Ponera att det är den stora barnlöshetsgalan. Det är direktsändning från globen och temat är "Vi som har/hade svårt att få barn". Tanken är inte att man ska tjäna pengar till någon organisation utan att man på ett underhållande sätt ska informera om problematiken, om olika behandlingar, om adoption och om alla känslor som uppkommer då man inte kan få barn när man vill. På scenen finns artister som har erfarenheter inom ämnet, några kommer ut ur IVF-garderoben under kvällens gång och på löpet står det dagen efter: "Pernilla Wahlgren gjorde IVF". Programledare är Bengt Magnusson som själv har erfarenheter av att adoptera. I publiken sitter folk som vet hur det är att längta. Vissa har på ett eller annat sätt fått sitt efterlängtade barn. Andra väntar och kämpar fortfarande. Så hör jag Magnussons hesa röst; "Ett av kvällens tal hålls av Anna-Bell Svensson som fick sin son via IVF för drygt ett år sedan! Välkommen upp på scenen!"
Jag är snygg ikväll. Lång klänning och uppsatt hår. Jag reser mig från stolen och går fram till scenen, tar tag i mikrofonen och börjar mitt tacktal.
Jag vill börja med att tacka min vän Katarina. Du min vän har varit ett stort stöd under resans gång. Du peppade mig de gånger behandlingarna började, du grät med mig de gånger allt sket sig. Jag satt på en stol vid det runda bordet i ditt kök tusentals gånger. Då du berättade att du var gravid, då jag talade om vårat feta problem gång på gång, då du packade din BB-väska, då jag grät efter misslyckade behandlingar och missfall. Men jag satt också på stolen vid det runda bordet då min mage började växa, då din dotter satt i barnstolen mittemot och då jag började känna sparkar i min mage. Tack Katarina för att du har funnits vid min sida hela tiden. Utan dig hade jag gått under. Så är det.
Jag vill också tacka min vän Peter. Jag vet att du inte alltid har förstått mina tankar och känslor. Men jag vet att du har försökt och att du gjort allt du har kunnat för att finnas till för mig. Det är stort.
Anna, käraste vännen. Tänk vad vi har gått igenom tillsammas. Du i norr och jag i söder. En enda gång har vi setts i verkligheten men du vet mer om mig än de flesta gör.Vi träffades på ett forum via internet och det är jag tacksam för. Tack för allt stöd, för alla fina sms, för empati och för att du gett av dig själv. Vi har vandrat på samma stig och vi har nu båda nått det vi strävade efter. Jag är glad över att ha en norrlandsvän.
Så tittar jag ut över publiken och ser min sambo. Han sitter där med vår fina son på armen. Jag fortsätter mitt tal.
Älskade raring. Vad vi har prövats. Men vi har lärt oss på vägen. Att inte ta för givet, att kämpa tillsammas. Det har varit svårt många gånger då vi ibland talat olika språk. Under resans gång hann jag tänka många gånger på att du skulle vara en bra pappa till mitt barn. Jag tvivlade aldrig men jag valde dig aktivt då vårat barn var i den minsta detalj planerat. Är så glad att jag har dig, så himla glad att vi har vår lilla familj. Tillsammans är vi starka.
Så till dig Prinsen. Finaste, mest underbara. Det finns så många ord jag vill säga men så få som räcker till. Jag är så lycklig över att du kom till oss, är så himla lycklig över att få vara din mamma. Jag älskar dig. Mest av allt på denna jord.
Så blickar jag ut över folkmassorna ännu en gång. Ser suddigt eftersom mina ögon har tårats. Jag tar emot publikens applåder, ger mikrofonen till Bengt Magnusson och kliver av scenen.
måndag 29 oktober 2007
Sista måndagen...
på min föräldraledighet.
Äter pastakuddar med feta medan Prinsen sover. Han är hostig och det piper i bröstet. Snuvan är ihärdig. Hur mycket snor kan det produceras på en dag? Jag går i mysbyxor när klockan är tolv. Ute öser regnet ner och snart kommer mamma och hennes man. Jag ska till tandläkaren och hoppas på beröm. För fina tänder, för bra borstning. Lär tyvärr dock få bastning för att tandtråden ibland uteblir.
Det är sista måndagen på min föräldraledighet. Det känns lite vemodigt.
Äter pastakuddar med feta medan Prinsen sover. Han är hostig och det piper i bröstet. Snuvan är ihärdig. Hur mycket snor kan det produceras på en dag? Jag går i mysbyxor när klockan är tolv. Ute öser regnet ner och snart kommer mamma och hennes man. Jag ska till tandläkaren och hoppas på beröm. För fina tänder, för bra borstning. Lär tyvärr dock få bastning för att tandtråden ibland uteblir.
