Tacktal på den stora barnlöshetsgalan.

Ponera att det är den stora barnlöshetsgalan. Det är direktsändning från globen och temat är "Vi som har/hade svårt att få barn". Tanken är inte att man ska tjäna pengar till någon organisation utan att man på ett underhållande sätt ska informera om problematiken, om olika behandlingar, om adoption och om alla känslor som uppkommer då man inte kan få barn när man vill. På scenen finns artister som har erfarenheter inom ämnet, några kommer ut ur IVF-garderoben under kvällens gång och på löpet står det dagen efter: "Pernilla Wahlgren gjorde IVF". Programledare är Bengt Magnusson som själv har erfarenheter av att adoptera. I publiken sitter folk som vet hur det är att längta. Vissa har på ett eller annat sätt fått sitt efterlängtade barn. Andra väntar och kämpar fortfarande. Så hör jag Magnussons hesa röst; "Ett av kvällens tal hålls av Anna-Bell Svensson som fick sin son via IVF för drygt ett år sedan! Välkommen upp på scenen!"

Jag är snygg ikväll. Lång klänning och uppsatt hår. Jag reser mig från stolen och går fram till scenen, tar tag i mikrofonen och börjar mitt tacktal.

Jag vill börja med att tacka min vän Katarina. Du min vän har varit ett stort stöd under resans gång. Du peppade mig de gånger behandlingarna började, du grät med mig de gånger allt sket sig. Jag satt på en stol vid det runda bordet i ditt kök tusentals gånger. Då du berättade att du var gravid, då jag talade om vårat feta problem gång på gång, då du packade din BB-väska, då jag grät efter misslyckade behandlingar och missfall. Men jag satt också på stolen vid det runda bordet då min mage började växa, då din dotter satt i barnstolen mittemot och då jag började känna sparkar i min mage. Tack Katarina för att du har funnits vid min sida hela tiden. Utan dig hade jag gått under. Så är det.

Jag vill också tacka min vän Peter. Jag vet att du inte alltid har förstått mina tankar och känslor. Men jag vet att du har försökt och att du gjort allt du har kunnat för att finnas till för mig. Det är stort.

Anna, käraste vännen. Tänk vad vi har gått igenom tillsammas. Du i norr och jag i söder. En enda gång har vi setts i verkligheten men du vet mer om mig än de flesta gör.Vi träffades på ett forum via internet och det är jag tacksam för. Tack för allt stöd, för alla fina sms, för empati och för att du gett av dig själv. Vi har vandrat på samma stig och vi har nu båda nått det vi strävade efter. Jag är glad över att ha en norrlandsvän.

Så tittar jag ut över publiken och ser min sambo. Han sitter där med vår fina son på armen. Jag fortsätter mitt tal.

Älskade raring. Vad vi har prövats. Men vi har lärt oss på vägen. Att inte ta för givet, att kämpa tillsammas. Det har varit svårt många gånger då vi ibland talat olika språk. Under resans gång hann jag tänka många gånger på att du skulle vara en bra pappa till mitt barn. Jag tvivlade aldrig men jag valde dig aktivt då vårat barn var i den minsta detalj planerat. Är så glad att jag har dig, så himla glad att vi har vår lilla familj. Tillsammans är vi starka.

Så till dig Prinsen. Finaste, mest underbara. Det finns så många ord jag vill säga men så få som räcker till. Jag är så lycklig över att du kom till oss, är så himla lycklig över att få vara din mamma. Jag älskar dig. Mest av allt på denna jord.

Så blickar jag ut över folkmassorna ännu en gång. Ser suddigt eftersom mina ögon har tårats. Jag tar emot publikens applåder, ger mikrofonen till Bengt Magnusson och kliver av scenen.