Jacka

Jag vet inte varför, för jag känner inte min granntant så vidare värst alls. Men här om dagen när vi sa hej till varann fick hon för sig att hon hade en jacka som jag kunde få. Så igår knackade hon på med en skitful blå jacka från typ 1982. En tunn variant med en logga från Lindex som jag aldrig någonsin har sett. Så sa hon "Här är jackan och det är ju din favoritfärg!" Öh, hur tänkte hon då? Att jag har en blå Everestjacka i dun (som sjunger på sista värsen) eller vad? Så vad ska jag göra nu då? Jag vill absolut inte ha den muggiga jackan på mig men vill ju heller inte verka otacksam. Har heller ingen lust att förvara den i varken en garderob eller i förrådet. Tack för den.

B

Jag var på fest i lördags. En kompis till mig fyllde 30. Vi är hyfsat bra kompisar, men inte alls jättenära. Vi ses någon gång ibland, pratar lite då och då om mest ytliga grejer. Tidigare på dagen var jag på julmarknad och fick för mig att jag (som var sent ute med present) skulle köpa något till kompisen där. Jättebra. Liksom två flugor i en smäll. Jag inhandlade lite olika marmelader och något slags knäcke plus en pepparkaksdag. Det var ett färdigt kitt. Tänkte att det såg mysigt ut, lite hemma-hos och att kompisen skulle kunna baka med dottern. Dessa saker fanns inslaget i cellofan. På vägen till festen stannade jag vid en blomsteraffär och köpte en stor bukett röda tulpaner. Festen var trevlig, en tillställning hemma för bara tjejkompisarna, och det bjöds på smörgåstårta. Efter ett par timmar började kompisen öppna sina presenter. Det var behandlingar på Sturebadet, spabesök och allt möjligt lyxigt...och min cellofangrej. Även om flera andra hade gått ihop, vilket inte jag hade då jag inte umgås med hennes andra vänner, så kändes det så fel. Så snålt trots att det ändå gick på drygt tvåhundringen. Ja i dessa havandeskapspenningstider tyckte jag att det räckte så. Fel trots att jag är en sån person som inte gillar när folk blåser upp det där med presenter. För jag tycker faktiskt att det är tanken som räknas. På riktigt. Men så ändå. Känslan av att det hela var fel och B. Varför då egentligen?

Lyckodag

Vi firar här hemma i förorten idag. Firar att det är elva år sedan sambon och jag träffades. Elva år sedan jag sneglade på honom och tyckte att, jo han var väldigt fin. Elva år sedan hyrde en massa filmer, höll i handen och blev förälskade. Det har varit toppar och dalar. Vi har bott flera år på minimala kvadratmeter, varit många och långa svängar i IVF-karusellen, renoverat i flera år. Jag har älskat honom besinnigslöst men ibland velat dumpa honom på dagen. Min fina sambo. Han som blev pappa till mina barn. I kväll ska vi äta gott tillsammans med Prinsen. På fredag ska vi på restaurang, bara han och jag.

Vi firar mer idag. Det är precis fem år sedan vi var på Huddinge sjukhus och fick tillbka ett embryo. Ett starkt litet embryo som höll sig fast, utvecklades och gjorde oss till föräldrar. Det var embryot som blev han. Vår älskade prins. Han som gör mig lycklig varje dag. Som just nu sitter i soffan med en mantel på sig, tittar på film och äter kalla prinskorvar.

Kärlek. Rus. Lyckodag.

Att snittas

"Jag har ett planerat snitt inbokat i början av januari". Det är så jag säger när folk undrar när jag ska föda. Många undrar varför och flera gånger har jag hört "Är det för att du vill det eller?" Vad menar folk och varför vill de veta? När jag, som vissa gånger, har dragit hela storyn om en navelsträng runt Prinsens hals, yttre press och om att jag sprack hela vägen och fick stora problem i de nedre regionerna efteråt ser en del lättade ut. Som att "Jaha, det finns ett skäl. Det var bara inte det att du har lust. Puh." Som att det är någon prestige att föda vaginalt, som att man liksom inte får missa det.

Bye the way så verkar sambon rädd och sa igår att "Jag vill bara att det ska vara gjort och att jag får hålla bebisen i mina armar". Själv känner jag min hyfsat lugn inför snittet men önskar så klart av hela mitt hjärta att barnet är friskt och mår bra. Trots att jag är lite av ett kontrollfreak har jag inte läst något alls om kejsarsnitt. Har bestämt mig för att lyssna noga på införmationen vi får ett par dagar innan på sjukhuset. Det får räcka.

Mitt jobb

Det börjar närma sig slutet på mitt jobb. Jag har 14 arbetsdagar kvar att göra. Jobbet som jag har haft i tre år. Där jag har varit med om flera stora omorganisationer, där jag aldrig talade om att vi befann oss i IVF-helvetet. Där jag jobbade samtidigt som jag rännde mellan Doktor L och Uppsala, där jag fixade med ÄL-stickor på toaletten, där jag upptäckte ett av de tre tidiga missfallen. Där jag nu går runt med tjock mage och springer in på samma toa fem gånger per kort arbetspass för att Den Lilla trycker på.

Min förra arbetsplats lämnade jag efter en lång sväng i IVF-karusellen, med magen i vädret, fast besluten att aldrig mer återvända. Snart ska jag göra samma sak här.

Kollat till

I går var vi och kollade till Den Lilla. Vi gjorde det tillväxtultraljud man blir erbjuden om man gjort IVF. Det var helt underbart att se honom/henne! Det lilla foster vi såg förra gången har nu blivit en bebis. En bebis som låg och plutade med munnen som att h*n svalde fostervatten, som höll sina små händer framför ansiktet. Den Lilla väger nu 2100 gram och är 5% större än genomsnittet. Flödet i navelsträngen var bra och det andra (hjärtaktivitet, fosterrörelser och fostervattenmängd) såg också fint ut. Jag kände sån glädje när vi åkte hem. Det börjar dra ihop sig. Snart har vi vår efterlängtde bebis hos oss. Jag är nyfiken och jag längtar.

Övertramp

En nära släkting till mig har senaste tiden gjort små övertramp vad det gäller Prinsen. Så att Prinsen själv har sagt till. Så att det har satt sig i min skalle. Jag tror att det handlar om en annan barnsyn. Men jag tycker att det är fel mot ett barns integritet. Mer kan jag inte skriva.

Jag arbetar med barn. Jag har ett förhållningssätt. Vet vad som är ok och inte. Jag måste ta upp detta. Det känns obekvämt och jag vet inte hur. Men det finns inget som är viktigare än Prinsen. Jag är hans lejonmamma. Jag backar upp honom trots att det är obekvämt. Alltid.