Det är sista måndagen på min föräldraledighet. Det känns lite vemodigt.
Att vara en närvarande förälder
Jag pratade med kompisen N igår. Hon har inga barn utan lever singelliv.
N: Jag känner en tjej som har en tolvåring. Sonen bor i staden de bodde i förut, 20 mil bort, tillsammans med sin pappa. Det blev bäst så när mamman flyttade till Stockholm.
Jag: Hmm. Ja folk gör olika. Själv skulle jag inte välja någonting framför Prinsen. Inte en annan stad, inte att annat liv. Ingenting skulle få komma emellan oss.
N: Men det beror ju på omständigheter.
Där nickade jag bara. För jag orkade inte gå in i diskussionen. För jag tror inte att N vet. Att hon förstår att kärleken till sitt barn är det starkaste av allt. Att det i alla fall borde vara det, men att det inte är så för alla. Att jag hellre skulle bo i en pisshåla i en enrummare med Prinsen än i en flashig lägenhet i någon fashionabel stadsdel utan min son. Jag skulle aldrig aldrig nöja mig med att bara få träffa honom på skolloven och kanske på helgerna. Jag får panik bara av tanken på att separera. Vilken mardröm att inte få vara med Prinsen varje dag.Visst finns det olika omständigheter men jag kan bara inte fatta hur man kan välja bort sitt barn. Varför gör man så? Jag har sett exempel på detta många, alldeles för många, gånger. Oftast är det pappor som väljer att göra annat än att vara med sina barn. Nu talar jag inte om att folk måste vara på jobbet för att ha pengar att dra runt hela karusellen med. Jag pratar om folk som inte är där knappt alls. Som prioriterar annat. Som inte fattar att ett barn behöver trygghet, kontinuitet
Vi har pratat om det sambon och jag. Om det som känns långt borta nu. Om det tar slut. Om vi hatar varandra. Vi måste skärpa oss då. Det bara måste bli så att vi tänker på Prinsen i första hand,då som nu. För det är han som verkligen betyder något. För det är vi som är föräldrar och det är vi som har ett ansvar. Och visst skulle det bli andra omständigheter om vi separerade men att dra till en annan stad och lämna Prinsen här. Det finns inte.
N: Jag känner en tjej som har en tolvåring. Sonen bor i staden de bodde i förut, 20 mil bort, tillsammans med sin pappa. Det blev bäst så när mamman flyttade till Stockholm.
Jag: Hmm. Ja folk gör olika. Själv skulle jag inte välja någonting framför Prinsen. Inte en annan stad, inte att annat liv. Ingenting skulle få komma emellan oss.
N: Men det beror ju på omständigheter.
Där nickade jag bara. För jag orkade inte gå in i diskussionen. För jag tror inte att N vet. Att hon förstår att kärleken till sitt barn är det starkaste av allt. Att det i alla fall borde vara det, men att det inte är så för alla. Att jag hellre skulle bo i en pisshåla i en enrummare med Prinsen än i en flashig lägenhet i någon fashionabel stadsdel utan min son. Jag skulle aldrig aldrig nöja mig med att bara få träffa honom på skolloven och kanske på helgerna. Jag får panik bara av tanken på att separera. Vilken mardröm att inte få vara med Prinsen varje dag.Visst finns det olika omständigheter men jag kan bara inte fatta hur man kan välja bort sitt barn. Varför gör man så? Jag har sett exempel på detta många, alldeles för många, gånger. Oftast är det pappor som väljer att göra annat än att vara med sina barn. Nu talar jag inte om att folk måste vara på jobbet för att ha pengar att dra runt hela karusellen med. Jag pratar om folk som inte är där knappt alls. Som prioriterar annat. Som inte fattar att ett barn behöver trygghet, kontinuitet
Vi har pratat om det sambon och jag. Om det som känns långt borta nu. Om det tar slut. Om vi hatar varandra. Vi måste skärpa oss då. Det bara måste bli så att vi tänker på Prinsen i första hand,då som nu. För det är han som verkligen betyder något. För det är vi som är föräldrar och det är vi som har ett ansvar. Och visst skulle det bli andra omständigheter om vi separerade men att dra till en annan stad och lämna Prinsen här. Det finns inte.
Så helt plötsligt pratade folk om facebook. Nicke Nyfiken, jag alltså, gjorde mig medlem, klickade mig in och en helt ny värld öppnade sig. Där poppade det upp bilder på en massa folk jag känner eller känner till i rask takt.
