När jag lägger Prinsen och Gittan pratar vi om att det är julafton nästa vecka. Jag undrar vad de önskar sig.
"En furby", säger Prinsen.
"Och du, Gittan?" undrar jag.
"En bebis!"
"En riktig?" säger jag som vet att hon älskar bebisar.
"Ja", säger hon bestämt.
"Det blir det inte", säger jag. "Det finns ingen bebis i min mage. Jag har ju två fina barn."
"Och jag har två fina vuxna" säger Prinsen. "Och en busunge!"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Så underbart! Och du, Anna-Bell... Man är ingen dålig mamma om man har en son som säger så. Jag tror nog mest att man är en mamma som visar sina känslor, som visar sina barn att det är ok att visa alla sorters känslor och som därigenom får barn som gör detsamma. Både bra och "dåliga" känslor.
Kram!
Gittan har samma önskan.... Tyvärr verkar det stört omöjligt! SNYFT
Jenny: Tack! Ja, ibland blir det lite mycket. Stess, trötthet och en egen agenda är något man inte bör beblanda sig med när man har barn, ha ha.
Anonym: Gittan älskar bebisar! Nej, Sambon skulle aldrig vilja försöka med de små i frysen tyvärr. Sorgligt men sant.
Skicka en kommentar