annat.

- Sambon har startat sin firma, det gjorde han innan Gittan kom, och som många vet kan det vara lite tärande. Det är en stress många gånger för honom att vara egen och det är mycket arbete med tid som vi missar med varandra. Och det tar ju ett tag att få snurr på det hela, om man säger så.

Så visst, det är inte så himla konstigt att det är lite så där just nu. Eftersom vi har kört på lite hårt med olika saker de senaste åren. Vi har ju också fastnat i våra roller då jag har varit hemma med Gittan och han jobbat på med sitt. Men nu har vi våra två fina barn, ett hus som är mysigt (men jag drömmer mig bort på Hemnet också) och ok jobb båda två (även om hans firma tar både mycket tid och stor plats.). Så nu är det bara att styra upp detta. För det vore väl fan om man skulle ge upp, nu när bitarna är på plats.

Andra saker som gör att det tjorvar är att:

- Vi är olika. Jag är känslomänniska, inte han.
- Vi har inte samma behov. Jag vill prata mer än han vill, exempelvis.
- Vi gör nästan ingenting själva, utan barnen. (För att jag vill vara med mina barn mycket och liksom glömmer bort det andra. Typ att vår relation mår bra av att få lite space.) Minns inte när vi drog iväg ett par timmar själv. Det måste ha varit när vi kollade på Dirty Dancing i våras, så det blir väl en gång om året eller kanske två.

På lördag ska syrran vara här med Prinsen och Gittan. Sambon och jag ska gå på en liten italienare och äta. Men det vet han inte om ännu.

Trött gravid

Prinsens kompis G ska bli storebror. Mamman berättar för mig: "Jag är i vecka 14, mår lite halvilla så där som man gör i början. Men jag är så trött! Du vet, jag jobbar ju mellan klockan nio och två på dagen och sedan drar jag hem och sover. Jag hämtar inte G förrän vid fyra."

Fine om hon vill sova istället för att hämna sin son tidigare. Jobbigt att man inte pallar mer när man har en kontorstjänst bara fem timmar om dagen. Men det är ju faktiskt inget jag borde bry mig om. Varför känner jag mig irriterad när jag hör det? 

En mening

Ibland räcker det att höra en enda mening för att man ska beröras, för att tankarna ska sättas igång.

Här om dagen var jag i ett köpcenter. Bäst som jag gick där hörde jag att någon pratade bakom mig. Jag fattade, utan att se, att tjejen talade i telefon."Det är inte bara för att jag har blivit misshandlad som jag mår dåligt, för det gjorde jag innan också!" Det var meningen hon sa. Och tankarna började snurra. Vem talade hon med? Vem misshandlade henne? Var det samma person? Jag vände mig om och såg en tjej i trettioårsåldern. Med en stor blåtira.

Lägger ner

Vi dricker te på kvällen, Sambon och jag, när barnen sover. Han tar en klunk och tittar på mig. "Jag har bestämt mig", säger han. "Tänkt på vad som är viktigt i livet." Jag ställer ner min kopp och undrar vad han ska säga mer. "Ingen av oss kan ju påstå att vårt förhållande är så bra just nu. Jag tänker lägga ner min firma och försöka bli anställd. Det känns inte rättvist att du ska lämna våra barn hos dagmamman och i skolan fem dagar i veckan, att du hämtar dem fyra. Att det är du som lagar fyra middagar i veckan och alltid har morgonstressen eller trötta barn på eftermiddagen. Jag missar en massa, jag som inte finns där lika mycket. Som tvingas jobba på andra sidan stan och ha flera timmar i veckan i bilköerna, som måste sitta med papper om kvällarna, som ibland måste jobba helger. Jag vill vara med er och veta när jag kommer hem om dagarna." Jag nickar. "Förlåt för att jag sa det där taskiga till dig förresten, du vet", fortsätter han. "Det var för att jag blev så provocerad av det du sa till mig innan." "Jag fattar", svarar jag. "Men det var för hårt och du passerade en gräns." Han stryker mig över kinden. "Förlåt. Jag älskar dig. Den du är som min sambo och den du är som mor åt våra barn. Jag vill att allt ska vara bra, att det ska vara bra stämning hemma. Jag struntar i firman för att det ska finnas tid till annat. Att träna, softa och umgås som familj. Jag fattar att vi måste hjälpas åt, att lasset du tar i hemmet och med barnen är mer än det jag tar och att jag borde ta mer plats. Och jag vill ta mer plats. För familjen är viktigare än jobbet. Jag kan lika gärna tjäna mina pengar som anställd, så att jag också kan ta VAB någon gång, och inte behöva känna den stress jag gör som egen företagare. Så jag lägger ner. För min egen skull. För vår familjs skull." Jag tittar på min sambo och känner mig glad. Över hans ord, hans insikt. Över det som kanske kommer att bli en nystart.

Nej, ovanstående har inte hänt. Det är bara jag som dagdrömmer. Samtalet ovan kommer förmodligen aldrig äga rum. Tyvärr.

Ekorhjulet snurrar på

Jag finns kvar och jag saknar min blogg och era kommentarer. Men det har varit körigt den senaste tiden. Med en massa jobb och sena kvällar. Ekorrhjulet snurrar på och jag hinner ibland knappt andas mellan tvätthögarna och dammråttorna.

Det funkar bra på jobbet och kollegorna är snälla, men är tyvärr lite si och så i tonen med barnen. Jag är inte perfekt, verkligen inte. Men jag anstränger mig för att prata på ett bra sätt med barnen på jobbet. Jag skriker inte, jag formulerar mig på ett bra sätt, jag benämner saker. Ja, ni fattar. Mina kollegor har inte det tänket och det är himla svårt för mig att komma åt och säga till om.

För Gittan går det strålande hos dagmamman och hon har hittills inte fått något bakslag ,och det lär inte komma heller.

Jag vågar inte ropa hej, men det funkar lite bättre för Prinsen i skolan. Han är fortfarande rädd för P, men P har inte slagit honom något mer, peppar peppar. I morse var faktiskt första gången som Prinsen hade brådis till skolan och sa att han ville gå. Men jag känner mig ännu inte helt safe med P och tycker fortfarande att han ska ha en resurs. Förresten har jag fått reda på att rektorn har ljugit för mig. Vilken klant! Fattade hon inte att jag skulle få reda på sanningen? När jag pratade med rektorn, den där gången när hon ringde upp, (tre dagar efter vårt möte)sa hon att "så jobbar vi inte i skolan". Hon talade om att man inte låter en resurs jobba med endast ett barn. Att man istället sätter in mer timmar för någon i arbetslaget. Nähä, nä. Men förra veckan när jag var på kurs råkade jag stöta ihop med en kille som jobbar på den skola där Prinsen går. Och han berättade att han jobbar som resurs med ett barn och att han har gjort det i mer än ett år. Där ser man!

Vi har det lite frostigt hemma och jag har surfat runt på tvåor igen. Det hela började för ett par veckor sedan när jag kom hem sent en kväll efter en föreläsning. Jag ville prata men Sambon ville se på tv. Jag drog en dålig paralell och Sambon tände på alla tio, sa något så fult till mig att jag inte kan skriva det här. Sedan vägrade han att be om ursäkt och har hållit den linjen. Han passerade en gräns och jag tänker sätta hårt mot hårt. Om vi ska leva tillsammans, så finns det vissa saker som måste förändras. Så är det. Och jag vill ju att det ska funka, men tolererar ingen skit.