Jag lärde mig hur jag kunde söka reda på gamla klasskomisar och andra människor jag inte sett på många år. Inte för att kontakta dem utan endast för att tjuvkika lite. Se hur se ser ut nu, kanske ha en möjlighet att få reda på något kul.
Men. Det finns ett stort men med facebook. Jag är så himla oteknisk. En dag skickade jag ut förfrågningar till några i min maillista som jag tyckte kunde gå med i facebook. Men tyvärr så råkade jag en annan dag skicka ut en förfrågan, som självklart redan fanns där ifylld klappad och klar, till alla i min lista. Så nu har mammas karl gått med i facebook, Ingemar 63 år. Och barnmorskan på MamaMia har fått en förfrågan, så även en elev som jag har haft i Skolan P. Så himla pinsamt! Och för att jag är oteknisk och snabbare på att klicka än att reflektera så finns även folk jag inte känner bland mina kompisar på facebook. Utan vissa är folk jag bara känner till. Så man undrar om jag kommer att känna mig som ett fån om jag träffar på kompisens kompis syrra som i sitt stilla sinne lär undra varför jag valde att adda henne som kompis. Nej jag valde inte. Jag råkade bara klicka lite för snabbt min klant.
Och nu har jag gjort det som var kul med faccebook. Jag har kollat alla gamla människor som jag kom på. För min mening är inte att försöka samla på mig så många kontakter som möjligt. För jag känner inte 200 pers. Varken i verkligheten eller någon annanstans. Och inte heller har jag några häftiga parybilder på mig själv där jag iklädd någon snygg urringad klänning ler mot kameran. Nej själv har jag lagt in ett par bilder på min fina son istället.
Så vad händer nu? Jag är inte den som orkar sitta och skicka en ros till någon i hopp om att få en ros tillbaka. Jag kan tycka att det är kul att skicka ett meddelande till någon jag känner men det blir ju istället för kanske ett sms eller ett mail. Så varför är jag fortfarande med i facebook trots att jag inte har någon vision om att lägga ner tid på det? Kanske är det så att syns man så finns man liksom, vad vet jag. Får se vad som händer.
Jag lärde mig hur jag kunde söka reda på gamla klasskomisar och andra människor jag inte sett på många år. Inte för att kontakta dem utan endast för att tjuvkika lite. Se hur se ser ut nu, kanske ha en möjlighet att få reda på något kul.
Men. Det finns ett stort men med facebook. Jag är så himla oteknisk. En dag skickade jag ut förfrågningar till några i min maillista som jag tyckte kunde gå med i facebook. Men tyvärr så råkade jag en annan dag skicka ut en förfrågan, som självklart redan fanns där ifylld klappad och klar, till alla i min lista. Så nu har mammas karl gått med i facebook, Ingemar 63 år. Och barnmorskan på MamaMia har fått en förfrågan, så även en elev som jag har haft i Skolan P. Så himla pinsamt! Och för att jag är oteknisk och snabbare på att klicka än att reflektera så finns även folk jag inte känner bland mina kompisar på facebook. Utan vissa är folk jag bara känner till. Så man undrar om jag kommer att känna mig som ett fån om jag träffar på kompisens kompis syrra som i sitt stilla sinne lär undra varför jag valde att adda henne som kompis. Nej jag valde inte. Jag råkade bara klicka lite för snabbt min klant.
Och nu har jag gjort det som var kul med faccebook. Jag har kollat alla gamla människor som jag kom på. För min mening är inte att försöka samla på mig så många kontakter som möjligt. För jag känner inte 200 pers. Varken i verkligheten eller någon annanstans. Och inte heller har jag några häftiga parybilder på mig själv där jag iklädd någon snygg urringad klänning ler mot kameran. Nej själv har jag lagt in ett par bilder på min fina son istället.
Så vad händer nu? Jag är inte den som orkar sitta och skicka en ros till någon i hopp om att få en ros tillbaka. Jag kan tycka att det är kul att skicka ett meddelande till någon jag känner men det blir ju istället för kanske ett sms eller ett mail. Så varför är jag fortfarande med i facebook trots att jag inte har någon vision om att lägga ner tid på det? Kanske är det så att syns man så finns man liksom, vad vet jag. Får se vad som händer.
fredag 26 oktober 2007
Det nya jobbet
Jag har varit där idag, på förskolan som är mitt nya jobb. Det kändes bra. Bara jag kommer innanför dörrarna känner jag att det är en levande verksamhet. Träffade chefen och fick ett schema som kändes helt ok. Pratade med en blivande kollega och träffade en del av barnen. Prinsen var med och han försvann som ett skott och satte sig i bygghörnan.
