Längtan efter ett barn och lyckan som infunnits

Kollade i några gamla böcker som jag skrev i då vi var i barnlöshetsträsket. Minns den hemska klumpen i magen, den svarta dimman och stressen som fanns. Minns hur jag gång på gång försökte hålla skenet uppe, parera alla klumpiga kommentarer och hela tiden sträva framåt trots misslyckanden och bakslag. På något sätt kan jag undra hur jag orkade men jag vet redan svaret. Det fanns inget annat alternativ. Längtan efter ett barn kan vara så stark att ingenting annat spelar någon roll, så stark att man kan gå genom eld och vatten för att nå resultatet. Därför orkar man.

Läser att många småbarnsföräldrar separerar innan barnet fyllt två år. Kan förstå att det kanske kan bli så med sömnbrist och allt annat som kan komma då man har ett litet barn. Själv kan jag inte hålla med om att det är jobbigt att ha en bebis. Inte när man har andra referenser gällande jobbigt. Att inte ha ett barn kan vara så mycket mer jobbigt. Det kan vara överjävligt.

Själv kan jag inte tänka mig att vi skulle släppa varandra nu, sambon och jag. Efter år då vi kämpat ihop med psykisk påfrestan, sprutor i magen, nedgångar och ett samliv som inte alltid funnits. Skulle vi göra slut nu när vi nått resultatet? Nu när vi äntligen fått vår efterlängtade prins. Skulle inte tro det. Nu när den svarta dimman är borta och solen lyser stark. Gå skilda vägar? Aldrig! Vi måste hålla ihop. Jag vill hålla ihop. Vi har fått ett barn och jag är lycklig. Jättelycklig!