Några av våra vänner har separerat. Det senaste paret är de som för bara några månader sedan tittade på villa ihop. Nu har de köpt varsin lägenhet. Man blir liksom alltid lite chockad när de händer. Det som verkade så bra. Men sedan så vet ju jag att det bakom fasaden kan finnas grejer. Man kanske inte vill prata om att man har det dåligt, att man inte ligger, att det är tufft. Men kanske är det just det man bör göra?
Jag fattar att det tar slut. Hur många gånger har jag inte tänkt tanken att kasta in handduken. För att Sambon och jag är olika, tänker olika. För att jag tycker att han är negativ, som en surgubbe. Hur ska det bli senare, det är det jag tänker på. När han är grinig nu när han är 38. Det negativa kan äta upp mig mellan varven. Får mig att drömma om annat. En lägenhet för mig och barnen. Vi har varit ett par sedan vi var 24, mycket har hänt sedan dess. Ibland tappar vi bort varandra. Vad vill vi? Varför ligger vi så sällan? Vad ska vi prata om de få gånger vi är ensamma, om man utesluter barn och boende?
Ibland undrar jag om en separation är det lätta valet. Folk pratar om att man skiljer sig för lätt. Men det finns ingen skala, inget man kan mäta. För alla är olika. Olika som personer och olika lätta eller svåra att leva med. Kämpa betyder också olika för olika personer. Det är inte lätt att leva med någon, men säkert heller inte utan någon.
Det är nyår snart. Vi brukar gå till några vänner som bor nära. Där äter vi, dricker (men jag skippar alkoholen) och spelar spel. För någon vecka sedan sa Sambon att han vill vara hemma. "Jag skiter i det där, har ingen lust!" Jag vill vara med familjen. Med Sambon och våra barn, gärna tillsammans med några andra. Vill att det ska vara lite festligt, mest för barnens skull men också för mig. Att Prinsen kan få vara uppe till tolv om han orkar och se på fyrverkerier.
"Du bara tjatade på mig förra året att inte dricka för mycket. Därför blev jag grinig och nu har W (mamman i familjen där vi brukar vara) sagt åt mig att vi är välkomna om jag är lite gladare denna nyårsafton. Jag tänker inte gå dit." Ja, jag kanske blev tjatig. Så här. Sambon dricker alkohol väldigt sällan, kanske tar sig en blecka en till två gånger om året. Men vissa gånger när han tar de där bleckorna tycker jag att det spårar. Det är inte så att han skriker på mig som förr om åren och får minnesluckor. Utan att han dricker så mycket att han i slutänden spyr. Det har ju också hänt att han har tappat bort (blivit bestulen på?) sin mobil och inte kommit hem på natten. Att jag ältar det, som han säger, tycker han är fruktansvärt konstigt. Det är väl ingen fara om man dricker och råkar kräkas någon gång om året, tycker han. När ända barnen aldrig ser. Nej, kanske inte. Men i mitten av december förra året var Sambon och jag på fest tillsammans. På hemvägen mådde han risigt och när vi kom hem öppnade han altandörren och spydde rakt ut. Visst har vi skrattat åt att han dagen efter fick skrapa med en sopskyffel för att allt hade frusit fast, men ändå.
När jag växte upp fanns det missbruksproblematik med i bilden. Det är inte så att jag direkt har lidit, men jag tror att det har lämnat spår. Sambon är inte alkoholist, jag vet. Han dricker nästan aldrig något. Det är kanske en gång om året nu mer som han blir full. Men han var packad förra december (och har inte varit det sedan dess), spydde men var inte otrevlig alls. Men det skapade en oro hos mig, som har haft den där missbruksgrejen i hemmet som barn. Jag gillar inte när folk är fulla. Speciellt inte mina barns pappa. Och nu är Sambon sur på mig, låter mig veta att det är för att jag tjatade om att han inte skulle dricka som han nu väljer att inte fira nyår. "Men fira du!", säger han. Och jag vill vara med barnen och helst också med honom.
Jag känner mig ledsen. För att han ger mig skulden. Talar om att det är på grund av mitt tjatande förra året som han väljer att avstå. Ledsen för att han inte ger mig några alternativ, utan bara vänder mig ryggen. Att han inte visar att det är viktigt att vara med familjen, med Prinsen och Gittan. Jag tror att Sambon tycker att nyårsafton är överskattat, och visst, det kan man ju tycka. Men jag vill göra det fint och kul för barnen. Vill att det ska kännas lite festligt. Det är viktigt för mig. Vill så gärna ha en familjekänsla, att vi tänker lika. Struntar jag i honom och kör mitt och barnens race, som flera gånger genom åren, så kommer känslan av att vara ensam i mitt förhållande växa och bilden av att vi är starka tillsammans minska.
Förstår ni vad jag menar eller är jag en dramaqueen?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Det jag undrar när jag läser detta är vad han säger när du berättar hur du känner och upplever detta för honom?
Jag tycker inte det är ok att dricka så att man kräks, inte ens en gång per år. Ska man hålla på med alkohol ska man ha kontrollen tycker jag.
Tudorienne: Först och främst vill jag tacka dig för att du finns kvar, för att du alltid kommer med kommentarer (kloka sådana). Så klart du har rätt. Det kändes som att jag inte nådde Sambon när vi pratade, men ska ta upp detta med nyårsfrågan igen.
Kram!
Spontan reaktion, kanske onyanserad, efter att ha läst vad du skriver.
Jag tycker att det verkar som att Sambon har problem med alkohol. För om man inte kan sluta dricka i tid så har man problem. Det är mycket bra att han inte dricker ofta - och han borde inte dricka ofta eftersom han inte kan kontrollera det när han väl dricker.
Att han ger dig skulden tycker jag verkar vara ett klassiskt beteende. Han vet säkert egentligen om att han inte borde dricka alls eftersom det spårar ur när han dricker. Men det är mycket enklare och bekvämare att skylla på dig än att ta eget ansvar och se med öppna ögonen på faktumet att jag kan inte kontrollera alkohol.
Jag undrar om inte hela den här reaktionen att inte vilja fira nyår handlar om det. Och jag tycker att det verkar som att han straffar dig för någonting som faktiskt är hans eget tillkortakommande. Det är inte du som gör att festen förra året inte blev rolig och att festen detta år inte känns rolig för honom. Det är han själv som ansvarar för det. Jag tror att din oro inte egentligen har med dina tråkiga barndomsupplevelser att göra. Jag tror att din oro är fullt berättigad och har med din sambo att göra. Du ser, därför att du har erfarenheter av att tolka ett beteende, att detta är ett problem. Inget stort problem just nu eftersom din sambo inte festar särskilt ofta. Men det är ett problem som finns i grunden. Din sambo kan inte hantera alkohol och då vill du inte att han dricker.
Någon lösning kan jag inte presentera tyvärr <3
Jag är själv uppväxt i en familj där alkohol varit ett problem och jag förstår absolut. Att din man inte verkar förstå undrar jag om det är för att han faktiskt inte förstått varför du reagerar som du gör. Att han inte ser hela bilden som du gör.
Det är en sak att dricka och det någon gång råkar bli så att det blir för mycket, men blir det så varje gång personen dricker så spelar det ingen roll att det är sällan, om du förstår hur jag menar. Då handlar det ju om att personen inte kan kontrollera alkoholen, som Maja skrivr så klokt.
Maja och Ekomamman: Tack för era kloka svar!
NÄÄÄÄ klart ni ska ha kul på nyår.
SÅKLART!!!
Skicka en kommentar