Det blir nog bra, det nya jobbet.
Det blir nog bra, det nya jobbet.
onsdag 24 oktober 2007
Ätstörningar (Långt inlägg...)
Jag såg en tjej här om dagen. Hon hade ätstörningar, det kan jag sätta min högra hand på. Hon var sjukt smal, hennes ben var pinnsmala och huvudet såg stort ut på den magra kroppen. Hon gick snabbt fram och hennes blick var fokuserad någonstans långt framför henne.
Hur kan man välja att svälta sin kropp? Att inte ge den mat så att man blir smal som ett streck, ett benrangel som varken kan fungera fysiskt eller psykiskt? Hur kan man tycka att man ser tjock ut fastän man är pinnsmal? Hur kan det bli så?
Jag vet inte. Trots att jag har varit där själv.
Jag var 17 år och tyckte att jag var lite mullig. Jag vägde 53 kilo till mina 165 centimeter men ansåg att mina lår var feta, att magen var plufsig och att rumpan var bred. Jag började att dra ner på godis och kaffebröd. Sedan rullade det bara på. Jag kräktes inte seciellt många gånger. Jag bara slutade att äta. För att jag tyckte att jag var tjock. För att jag mådde dåligt. För att jag äcklades av mig själv och jag vet inte varför.
Jag vägde 43 kilo, frös jämt och hade alltid på mig en massa kläder. Huvudet bankade konstant men jag kände ingen hunger. Jag ljög för mamma som efter ett tag genomskådade mina lögner och släpade med mig till en ungdomspsyk. Där satt jag och svarade på frågor och försökte skräddarsy det jag sa efter det jag trodde att de ville höra. "Nej. Jag tycker inte att jag är tjock".
Vad kan man göra för att hjälpa någon som har ätstörningar?
Har personen minskat så pass mycket i vikt att det är rent livsfarligt måste man ju tala med sjukvården självklart. Annars tror jag att man bara måste lyssna och finnas till. För egentligen tror jag inte att det är maten som är det stora problemet utan att det är det som blir synligt. Förmodligen mår personen pissdåligt psykiskt och de psykiska besvären yttrar sig i en fysisk handling (självsvält), fråga mig inte varför.
Varför drabbades just jag?
Det har jag också tänkt på. Jag har växt upp i en familj där ingen har pratat om vikt och där alla har haft en sund relation till mat. Jag har alldrig varit mullig eller på något sätt överviktig. Kanske var det bara så att jag drabbades av någon psykisk åkomma som råkade yttra sig på så sätt, vad vet jag.
Det känns faktiskt inte som att det är jag som har haft de där problemen för 15 år sedan. Jag, Anna-Bell, med sunda matvanor. Som äter både nyttigt och onyttigt med gott samvete. Som gillar sig själv trots skavanker. Men jag blev frisk tackolov. För att jag hade en pojkvän som fanns där, som inte gav upp, som orkade finnas till hela vägen. Jag blev frisk för att jag blev rädd för döden, för att jag älskar att leva. För att det inte är något bra liv att misshandla sig själv. Därför tog jag mig ur den onda spiralen trots att det var jobbigt.
Hittade en dikt jag skrev under tiden jag hade ätstörningar:
VILSEN
Jag ville se ljuset, till lyckan nå fram. Men vägen jag valde var fel.
Jag följde en skugga som lurade mig. Nu var jag i självsvältens land.
Jag såg inte faran, det var ingen lek. Jag trodde jag hade kontroll.
Men allt gick så snabbt, nu var jag en fånge. Fast i min egen fälla.
Jag kände mig ensam, men ändå så stark. När målet är nått blir allt bra.
Jag strävade envist men blev aldrig nöjd. För kraven jag ställde var höga.
Jag ville till lyckan, jag hade gått fel. Det här var ju helvetets land.
Nu vill jag tillbaka, dit där allting är bra, för lyckan den finns inte här.
Till självsvältens land var vägen ej svår. Så snabbt så snabbt jag kom hit.
Men nu är jag vilsen, jag måste gå hem. Men vägen tillbaka är lång.
Jag vandrar på stigen, men stannar ett slag. Ser på regnet som faller så sakta.
Droppar på kinden blandas med tårar. Jag gråter av trötthet och sorg.
Allt känns så grått, men jag vet att en dag, möter jag ljuset igen.
För det är alltid mörkast före gryningen, och efter regn kommer sol igen.
