Ursäkta,men har någon sett min röv?

Samtal med min storasyster under en promenad i helgen:

Syrran: Vart har din röv tagit vägen?

Jag: Den är här. (Går bredbent och putar med baken).

Syrran: Men den har ju blivit så platt.

Jag: Jaha?

Syrran: Den har blivit plattare.

Jag: Ja ja det kanske den har. Men jag har väl alltid haft en liten häck. Jag har ju alltid varit smal.

Syrran: Själv har jag större rumpa.

Jag: Jo men du är ju knappast överviktig.

Syrran: Nej men jag är liksom svankig och mer kurvig. Jag har putrumpa.

Jag: Så himla putig är den väl inte?

Syrran: Jo kolla. (Vänder baksidan mot mig).

Jag: Ok.

Syrran: Vadå! Ser min bak stor ut?!

Vad att säga...

Myshelg med kusinerna

Jag har alltid haft en nära relation till min systers barn. Det är en tjej på 18 år och tre killar som är mellan 10 och 16 år. I helgen var vi där, Prinsen och jag. Hos moster och kusinerna.

En rolig helg hade vi. Då Prinsen fick en massa uppmärksamhet. Då vi promenerade och då vi åt långa frukostar ihop. Då jag och 10-åringen ritade av varandra, då han gjorde snygga partyfrisyrer på mig.

I morse vaknade Prinsen klockan sex. Det brukar inte hända. Antar för att det var för att det var så ljust i rummet. Klockan kvart över sex låg även tolvåringen tillsammans med oss i sängen. Det var mysigt. Vi låg och pratade, gosade med Prinsen. Prinsen fick en present av honom. En snuttefilt gjord i slöjden. Jag blev glad. Min lilla W som blivit stor, min systerson, går i sexan och är snart tonåring. Han har tänkt på Prinsen då han har valt vilken sak han ska sy i skolan och det blev en filt med Prinsens namn på. Blir rörd då jag tänker på hur det såg ut när han satt där vid symaskinen med tungan rätt i munnen.

De var hundvakt i helgen, syrran och barnen. Det var en liten söt och snäll trasselsudd som hette Pricken. Prinsen har aldrig tidigare sett en hund på så nära håll. Detta var på så nära håll att Prinsen drog Pricken i mustaschen. Pricken var lugn och sa ingenting utan stod bara kvar och undrade vad det var som hände. På kvällen däremot blev det fart på Pricken. Han försökte ha ihjäl Muminpappan, ett gosedjur som kom i en Happymeal, och vi höll på att skratta på oss. Han var helt galen och gav sig inte förrän Muminpappan låg orörlig längs inne under en säng. Hundar kan vara roliga.

Hur låter en snigel?!

I morse satt jag och tittade i en pekbok tillsammans med Prinsen. På varje sida var det en färgglad bild på ett djur och ovanför stod det vilket djur det var.

"En ko" sa jag. "Muuu!" Jag försökte att låta så trovärdig som möjligt.
"En get. Bääähh!" "En kanin" sa jag och rynkade näsan och fnös.
"En höna. Ka,ka,kaaa". Så en gås. Hur sjutton låter en gås? Sedan en kalkon,en kanariefågel och en anka. Måste man vara fågelskådare för att lyckas med lätena eller kan man låta typ likadant på alla fåglar? Så de bästa: "En snigel!" Följt av en fjäril och en nyckelpiga. Tystare djur får man ju leta efter. Har fortfarande inte kommit på något läte för snigeln, fjärilen och nyckelpigan som jag kan göra nästa gång vi läser boken om alla djur.

Katrinplommonjuice, vinkork och tand nummer två

När Prinsen inte hade gjort nummer två på närmare en vecka gick jag och inhandlade katrinplommonjuice. Han fick lite på fredagen, lite på lördagen och en hel flaska på söndagen. Så gick jag här och väntade på resultat. Igår satte det fart. Full fart. Något som liknade en halv vinkork kom ut och sedan var det igång. Tur att det finns sådana juicer att tillgå. Det funkade. Verkligen.

Den andra tanden ploppade fram igår och Prinsen hade feber, 39 grader. På sjukvårdsrådgivningen sa de att bebisar kan få feber då de får tänder och på BVC sa de att det inte stämmer. Varför måste de alltid envisas med att säga olika saker. Endast för att sätta griller i skallen på en nojig mamma. Eller?

