Middag

Mycket ska man hinna med på eftermiddagarna. Leka, umgås, träna, aktiviteter av olika slag och nu också läxläsning. Att få till middagen är inte alltid så lätt, men jag måste ändå få säga att vi har hittat ett bra flow i det hela. Hemligheten är att planera. Det låter skittrist. Men har man tagit ut köttfärsen ur frysen på morgonen så är det mycket enklare att använda den på eftermiddagen. Svårare än så är det inte. Typ. Men man måste också ha lite fantasi.

Det är förstås great att både Sambon och jag kan laga mat. Vissa av mina vänners män kan knappt steka falukorv och det är ju trist. Jag gillar att laga mat, men jag skulle ruttna om Sambon inte kunde svänga ihop något.

Vi lagar faktiskt nästan all man från grunden, men undantag för några få rätter. Ibland får barnen blodpudding, det älskar dom (men inte jag) och så har vi några andra grejer som vi kör. Men färdiga köttbullar och liknande köper vi inte längre. För det första är de inte så goda och för det andra blir man ju helt förstörd i magen av dem.

Några av mina favvosnabbmiddagar är följande: (Ni vet när man tror att man inte har något alls hemma.)

Pasta (eller bulgur)sallad-Man har ju nästan alltid någon ostbit eller korvsnutt och lite grönsaker att sno ihop en sallad på.

Pizza-Har man bara mjöl, krossade tomater och ost så är man hemma. Finns det oliver och annat smarrigt  blir det ännu bättre.

Soppa-Lite grönsaker som morötter, bönor, tomater och kål. Uppkryddat med smörgås till. Mums!

(Näe, vi kör ingen bantning av något slag hemma hos oss. Vi käkar med god aptit både kolhydrater och annat.)

Kanske det finns någon som vill bjuda på en snabbrätt man kan köra till middag när man har glömt att handla och bara har lite skrap kvar hemma?

Läsa

Så kom han hem med den första läseboken, Prinsen min. Med tillhörande mapp om hur man bäst hjälper sitt barn med läsningen.

Jag gillar klassläraren, trots att jag bara har sett henne korta stunder. Hon verkar tydlig och rak men samtidigt mjuk. Det gillar jag. Det måste finnas ett hjärta. Dock är jag tveksam till fritids. Den ena verkar lite halvhård och den andra är helt knäpp. Det vet jag för hon och jag jobbade ihop på mitt förra jobb. Och hon fick sluta för att hon behandlade barnen illa. och fick bli flyttad till fritids.

Hon vet att jag vet. Gör hon något endaste lilla dumma mot min son, då jävlar! Och det tror jag att hon fattar.

Pojkmamma

För ett tag sedan fick några i bekantskapskretsen sitt andra barn. De tog inte reda på könet när barnet låg i magen, men mamman var nästan helt säker på att det var en tjej. Men det blev en bror till deras lille kille. 

Vi pratade om det här om dagen, att hon var så bombsäker. Och då sa hon att det var bra att det var en kille, för hon är ju en sådan pojkmamma. Så klart att det var bra att det var just han som var där inne i magen, hur skulle man som förälder kunna önska sig någon annan?! Men vadå pojkmamma? Som älskar att gå på fotbollsträningar eller handla tröjor med Batman på? Det finns ju liksom killar som gillar Barbie och balett. 

Har hört och läst det en massa gånger, att man är en pojkmamma, men HUR är man då? Eller är det mammor med två eller fler söner som kallar sig så?

Frågan

Hon har väldigt mycket hår och blå ögon. Hon ligger i sin mammas famn och jag tittar på henne, står nära. Jag förundras över att de är så små, tycker alltid att det är så fantastiskt att man kan ha så pyttiga naglar. 

Mamman sliter blicken från sin nyfödda dotter för en stund, tittar på mig. Sedan ser hon åter igen på babyn. Kärleksfullt och hon ler, mamman. 

Jag är och hälsar på en kompis som just fått sitt fjärde barn.

