Nyår, del 3

Det blir nyår hos tjejparet med barn. Grannarna som är så trevliga och som jag halvkänner. Det blir bruchetta till förrätt och sedan lax i ugn. Vi har inte bestämt något mer, bara att det inte är pretto. Äta. Umgås. Låta barnen leka. Dricka rosa bubbel. Undrar om Sambon hänger med. Jag ska ha kanontrevligt hur som.

Nyår, del 2

Nej, Sambon verkar inte vilja till våra vanliga nyårsvänner. För att hon hon, kvinnan i den familjen, har sagt att vi är så välkomna men att Sambon bör vara gladare än förra året.

Så vad återstår?

Middag med mamma och Ingemar.

Eller

middag med pappa och hans fru.

Eller

hänga med våra grannar, ett tjejpar med barn.

Egentligen inte fy skam något av det.

Jag vill ju faktiskt bara äta mat med folk vi tycker om och umgås lite. Har inga högre ambitioner än så. Och att det ska vara lite festligt för barnens skull.

Magsjuka

Natten till skolavslutningsdagen vaknar Prinsen klockan halv tre. Han springer upp till toaletten och kräks. Så fortsätter det hela natten, duktiga killen som hinner upp till toan varje gång.

Tre dagar senare är det Gittans tur. Hon kräks en massa, en dag och en natt. Sambon tar henne och jag måste säga att det är få gånger som vi är så samspelta som under en magsjuka. Sambon får inte sjukan lika lätt och är den som mest kavlar upp armarna, vaggar, torkar och tar nätterna.

Det hinner inte gå 48 timmar mellan Gittans kräkningar och julafton. Men släkten vill så gärna att vi kommer och säger att de tar magsjukan för vår skull, om det finns en risk.

Vi åker till min syster och träffar släkten. Jag känner mig trött på kvällen och har lite ont i magen. På väg hem börjar jag må illa. Sambon får svänga in någonstans och jag hoppar ur bilen, kräks tre gånger i diket.

Natten är helt ok och jag vaknar och mår i illa en gång. Somnar dock om. Käkar en rostmacka på morgonen och dricker en kopp te. Får mens som pricken övet 1:t.

Hoppas att det är över för denna gång och hoppas så att ingen av våra släktingar blev smittade igår!

Kärlek!

När jag lägger Prinsen och Gittan pratar vi om att det är julafton nästa vecka. Jag undrar vad de önskar sig.

"En furby", säger Prinsen.

"Och du, Gittan?" undrar jag.

"En bebis!"

"En riktig?" säger jag som vet att hon älskar bebisar.

"Ja", säger hon bestämt.

"Det blir det inte", säger jag. "Det finns ingen bebis i min mage. Jag har ju två fina barn."

"Och jag har två fina vuxna" säger Prinsen. "Och en busunge!"

Dålig

Idag vabbar jag. Båda barnen har haft feber. Man borde tycka att det är skönt att vara hemma. Speciellt när man som jag är trött på jobbet. Men efter tre dagar hemma klättrar både Prinsen och jag på väggarna. Så vi bestämmer oss för att baka. Och mitt under bakningen får jag ett utbrott. För att jag är trött. Stressad över andra grejer, som nu kommer upp till ytan. Det hela börjar med att jag ska ta kort på Prinsen och Gittan när de bakar. Och skicka till släkten som julkort. (Ja, jag vet att vissa spyr på julkort med barn på. Men inga barnlösa får. Typ bara mormor och de.) Men i alla fall. Vår kamera har ballat ur och jag har lånat Ingemars, mammas mans. Och jag hinner precis säga till Prinsen att han inte ska röra kameran, så tar han den och petar vid luckan vid objektivet. Och jag skriker att "Men jag sa ju att du inte fick röra den!" Och han rusade till soffan och började gråta. Sa att jag skrämde honom så att han höll på att kissa på sig.

