Operationen

"Jag vill inte. Jag är rädd och nervös", sa Prinsen när vi var på väg till sjukhuset. Han är verbal och bra på att sätta ord på känslor, min älskling. "Jag vet, men nu gör vi det", sa jag. "Jag är med dig hela tiden." Vi satt på en bänk i väntrummet och han sneglade på en kille i samma ålder som också hade embla-plåster. Prinsen hade i armvecken och killen på sina händer. Klockan var 7.10 när vi blev uppropade. "Jag är så törstig", sa Prinsen till mig när vi gick efter sköterskan i korridorerna. Han hade inte ätit och druckit sedan kvällen innan.

Vi lade oss på en säng och Prinsen fick smärtstillande. Ännu mer, han hade fått 33 ml alvedon hemma. Sedan tog vi bort plåsterna. Det gick bra när sköterskan skulle sätta den där plastgrejen i hans armveck, gick fint att byta om. Han fick välja om han ville ha en vit eller en grön mössa. Han tog den vita, jag den gröna. Han fick en vit liten rock, jag en stor blå.

Prinsen höll sig lugn, trots att killen från väntrummet låg på andra sidan skynket och grät, sa att han inte ville. Jag försökte visa mig glad och lite skämtsam. Sa att det inte var någon vidare partyklänning jag hade på mig. 

Det var flera personal som kom och pratade med oss. Sköterskor, läkaren som skulle utföra operationen och "sovdoktorn". Alla vände sig till Prinsen när de pratade, förklarade på hans nivå. När Prinsen rullades iväg med sin säng så följde jag med. Han valde själv att sitta i mitt knä och de gav honom medicin genom plastgrejen i armvecket. "Nu går det snabbt", sa någon. "Sov gott Prinsen" och så kände jag hur han blev tung i min famn efter att han sluddrat "sov gott" tillbaka. Vi hjälptes åt att lyfta över honom till en annan säng och jag tittade på honom. Han såg så liten ut där han låg, med rocken och mössan. Jag pussade honom på pannan, började storgråta och lämnade rummet.

Det var en liten operation, en rutingrej för de som var där. Men att söva sitt barn. Det är något med det. Med kontrollbehovet, med de katastroftankar som kommer, med att lämna och gå ut. "Han var så duktig", sa en personal "och du med!" "Man måste ju skärpa sig", sa jag. "Men fy vad blödig man är med sina barn". Hon nickade innan hon erbjöd mig vatten.

Operationen tog drygt tio minuter. Då satt jag och läste min bok och lyssnade på en annan gråtande mamma. (Själv hade jag peppat upp mig och slutat gråta.) Sedan kom sängen inrullandes med Prinsen och personalen sa att de gått bra att ta ut röret. Han sov nu en vanlig sömn som skulle vara mellan fem minuter och en timme, sa personalen. Framför sig hade han en grej som sprutade ut syrgas. Efter 45 minuter väckte en sköterska honom. Det första Prinsen såg, förutom mig, var det stora paketet. Han satte sig upp och blev alldeles vimmelkantig och yr, vilade lite innan han tog sats och öppnade paketet. "Wow mamma, Varmkorven (Hot Dog) som jag ville ha! Och två coola till!"

Vi tog det lite lugnt ett tag och Prinsen fick en isglass, en piggelin. Sedan drack han och fick gå (men han sprang!) i korridoren, för att de skulle se att han mådde bra. Vid tiotiden lämnade vi sjukhuset med de nya gubbarna och ett diplom.

Min modiga kille. Ja, det var en rutingrej för de som jobbar med sånt. Men för Prinsen var det en ny upplevelse. För oss båda något som var skönt att ha bortgjort. Jag tror förresten att jag ska skicka ett kort till personalen från oss, för de var verkligen proffsiga och borde få veta att deras bemötande påverkade både Prinsen och mig på ett positivt sätt.