Vi dricker te på kvällen, Sambon och jag, när barnen sover. Han tar en klunk och tittar på mig. "Jag har bestämt mig", säger han. "Tänkt på vad som är viktigt i livet." Jag ställer ner min kopp och undrar vad han ska säga mer. "Ingen av oss kan ju påstå att vårt förhållande är så bra just nu. Jag tänker lägga ner min firma och försöka bli anställd. Det känns inte rättvist att du ska lämna våra barn hos dagmamman och i skolan fem dagar i veckan, att du hämtar dem fyra. Att det är du som lagar fyra middagar i veckan och alltid har morgonstressen eller trötta barn på eftermiddagen. Jag missar en massa, jag som inte finns där lika mycket. Som tvingas jobba på andra sidan stan och ha flera timmar i veckan i bilköerna, som måste sitta med papper om kvällarna, som ibland måste jobba helger. Jag vill vara med er och veta när jag kommer hem om dagarna." Jag nickar. "Förlåt för att jag sa det där taskiga till dig förresten, du vet", fortsätter han. "Det var för att jag blev så provocerad av det du sa till mig innan." "Jag fattar", svarar jag. "Men det var för hårt och du passerade en gräns." Han stryker mig över kinden. "Förlåt. Jag älskar dig. Den du är som min sambo och den du är som mor åt våra barn. Jag vill att allt ska vara bra, att det ska vara bra stämning hemma. Jag struntar i firman för att det ska finnas tid till annat. Att träna, softa och umgås som familj. Jag fattar att vi måste hjälpas åt, att lasset du tar i hemmet och med barnen är mer än det jag tar och att jag borde ta mer plats. Och jag vill ta mer plats. För familjen är viktigare än jobbet. Jag kan lika gärna tjäna mina pengar som anställd, så att jag också kan ta VAB någon gång, och inte behöva känna den stress jag gör som egen företagare. Så jag lägger ner. För min egen skull. För vår familjs skull." Jag tittar på min sambo och känner mig glad. Över hans ord, hans insikt. Över det som kanske kommer att bli en nystart.
Nej, ovanstående har inte hänt. Det är bara jag som dagdrömmer. Samtalet ovan kommer förmodligen aldrig äga rum. Tyvärr.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Jag måste ställa en fråga.
Har ni överhuvudtaget pratat om det här i en avstressad situation när ingen varit arg/sur/irriterad?
Det framgår inte av det du berättar, hur kommunikationen ser ut.
Tudorienne: Nej, det har vi inte gjort. Kommunikationen funkar inte alltid. Om jag talar 100 ord, så säger han 10. Typ. För att jag är mer pratsam och verbal. Sedan är det ju så att vi inte tänker lika. Jag tycker att han borde fatta att det inte går så bra att han kör sitt race med sitt företag medan vi har små barn och jag fattar inte att han prioriterar det. Men det gör han uppenbarligen. Jag är rädd för att han, om jag berättade att jag tycker att det suger att han har sin firma, skulle tänka/säga "Jaha, nu tycker Anna-Bell att jag ska lägga ner mitt företag också!" Och att beslutet då är mitt och inte hans. Förstår du hur jag menar?
Men vännen. Jag hann tänka och känna mig glad jag också, innan jag läste slutklämmen. Kramar, kramar, kramar.
Jag blev ju helt rörd...
... fast inte....
Min man undrade vad jag läste eftersom jag tappade hakan. Blev helt överraskad av detta inlägg - tills slutet kom :(
Har ni varit hos en parterapeut någon gång? Många säger att det funkar när det är kommunikationen som är dålig.
Hellomotti
Ni måste få seriös hjälp att kommunicera väldigt snart tycker jag! Det ligger väldigt mycket i vågskålen.
Jag blev så rörd och glad att jag fick tårar i ögonen - tills slutet kom då. Jag tror som flera här att ni skulle ha hjälp av att prata med/inför en utomstående, någon som kan hjälpa er att lyssna på varandra och att säga det ni behöver säga till varandra.
Jag tror att din man kanske känner att han inte kan "tävla" med dig verbalt och att han hamnar i försvarsläge - vilket inte precis gagnar kommunikationen.
Skicka en kommentar