Jag fattar inte varför jag blev så arg för att han pillade på kameran. Ja visst, den kunde ha gått sönder. Men ändå. Man ska inte skrika till sina barn! Är jag som farmorn i julkalendern? Som hela tiden säger "Du rör ingenting!"?! Fan, vad hemskt!

Så under baket idag har jag kört hela repertoaren. Skrikigt. Varit surmorsa. Sagt att vi skiter i julkorten. Fått dåligt samvete. Grinat. Bett om ursäkt. Fan, vad jag hatar när jag är dålig! Avskyr! Och att vara lynnig är det värsta jag kan tänka mig, bara de (Prinsen och Gittan) uppfattar mig som det! Det är en skräck.

Men just nu suger jobbet och jag känner mig dränerad, uttömd på energi. Och Prinsen är som en tonåring, får frispel och skriker. Gittan är snart tre och kastar sig på golvet, vägrar att klä på sig, borsta håret och tänderna, sätta sig i bilen.

Och idag blev jag tre. Förlåt mina ungar. Jag ska försöka att inte vara dålig.

Nyår. Förstår ni dilemmat eller är jag dramatisk?

Några av våra vänner har separerat. Det senaste paret är de som för bara några månader sedan tittade på villa ihop. Nu har de köpt varsin lägenhet. Man blir liksom alltid lite chockad när de händer. Det som verkade så bra. Men sedan så vet ju jag att det bakom fasaden kan finnas grejer. Man kanske inte vill prata om att man har det dåligt, att man inte ligger, att det är tufft. Men kanske är det just det man bör göra?

Jag fattar att det tar slut. Hur många gånger har jag inte tänkt tanken att kasta in handduken. För att Sambon och jag är olika, tänker olika. För att jag tycker att han är negativ, som en surgubbe. Hur ska det bli senare, det är det jag tänker på. När han är grinig nu när han är 38. Det negativa kan äta upp mig mellan varven. Får mig att drömma om annat. En lägenhet för mig och barnen. Vi har varit ett par sedan vi var 24, mycket har hänt sedan dess. Ibland tappar vi bort varandra. Vad vill vi? Varför ligger vi så sällan? Vad ska vi prata om de få gånger vi är ensamma, om man utesluter barn och boende?

Ibland undrar jag om en separation är det lätta valet. Folk pratar om att man skiljer sig för lätt. Men det finns ingen skala, inget man kan mäta. För alla är olika. Olika som personer och olika lätta eller svåra att leva med. Kämpa betyder också olika för olika personer. Det är inte lätt att leva med någon, men säkert heller inte utan någon.

Det är nyår snart. Vi brukar gå till några vänner som bor nära. Där äter vi, dricker (men jag skippar alkoholen) och spelar spel. För någon vecka sedan sa Sambon att han vill vara hemma. "Jag skiter i det där, har ingen lust!" Jag vill vara med familjen. Med Sambon och våra barn, gärna tillsammans med några andra. Vill att det ska vara lite festligt, mest för barnens skull men också för mig. Att Prinsen kan få vara uppe till tolv om han orkar och se på fyrverkerier.

"Du bara tjatade på mig förra året att inte dricka för mycket. Därför blev jag grinig och nu har W (mamman i familjen där vi brukar vara) sagt åt mig att vi är välkomna om jag är lite gladare denna nyårsafton. Jag tänker inte gå dit." Ja, jag kanske blev tjatig. Så här. Sambon dricker alkohol väldigt sällan, kanske tar sig en blecka en till två gånger om året. Men vissa gånger när han tar de där bleckorna tycker jag att det spårar. Det är inte så att han skriker på mig som förr om åren och får minnesluckor. Utan att han dricker så mycket att han i slutänden spyr. Det har ju också hänt att han har tappat bort (blivit bestulen på?) sin mobil och inte kommit hem på natten. Att jag ältar det, som han säger, tycker han är fruktansvärt konstigt. Det är väl ingen fara om man dricker och råkar kräkas någon gång om året, tycker han. När ända barnen aldrig ser. Nej, kanske inte. Men i mitten av december förra året var Sambon och jag på fest tillsammans. På hemvägen mådde han risigt och när vi kom hem öppnade han altandörren och spydde rakt ut. Visst har vi skrattat åt att han dagen efter fick skrapa med en sopskyffel för att allt hade frusit fast, men ändå.