Längtan efter ett barn och lyckan som infunnits

Kollade i några gamla böcker som jag skrev i då vi var i barnlöshetsträsket. Minns den hemska klumpen i magen, den svarta dimman och stressen som fanns. Minns hur jag gång på gång försökte hålla skenet uppe, parera alla klumpiga kommentarer och hela tiden sträva framåt trots misslyckanden och bakslag. På något sätt kan jag undra hur jag orkade men jag vet redan svaret. Det fanns inget annat alternativ. Längtan efter ett barn kan vara så stark att ingenting annat spelar någon roll, så stark att man kan gå genom eld och vatten för att nå resultatet. Därför orkar man.

Läser att många småbarnsföräldrar separerar innan barnet fyllt två år. Kan förstå att det kanske kan bli så med sömnbrist och allt annat som kan komma då man har ett litet barn. Själv kan jag inte hålla med om att det är jobbigt att ha en bebis. Inte när man har andra referenser gällande jobbigt. Att inte ha ett barn kan vara så mycket mer jobbigt. Det kan vara överjävligt.

Själv kan jag inte tänka mig att vi skulle släppa varandra nu, sambon och jag. Efter år då vi kämpat ihop med psykisk påfrestan, sprutor i magen, nedgångar och ett samliv som inte alltid funnits. Skulle vi göra slut nu när vi nått resultatet? Nu när vi äntligen fått vår efterlängtade prins. Skulle inte tro det. Nu när den svarta dimman är borta och solen lyser stark. Gå skilda vägar? Aldrig! Vi måste hålla ihop. Jag vill hålla ihop. Vi har fått ett barn och jag är lycklig. Jättelycklig!

Mitt jobb suger!

Jag trivs inte på mitt jobb. Har arbetat på denna skola i två terminer och ju mer jag tänker på hur jag har behandlats desto argare blir jag. Tänker på detta:

-Hon som är huvudansvarig för skolan, Fröken M, har smutskastat mig inför barnen flera gånger. Istället för att prata i enrum då hon och jag inte drar jämt så har hon ställt sig mitt bland barnen och skällt på mig. Detta gör att jag hamnar i underläge eftersom barnen har stor respekt för Fröken M och inte för mig. Mitt arbete med barnen, där många är väldigt krävande, har blivit svårare för att Fröken M nedvärderar mig.

- Fröken M kollar mig på ett jobbigt sätt. Då jag blev anställd på skolan fick jag sitta och skriva samma saker som de gör i årskurs ett, hela alfabetet och alla siffror, för att Fröken M skulle kolla min handstil. Detta eftersom jag skulle vara ansvarig för ettornas läs- och skrivinlärning. Hallå! Jag KAN skriva ordentligt. Jag HAR läst om barns läs- och skrivinlärning på universitetet.

- Denna Fröken M tycker att det är dåligt att jag inte jobbar över utan betalning. Hon tycker att jag borde det eftersom jag är relativt nyutexaminerad. Det tycker inte jag. För mig räcker det med heltid. Om jag ska jobba mer så ska jag ha betalt för det. Jag har ett privatliv som jag värderar högt.

- Fröken M och rekrorn har behandlat en av mina kollegor som skit. (S är 26 år och nyutexaminerad). Jag kan inte ta dem på allvar i sina ledarpositioner sedan dess. Kollegan S hade hamnat i en situation där hon kände sig kränkt av Fröken M. Då hon pratade med rektorn om det sa rektorn "Vi kan prata om det men då måste Fröken M vara med!" Eftersom Fröken M och rektorn är gamla kompisar satt de och gaddade ihop sig under samtalet och det slutade med att min kollega grät eftersom de var så elaka. "Sluta" bad han med tårarna rinnandes. "Jag orkar inte höra mer". Idioter!

