Vi har tittar på ett hus. Ett stort ock blått. Sambon är eld och lågor och har flyttat in i sitt huvud. Inte jag. Om det beror på att jag har separationsångest från vårat hus eller om det beror på att detta inte är rätt, det vet inte jag.
Huset är från 60-talet, är arkitektritat och charmigt. Det har tre toaletter, var av två med badkar. Det har tre sovrum och ett stort rum där man kan lyxa och sväva ut lite. Lekrum? Pysselrum? Dela av och göra båda? Huset har tvättstuga och stort garage för Sambons jobbsaker. Det vi har önskat.
Så vad är problemet? Jag tycker att badrummet är för risigt och köket också. Det som vi just gjort i vårt hus. Det som kostar mycket pengar att fixa till och som suger att göra. En del annat är också i mindre bra skick. Det är nog det som skrämmer mig, trots att jag fattar att vi inte har råd att köpa ett nytt hus i tipp topp-skick, i samma storlek.
Jag vet inte vad jag vill. Jag är velig, men det finns ingen tid att vela. Jag måste välja. Vill jag flytta till det blåa huset eller inte?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Spontant så tänker jag att ni har haft det rätt kämpigt och att du har känt att du fått dra ett alldeles för stort lass med barnen för att sambon renoverat.
Finns det inte en viss risk att han renoverar ihjäl ert förhållande om ni flyttar till ett nytt renoveringsobjekt som du inte riktigt brinner för?
Kattmamman: Jo, visst kan det vara så. Och så tänker jag så här: "Blir vi aldrig nöjda? När ska det bli lugnt?" Det har ju varit mycket kämpande under lång tid. För att bli föräldrar, för att få huset klart, för att få ett syskon. Och nu är vi där. Då är det ju faktiskt läge att njuta! När vi skulle bygga ut altanen i somras sa min nära vän (som är en homosexuell kille) "Men sluta att renovera. Knulla på den altan ni har istället!" Och det ligger nog något i det...
Skicka en kommentar