Pappan sitter i soffan bredvid och säger plötsligt till  mig: "När ska ni ha en till då?"

"Nej", säger jag.

"Men Gittan vill ha en liten syster att leka med", säger han.

Jag bara tittar på honom. "Leka med?"

"Men en till!" tjatar han. "Ska ni bara ha två?"

"Det blir ingen mer", säger jag.

"Varför?"

Då avbryter hans fru. Hon som vet om att vi gjort IVF, men tydligen inte alls har skvallrat.

"Men sluta!" säger hon och börjar prata om något annat. 

Jag minns frågan och hur ont det gjorde, om det inte var dags för oss att skaffa barn och sedan när Prinsen skulle få ett syskon. Frågan gör inte längre så ont, men jag kan fortfarande bli irriterad när man tjatar. Här om dagen frågade Prinsens klasskompis mamma om vi "skulle ha en till". När jag svarade att det nog inte skulle bli så, sa hon att det vet man ju aldrig. Även när jag talade om att "Jag hade svårt att bli gravid", propsade hon och sa att man ju inte kan veta, om det råkar bli.

Nästa gång jag får frågan kanske jag svarar att "Det skulle vara kul med ett barn till och vi har ju några embryon som ligger i en frys i Uppsala. Men Sambon är nöjd med två barn och skulle aldrig vilja kasta sig in i IVF-svängen igen. Och så dyrt det är också! Tio tusen för ett försök. Tänk om du betalade det för att ligga!"

Första dagen

Idag var det första dagen efter min långa semester. Det gick hyfsat men de var väldigt rörigt stora delar av dagen. Vi har en helt ny barngrupp som vi inte känner och barnen känns jättesmå! Vilka barn använder blöja? Vilka ska sova och vilka har napp eller andra viktiga saker? Vem heter vad och vilka föräldrar tillhör vem? Ledsna barn och en orolig mamma med tårar i ögonen.

Men det blir bra och jag stannade över två timmar för att fixa med papper och annat.

Fick höra en tråkig sak idag också, en grej som har överskuggat allt hela dagen. En fin, fantastisk förälder som jag haft tidigare har fått jävulssjukdomen C. På flera ställen. Jag tänker på henne, på hennes rara barn, på mannen och jag ber fastän jag inte är troende. Låt detta gå bra.

Två saker

Jag ska göra det under semestern tänkte jag, sade högt för mig själv. Köpa ny mobil för att den gamla inte funkar som den ska. Inte ser till att jag får alla sms, inte är pålitlig alls. Jag skulle också tala om. Berätta för min mamma att vi hade problem, att vi gjorde IVF för att få barn. Det är egentligen ingen hemlighet längre. Det är bara så att jag har byggt upp en mur under så många år. En värld dit jag bara har låtit några få komma in.

Jag läste en intervju där någon klok bög sa att man måste komma ut som homosexuell. Tala om för sina nära och kära att man faktiskt tänder på samma kön. Är man heterosexuell behöver man inte säga något alls om det hela, menade han. Det är lite samma här tycker jag. Att man måste (om man inte vill hemlighetshålla det) komma ut. Har man gjort sin unge i sovrummet är det liksom inget att nämna.

Två saker hade jag att uträtta och jag har struntat i båda. För att det är tråkigt att köpa mobil, för att det är jobbigt att gräva i IVF-tiden.

Jag är en dålig människa.

Jobbet väntar

Jag undrar vart de sju veckorna tog vägen. De som skulle vara så långa. Jag har faktiskt i min almanacka skrivit ner lite varje dag, som vi har gjort, för att jag skulle komma ihåg. För jag vet att jag i slutet av semestern skulle känns så här. Att vad tusan har vi gjort. Nu tittar jag och läser. Om grillkvällar, bad och umgänge med fina vänner. Om Gröna Lund och Liseberg och fångade krabbor. Om restaurangbesök, om allsång på Skansen och båtturer.

På måndag börjar jag jobba igen.