När jag växte upp fanns det missbruksproblematik med i bilden. Det är inte så att jag direkt har lidit, men jag tror att det har lämnat spår. Sambon är inte alkoholist, jag vet. Han dricker nästan aldrig något. Det är kanske en gång om året nu mer som han blir full. Men han var packad förra december (och har inte varit det sedan dess), spydde men var inte otrevlig alls. Men det skapade en oro hos mig, som har haft den där missbruksgrejen i hemmet som barn. Jag gillar inte när folk är fulla. Speciellt inte mina barns pappa. Och nu är Sambon sur på mig, låter mig veta att det är för att jag tjatade om att han inte skulle dricka som han nu väljer att inte fira nyår. "Men fira du!", säger han. Och jag vill vara med barnen och helst också med honom.

Jag känner mig ledsen. För att han ger mig skulden. Talar om att det är på grund av mitt tjatande förra året som han väljer att avstå. Ledsen för att han inte ger mig några alternativ, utan bara vänder mig ryggen. Att han inte visar att det är viktigt att vara med familjen, med Prinsen och Gittan. Jag tror att Sambon tycker att nyårsafton är överskattat, och visst, det kan man ju tycka. Men jag vill göra det fint och kul för barnen. Vill att det ska kännas lite festligt. Det är viktigt för mig. Vill så gärna ha en familjekänsla, att vi tänker lika. Struntar jag i honom och kör mitt och barnens race, som flera gånger genom åren, så kommer känslan av att vara ensam i mitt förhållande växa och bilden av att vi är starka tillsammans minska.

Förstår ni vad jag menar eller är jag en dramaqueen?

Grönt!

Varför blir det gröna streck under vissa ord?! Fattar ingenting...

14 och 8

Den första december hade Sambon och jag varit ett par i fjorton år. Men det jag tänkte allra mest på var att det var åtta år sedan det som skulle bli Prinsen sattes in i min livmoder. Åtta år sedan Huddinge sjukhus. Sedan jag gjorde mitt femte transfer.

Älskade Prinsen. Du är ett mirakel. Jag kommer aldrig sluta förundras över att du kom, att det gick vägen. Att jag faktiskt fick bli mamma till dig och också till din lillasyster. Ni är det bästa som hänt mig och det tror jag faktiskt att ni vet.

Älskar dig. Från månen och tillbaka.

Andra rutiner

Förr, när barnen sov på kvällen, satt jag vid datorn. Jag bloggade och läste andra bloggar. Surfade runt halva nätterna. Nu går det veckor innan jag hamnar vid datorn, kvällstid. Varför? Jag vet faktiskt inte. Andra rutiner bara.

Så vad gör jag på kvällarna?

Ja, inte ser på tv. De enda program jag följer är faktiskt "Solsidan". Och jag kollade på "Så mycket bättre". Mer än så är det inte.

Jag läser, men somnar innan jag har hunnit igenom ett kapitel. Håller på med "En man som heter Ove" och har ännu inte fattat varför "alla" tycker att den är såå himla bra. Men det kommer väl.

Sover, ja. Jag somnar med Prinsen och Gittan var och varannan kväll och sover hela nätter mellan dem, i deras säng. Mysigt, men kvällarna går medan man sussar på.

Jag promenerar. Sedan en vecka tillbaka har jag en ny promenadkompis. Det är en granne vars dotter går i Prinsens klass. Nytta och nöje på samma gång!

Mer än så orkar och hinner faktiskt inte jag under kvällarna just nu.