Läkarbesök.

Prinsen hade hög feber i går natt. Jag gav honom alvedon klockan 05.00 då han hade 39,3. Jag baddade hans panna och vyssade honom då han var kokhet och låg och gnydde. Klockan 09.00 hade han 39,2. Jag ringde till sjukvrdsrådgivningen och sa att min son hade haft feber i ett dygn, var hostig och hade snuva. Jag berättade att han hade öroninflammation för fyra veckor sedan. "Åk till läkaren" sa hon i andra luren. Jag ringde två olika vårdcentraler innan vi kunde få en tid. Jag hade 40 minuter på mig att ta mig hemifrån och till läkarmottagningen.
"Det tar ju bara en kvart att gå hit från ditt hem" sa hon i telefonen och jag undrade om hon räknade in blöjbyte, att klä på både Prinsen och mig själv, att få på alla ytterkläder och baxa in vagnen i den pyttelilla hissen. Antagligen inte. Hade inte ätit frukost heller trots att det gått två timmar sedan vi steg upp. Det därför att jag stått i olika telefonköer samtidigt som jag bar runt på Prinsen. Han hade ju feber och var ledsen. Ville inte leka. Det enda han ville var att bli buren. Hade också tänkt att jag skulle äta då Prinsen sov middag. Morgonen hade också gått åt till att amma Prinsen. Jag ammade och ammade för att min varma lilla kille skulle få i sig vätska då han inte ville varken äta eller dricka Men amma ville han. Tackolov.

Jag kastade på mig kläder, oduschad som jag var, och lade ner en banan i väskan. Sedan sprintade jag med Prinsen i barnvagnen för att hinna i tid. Åt bananen samtidigt som jag halvsprang med vagnen. Vi kom in på läkarmottagningen precis 11.30 då vi hade tiden. Jag hann bara ta upp Prinsen ur vagnen då han ropade upp oss, en kutryggad karl i 60 års åldern. Om det bara hade varit för det att han inte hjälpte mig där jag kom med fullastad vagn och med Prinsen på armen hade det varit en sak. Men denna läkare var helt konstig. Han ignorerade Prinsen, sa inte ett ord till honom och drog inte på smilbanden en enda gång. Han sa bara "Då kan du berätta" och jag talade om vilka symtom Prinsen hade. "Har han ont i halsen?" undrade läkaren. Öh?! Prinsen är inte ens åtta månader. Hur ska jag kunna veta om han har ont i halsen. Sedan skulle han kolla i öronen. Prinsen satt stilla i min famn men läkaren sa "Det här var inte lätt" och så höll han på tappa instrumentet i huvudet på Prinsen. Då han sedan sa att öronen såg bra ut avslutade han med "Var det något mer?" "Jo hur vet man om det är virus eller bakterier? Hur länge är det ok att han har 39 och mer i feber? Är det vanligt att mindre barn är sjuka ofta? Borde du inte lyssna på lungorna, jag menar, han hostar ju?" sa jag. "Jo jag kan väl lyssna..."sa läkaren och jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Så himla oengagerad. Så himla ovan vid barn. Så himla ledsamt.

Hade det inte varit för att jag var så trött efter nätter med febrig bebis=dålig sömn och hade det inte varit för att jag var hungrig som en varg=dåligt humör, hade jag sagt till läkaren, lungt och sansat: "Det är din uppgift att ta reda på om min son har ont i halsen och det är också din uppgift att göra alla prover som skall göras. Jag ska inte behöva be dig lyssna på lungorna. Det är ditt jobb. Det är det som du får betalt för". Typ. Men jag svalde och svalde och gick sedan ut från rummet med Prinsen på armen. Satt i sjukhuskorridoren, ammade och lät tårarna rinna. Gick ut i vårsolen och fortsatte böla. Grinade för att jag varit orolig för Prinsen på natten, man blir det då ens bebis är skållhet och inte vill leka. Grinade för att jag tyckte synd om Prinsen som inte var kry. Grinade för att jag var trött, hungrig och för att läkaren var en okänslig tölp.

På väg hem ringde jag till mamma. Spydde galla och fick medhåll. Läkaren var okänslig. Sedan gick jag till affären. Handlade en pastasallad, kakor, godis och en skvallertidning till mig. Prinsen fick fruktpuré och juice som han gillar.

Vi somnade klockan åtta på kvällen både Prinsen och jag. Jag var glad som hade fått veta att Prinsens öron såg bra ut men utmattad av dagen som varit.