Anna-Bell 1992
Hur kan man välja att svälta sin kropp? Att inte ge den mat så att man blir smal som ett streck, ett benrangel som varken kan fungera fysiskt eller psykiskt? Hur kan man tycka att man ser tjock ut fastän man är pinnsmal? Hur kan det bli så?
Jag vet inte. Trots att jag har varit där själv.
Jag var 17 år och tyckte att jag var lite mullig. Jag vägde 53 kilo till mina 165 centimeter men ansåg att mina lår var feta, att magen var plufsig och att rumpan var bred. Jag började att dra ner på godis och kaffebröd. Sedan rullade det bara på. Jag kräktes inte seciellt många gånger. Jag bara slutade att äta. För att jag tyckte att jag var tjock. För att jag mådde dåligt. För att jag äcklades av mig själv och jag vet inte varför.
Jag vägde 43 kilo, frös jämt och hade alltid på mig en massa kläder. Huvudet bankade konstant men jag kände ingen hunger. Jag ljög för mamma som efter ett tag genomskådade mina lögner och släpade med mig till en ungdomspsyk. Där satt jag och svarade på frågor och försökte skräddarsy det jag sa efter det jag trodde att de ville höra. "Nej. Jag tycker inte att jag är tjock".
Vad kan man göra för att hjälpa någon som har ätstörningar?
Har personen minskat så pass mycket i vikt att det är rent livsfarligt måste man ju tala med sjukvården självklart. Annars tror jag att man bara måste lyssna och finnas till. För egentligen tror jag inte att det är maten som är det stora problemet utan att det är det som blir synligt. Förmodligen mår personen pissdåligt psykiskt och de psykiska besvären yttrar sig i en fysisk handling (självsvält), fråga mig inte varför.
Varför drabbades just jag?
Det har jag också tänkt på. Jag har växt upp i en familj där ingen har pratat om vikt och där alla har haft en sund relation till mat. Jag har alldrig varit mullig eller på något sätt överviktig. Kanske var det bara så att jag drabbades av någon psykisk åkomma som råkade yttra sig på så sätt, vad vet jag.
Det känns faktiskt inte som att det är jag som har haft de där problemen för 15 år sedan. Jag, Anna-Bell, med sunda matvanor. Som äter både nyttigt och onyttigt med gott samvete. Som gillar sig själv trots skavanker. Men jag blev frisk tackolov. För att jag hade en pojkvän som fanns där, som inte gav upp, som orkade finnas till hela vägen. Jag blev frisk för att jag blev rädd för döden, för att jag älskar att leva. För att det inte är något bra liv att misshandla sig själv. Därför tog jag mig ur den onda spiralen trots att det var jobbigt.
Hittade en dikt jag skrev under tiden jag hade ätstörningar:
VILSEN
Jag ville se ljuset, till lyckan nå fram. Men vägen jag valde var fel.
Jag följde en skugga som lurade mig. Nu var jag i självsvältens land.
Jag såg inte faran, det var ingen lek. Jag trodde jag hade kontroll.
Men allt gick så snabbt, nu var jag en fånge. Fast i min egen fälla.
Jag kände mig ensam, men ändå så stark. När målet är nått blir allt bra.
Jag strävade envist men blev aldrig nöjd. För kraven jag ställde var höga.
Jag ville till lyckan, jag hade gått fel. Det här var ju helvetets land.
Nu vill jag tillbaka, dit där allting är bra, för lyckan den finns inte här.
Till självsvältens land var vägen ej svår. Så snabbt så snabbt jag kom hit.
Men nu är jag vilsen, jag måste gå hem. Men vägen tillbaka är lång.
Jag vandrar på stigen, men stannar ett slag. Ser på regnet som faller så sakta.
Droppar på kinden blandas med tårar. Jag gråter av trötthet och sorg.
Allt känns så grått, men jag vet att en dag, möter jag ljuset igen.
För det är alltid mörkast före gryningen, och efter regn kommer sol igen.
Anna-Bell 1992
Tecknet jobba
Tecknet jobba gör man så här ungefär; Man knyter båda sina nävar och sedan håller man dem ovanpå varandra och slår ihop dem ett par gånger. Svårt att förklara men ungefär så.
Vid frukosten idag:
Jag: "Vad bra Prinsen! Nu har du ätit en hel grötportion och en halv stor smörgås. Det var bra jobbat!"
Prinsen: Tittar på mig och gör tecknet för "jobba".
Sötunge!
Vid frukosten idag:
Jag: "Vad bra Prinsen! Nu har du ätit en hel grötportion och en halv stor smörgås. Det var bra jobbat!"
Prinsen: Tittar på mig och gör tecknet för "jobba".
Sötunge!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
