Jag tror att jag är lite kameleont vad det gäller min personlighet. Med de jag är trygga med kan jag vara pratsam, ta plats och tydligen vara rätt rolig. Med de jag inte är så ofta med, eller om jag är i en grupp med många starka personligheter som vill höras hela tiden, kan jag vara mer tyst. Inte för att jag är blyg, mer för att jag då inte har någon behov av att slåss om uppmärksamheten och platsen på scenen.
På jobbet har jag rätt mycket tålamod och även hemma. Men rätt var det är tar tålamodet slut och jag brinner av. Det är inte så att jag gapar och skriker. Men jag säger till hyfsat hårt ibland och kanske utan varning. Det är en stor rädsla jag har, att mina barn ska uppfatta mig som lynnig. Att de inte vet var de har mig. Jag vet att jag, när jag känner att det börjar hetta till, borde säga till Prinsen att "Sluta nu innan jag blir arg!", men det hinns inte med. När man är trött. Stressad. När jag har tjatat på andras barn hela dagen. Då blir jag tre år och (som idag) släpper ner böckerna vi just läst i golvet i en duns och försöker sedan släta över när Prinsen säger åt mig. "Måste du kasta böckerna mamma!" "Oj, då" säger jag. "Det var inte meningen att det skulle bli så hårt". Och så skäms jag. För att jag vill vara som min kompis, fyrabarnsmamman. Som alltid är så lugn och jämn i humöret. Varför kan jag inte vara det?
Gittan spelar på mina känslor. "Ingen tycker om mig", säger hon med den lilla munnen och tittar på mig med stora blå ögon. "Jo, det gör vi", säger jag. "Pappa och jag och Prinsen älskar dig massor". Idag när jag ville röja upp på kvällen och tyckte att Prinsen skulle hjälpa till blev det till slut så att jag sa med halvhård röst. "Men snälla Prinsen, nu lyssnar du inte bra! Plocka upp dina kulor från golvet NU!" Prinsen är både dramaqueen och väldigt verbal och sa att "Jag känner mig som världens sämsta unge när du blir arg på mig!" Och jag fick svindåligt samvete. För att Gittan säger att ingen tycker om henne och för att Prinsen talar om att han känner sig dålig. Jag vill bara dra något gammalt över mig, men först ska jag beställa en bok på Adlibris.
6 kommentarer:
Oj vad jag känner igen mig!
Jag tycker också att jag har bra tålamod (lite bättre på jobbet än hemma), men mitt problem är att jag försöker att sträcka det lite för långt och plötsligt säger det "snäpp" och så är det slut pang bom. så jag jobbar på att säga ifrån när det börjar bli jobbigt, och inte när det redan gått för långt, och att säga till i god tid. Men oj vad det är svårt ibland.
Igenkänning här också! Sonen säger "jag är ledsen, mamma" och vill gosa i knät varje gång jag brister och blir arg. Vet precis hur dålig man känner sig som mamma, och är också rädd just för att de ska tycka att jag är oberäknelig, att de inte ska veta var de har mig - ena stunden "lugn och pedagogisk" och sedan utbrott.
Jag kommer ihåg min egen pappa och känner igen mönstret. Tröstar mig dock med att det för mig som barn ändå kändes tryggt, jag vet att jag provocerade ända tills utbrotten kom och jag återigen visste var gränserna gick. Känner att det viktiga är att man kramar barnen, att de känner sig älskade och att man pratar om att man pratar om hur man känner. Och det är jag säker på att du gör.
Ekomamman: Jag jobbar också på att förbereda Prinsen (för det är han och jag som hamnar i duster)bättre. Också på att gå iväg och ta en time out för mig själv. Kanske bara en halv minut på toan eller något. Tyvärr hinner jag inte ens tänka tanken innan jag har blivit tre år själv. Stress, trötthet, hunger och en egen agenda är faktorer som inte är bra när man ska vara tålmodig, har jag märkt ;)
Anneli: Precis så, att man ena gången är tryggheten själv och nästa gång exploderar. Det är en stor rädsla när man har blivit arg tycker jag. Ja, jag är noga med att prata, förklara och be om ursäkt. Och jag vill ju faktiskt att mina barn ska förstå att alla känslor är ok, glad, ledsen och arg. Det är bara det att jag vill visa mig mindre arg, för att jag känner mig bättre så.
Vill tilägga samma sak som jag kommenterade i ett annan blogginlägg på ämnet - att jag läst någonstans att det viktiga i en familj är inte själva bråken, utan hur samspelet i familjen funkar däremellan.
Ekomamman: Det är ju bra att tänka på!
Åh vad länge sedan jag läste din blogg. Kul att komma tillbaka med en hel full sida, med rolig läsning. Bättre än att köpa en tidning faktiskt:)
Skicka en kommentar