Jag finns kvar och jag saknar min blogg och era kommentarer. Men det har varit körigt den senaste tiden. Med en massa jobb och sena kvällar. Ekorrhjulet snurrar på och jag hinner ibland knappt andas mellan tvätthögarna och dammråttorna.
Det funkar bra på jobbet och kollegorna är snälla, men är tyvärr lite si och så i tonen med barnen. Jag är inte perfekt, verkligen inte. Men jag anstränger mig för att prata på ett bra sätt med barnen på jobbet. Jag skriker inte, jag formulerar mig på ett bra sätt, jag benämner saker. Ja, ni fattar. Mina kollegor har inte det tänket och det är himla svårt för mig att komma åt och säga till om.
För Gittan går det strålande hos dagmamman och hon har hittills inte fått något bakslag ,och det lär inte komma heller.
Jag vågar inte ropa hej, men det funkar lite bättre för Prinsen i skolan. Han är fortfarande rädd för P, men P har inte slagit honom något mer, peppar peppar. I morse var faktiskt första gången som Prinsen hade brådis till skolan och sa att han ville gå. Men jag känner mig ännu inte helt safe med P och tycker fortfarande att han ska ha en resurs. Förresten har jag fått reda på att rektorn har ljugit för mig. Vilken klant! Fattade hon inte att jag skulle få reda på sanningen? När jag pratade med rektorn, den där gången när hon ringde upp, (tre dagar efter vårt möte)sa hon att "så jobbar vi inte i skolan". Hon talade om att man inte låter en resurs jobba med endast ett barn. Att man istället sätter in mer timmar för någon i arbetslaget. Nähä, nä. Men förra veckan när jag var på kurs råkade jag stöta ihop med en kille som jobbar på den skola där Prinsen går. Och han berättade att han jobbar som resurs med ett barn och att han har gjort det i mer än ett år. Där ser man!
Vi har det lite frostigt hemma och jag har surfat runt på tvåor igen. Det hela började för ett par veckor sedan när jag kom hem sent en kväll efter en föreläsning. Jag ville prata men Sambon ville se på tv. Jag drog en dålig paralell och Sambon tände på alla tio, sa något så fult till mig att jag inte kan skriva det här. Sedan vägrade han att be om ursäkt och har hållit den linjen. Han passerade en gräns och jag tänker sätta hårt mot hårt. Om vi ska leva tillsammans, så finns det vissa saker som måste förändras. Så är det. Och jag vill ju att det ska funka, men tolererar ingen skit.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Kram! Hoppas att det löser sig!
Så skönt att få läsa några ord från dig igen!
Klart att de jobbar så i skolan när det behövs, vem tror hon att hon lurar? Jag önskar verkligen att det får bli bra för prinsen nu, att han hittar sitt eget gäng med trygga, omtänksamma kompisar och att de får vara i fred för P.
Bra att du inte tar vilket beteende som helst, att hålla ihop till vilket pris som helst. Alla måste få må bra och få utrymme i relationen och familjen. Så är det ju.
KRAM!
Skönt att det verkar lugnare med P, men jag förstår att du inte kan lita på att det är ett konstant tillstånd ...
Tungt med strul i relationen också. Håller med om att du bör sätta en gräns och hålla den. Men jag hoppas att det blir bättre.
jihooooo, du är efterlängtad. Direkt slår du till med ett par rader, som hämtade ur mitt eget liv... Surfar runt på 2:or. Ja du det är någon slags överlevnadsstrategi. Drömmar som väcks till liv men, man vet vad man har... är drömmen en dröm?hmmmm fortsätt överlev kram
Härligt att höra från dig,men känn ingen press att skriva om du inte orkar det.
Hoppas det löser sig mellan dig och din man - men mycket bra att du inte tar någon skit. Du gör både dig och barnen en björntjänst att finna dig i det. Kram från Ebba.
Härligt att prinsen vill till skolan.
Stå på dig för det du tror på och det du vill. På ngt sätt ordnar sig allt.
Kram Nilla
Skicka en kommentar