Bh

För rätt många veckor sedan upptäckte jag att mina vanliga bh:ar inte passade. Tuttarna är liksom lite större än vanligt. Jag gick till en affär och inhandlade några nya, vilket blev amningsbh:ar. Jag tänkte att de är mjuka, har tunnt skönt tyg och förstår att de kommer till användning senare. När jag sedan provade satt de bra. Det var bara en grej. Det är inte bara brösten som har blivit större. Även bröstvårtorna är liksom mer stora och utåtstående. När jag provade mina nya bh:ar såg man dessa två peka ut från tröjan och det kändes...porrigt. Jag inhandlade amningskupor som jag la i och problemet var löst tyckte jag. Idag råkade jag få syn på mig själv i spegeln. Vad jag la märke till var då att i koftan jag hade på mig såg man amningskuporna rakt igenom. Inte så att de lös, men dock. Det såg alltså ut som att jag har enorma vårtgårdar. Och så har jag suttit på två utvecklingssamtal i dag på jobbet. Man kan ja bara hoppas att ingen kollade på min barm. Vilket är då bäst? Att folk kan ana att två bröstvårtor sticker ut eller att folk tror att mina vårtgårdar är typ åtta centimeter i radie...Eller man kanske ska kassera den där koftan helt istället.

Läget

Jag har nu gått ner i arbetstid och det känns skönt, rimligt liksom. Den lilla i magen buffar för fullt och det är underbart mysigt. Karln jobbar lite mindre just nu och det är bra. Jag har förkylning nummer sjuttiofemtusen under denna höst men bävar mest för magsjukan som kommer varje år. I morgon ska jag till kuratorn igen. Lite så är läget i stora drag.

Mjuknat

Här om dagen var jag lack. Nu har jag mjuknat. Det började med att sambon kräktes ch hade ont i magen igår. Vi tänkte på magsjuka direkt. Jag bäddade i gästrummet. Hell no att jag vill ligga på badrumsgolvet, inte heller att Prinsen ska behöva göra det. Idag var magvärken värre och det hela slutade med att sambon tog sig till vårdcentralen och vidare till Det stora sjukhuset. Nu är han inlagd och väntar på en operationstid för blindtarmen. Vi var där i kväll, Prinsen och jag. Sambon hade ont men var ok. Prinsen lade sig bredvid och hissade sängen upp och ner, testade radion och ringde på personalen. När vi skulle gå sa Prinsen "Jag kommer att sakna dig pappa" och när vi kom till hissarna grät han. "Jag vill gå tillbaka! Jag vill inte lämna pappa här i natt!" Jag var tvungen att själv svälja gråten och lova en tablettask i Pressbyrån. Hemma är det stökigt. Sambons strumpor ligger slängda på golvet och disken svämmar över. Kan inte alls känna irritation. Bara ödmjukhet över att jag har min familj och att sambon förmodligen är hemma snart igen.

Rullar på

Ja det rullar på. Magen växer, Den Lilla tumlar runt för fullt och jag räknar veckor. Det är faktiskt inte så himla länge kvar. Är i vecka 31 nu. Fortfarande kan jag haja till och kolla ner på min mage, tänka att "Shit, jag är verkligen gravid!" som att jag stod utanför min egen kropp och iakttog. Det känns verkligen fantastiskt!

I går surnade jag ur på sambon som avskyr mitt tjatande om saker som bör göras. Men säg då för fan inte att du ska hänga upp hyllan från Ikea och den nya nyckelhållaren. Säg inte att du ska rensa avloppet i toan som vi inte har kunnat använda på en massa månader eftersom det är stopp. Ja jag vet att det inte är så angeläget då det är JAG som tvingas treva mig ner till undervåningen varje natt för att kissa. Informera mig om att du tänker ligga i soffan i flera timmar och kolla på fotboll när jag är ute och leker med Prinsen. Om att du skiter fett i att hänga tvätten. Förbered mig gärna på att du sedan tänker flippa när jag undrar varför inget är gjort.

Sms fick han i morse, sambon. Där jag talade om att det inte är ok att skrika på mig inför Prinsen. Det är en sån grej som kan få mig att vilja leva utan en karl, göra slut för gott. Skrik aldrig på mig inför mitt barn. Jag menar aldrig! Sedan skiter jag i om man är stressad eller att jag är tjatig. Skrev också lite annat som jag hoppas han tog åt sig av. Nu är min taktik att: 1 Inte nämna något som skall göras hemma, 2 Inte fråga vad han ska göra på helgen (Han jobbar eller struntar i att haka med på mina och Prinsens grejer). Jag vet att han har mycket och jag förstår det, men ärligt. Lite engagemang kan man väl få? Ska se om min taktik ska få sambon att 1 Göra grejerna självmant och 2 Fatta att han ska vara mer med Prinsen och mig.

Nedräkning

Ja den har börjat. Det är åtta dagar kvar på mitt odinarie schema, sedan ska jag gå ner i tid. Det känns bra. Jag kommer att arbeta mindre än halvtid och göra annat på dagarna än att bara jobba. Typ göra mysiga saker med Prinsen. Så mysigt.

Föräldrar

Jag jobbar med barn. På köpet får jag deras föräldrar. De flesta av dessa vuxna är trevliga, positiva och nöjda. Men så finns det en annan klick. Som bara ser till sitt lilla. Som inte förstår att deras barn är en del i ett sammanhang, en verksamhet. Att vi pedagoger inte kan vara alla till lags med alla sorters önskemål hela tiden. Morgonen började med att en sådan mamma kom till mig. Snäste fram några åsikter och vände på klacken. Jag skulle vilja låta allt rinna av mig som vatten på en gås. Istället blir jag på dåligt humör. Muttrar och säger fula oprofessionella saker ihop med fina kollegan M i garderoben. Låter denna mammas åsikter ligga som ett disigt moln över min dag. Låter hennes kritik få mig att känna mig otillräcklig trots att jag försöker göra mitt bästa. Det känns tråkigt. Jag vill sluta på jobbet nu.

Om

"Tänk, om tio veckor kommer bebisen!" sa jag till sambon här om dagen.
"Om, ja" sa han.

Jag levde länge i det där OM. Om den klarar upptiningen, om den fortsätter dela sig, om det inte blir missfall igen, om det blir en graviditet om består hela vägen ut.

Jag förstår att det inte är lika uppenbart för sambon trots att jag är tjock. Han har varit med på ett ultraljud av tre, aldrig hört det lilla hjärtat slå. Jag känner dagligen att h*n rör sig. För mig är det påtagligt. Jag tror att sambon är rädd. För att något ska gå galet.

"Visst kan tråkiga saker hända" sa jag. "Men jag räknar med att det kommer ett barn. Det måste vi våga göra."