- Fröken M tar mycket personligt. En gång pratade jag med henne om att en elev i hennes klass sparkade mot (höggravida) mig och skrek Håll käften! Detta skulle ingen våga göra mot Fröken M. Dagen efter kom Fröken M och sade att hon inte hade kunnat sova på natten eftersom jag hade sagt så om hennes elev, som att jag menade att hon hade knutit sina elever för hårt till henne. Vakna! Jag sa bara fakta! För mig är det inte ok att någon sparkar emot mig och jag anser att klassläraren tillsammans med mig och andra lärare måste påvisa att beteendet inte är ok.

- Det var ingen som önskade mig lycka till när jag gick hem med min tjocka mage, varken Fröken M eller rektorn. Mycket konstigt tycker jag.

- Det finns två stycken snälla kollegor som jag träffar på fritiden ibland och jag har skickat kort på Prinsen till barnen. De vet om på jobbet att jag har fått en son. Jag förväntade mig inte presenter då Prinsen föddes men tycker däremot att man som chef kan skicka ett litet grattiskort. Det känns uselt att hon inte gjorde det.

- Jag vet att de vill bli av med mig på jobbet. Det märks och det förstår jag av det som sades på det senaste utvecklingssamtalet. Jag anar att de fattar att jag heller inte vill vara där. Det kommer jag heller inte vara. Jag ska hitta ett nytt jobb. Ett jobb där de uppskattar mig och dit jag kan gå utan att få en klump i magen. Jag vill inte ens åka tillbaka till jobbet för att skriva under uppsägningspapperna. Kanske att jag ber rektorn att posta dem, får se.

Jag ska hitta ett arbete där jag har kul med mina arbetskamrater och där jag trivs. Tycker att man tillbringar alldeles för mycket tid på jobbet för att vantrivas. Har inte bestämt mig för om jag ska säga allt jag har samlat på mig eller om jag ska strunta i det. Det skulle bara vara så skönt att få ur sig all skit, låta dem få höra hur jag har uppfattat dessa två terminer på denna konstiga arbetsplats.

Det kom ett kort från en gammal vän

Ja jag tror det i alla fall. Det var i julas som kortet ramlade ner i brevlådan. Ett helt vanligt kort med någon tomte på. Där stod: "God jul och gott nytt år önskar Carla, David och Saga" Det var adresserat till familjen Anna-Bell och så mitt efternamn.

Carla. Jag vet bara en sådan. Min gamla kompis Carla.Den tjej som jag hängde med jämt under tonårstiden. Hon som hade ett eget rum ute i familjens garage. Där satt vi och pratade om viktiga saker som drömmar, kärlek och livet självt. Där brukade jag sova över. De bodde i en enplansvilla. Där solade vi på det plana stekheta taket, blev berusade första gången efter att ha besökt den uppbyggda baren som fanns i vardagsrummet. Där ringde vi till Heta Linjen och fnissade, såg skräckfilmer, åt makaroner med ketchup då det var föräldrafritt och pussades med killar.

Carla. Jag har tänkt på henne. Många gånger. Ofta. Hur gick det för henne?

Vi var 17 år och hon träffade en kille som var fyra år äldre. Hon började umgås allt mer med honom och liksom glömde bort vår vänskap. Efter en tid fick jag höra på omvägar att hon var gravid. Jag blev besviken. Hade önskat att hon hade berättat själv. Vi som hade delat allt.

Barnet föddes och det blev en flicka som fick heta Saga. Vi träffades men det blev aldrig samma sak mer. Jag började jobba i stan, pendlade, fick egna pengar, shoppade och gick ut en del på krogen. Carla blev ensamstående mamma för förhållandet sprack. Vi var i olika faser i livet och på något sätt kunde vi inte mötas.

Julkortet. Jag undrar om det är från henne. Det bara måste vara så. Det stod bara deras namn. Inget mer. Inget "Carla, din gamla kompis" eller "Det skulle vara kul om vi kunde höras". Så vad ville hon med ett julkort? Visa att hon har tänkt på mig så som jag tänkt på henne? Att jag ska höra av mig?

Jag tror att det blir så. Att jag hör av mig. Jag är alleles för nyfiken för att låta bli. Det skulle vara spännande att få höra vad som har hänt henne de senaste 15 åren, prata gamla minnen och se vilken person hon har blivit som vuxen. Jo jag tror det får bli så. Bara ett par rader på ett kort med min mejladress och telefonnummer. Kanske var det så hon tänkte då hon skickade julkortet.