Man ska inte jämföra sig

Pratade med kompisen P ikväll.

P: Ja vår dotter (som är ett halvår) sover i egen säng. Vi lägger henne där på övervåningen i sin spjälsäng och hon somnar på tre minuter. Jadå hon har slutat att amma på natten.

Först börjar jag jämföra. Sedan slår jag bort de tankarna och funderar över varför vi inte gjorde så, lade Prinsen i en egen säng.

Jag minns då Prinsen var nyfödd. På kvällarna satt vi i soffan. Jag bänkade mig lagom till programmet Förkväll som gick då. Kanske att det började vid sexsnåret. Då började amningsracet. Sambon lagade mat och skar i små tomtetuggor så att jag skulle kunna amma och äta samtidigt. Prinsen ammade och sov om vartannat hela kvällarna. Jag minns att jag satt och snuffade på honom, tittade på honom och vägrade lägga honom ifrån mig om det inte var till sambon. Han låg inte mycket på soffan, Prinsen. Jag förmådde mig inte att lägga ifrån mig denna ljuvliga varelse.

När Prinsen var ett halvår somnade han i vår säng omringad av en kuddhög för att inte ramla ner. Tuttandes till sömns. Nu har det gått ett antal månader sedan dess. En del böcker om sömn har jag läst, en del tafatta försök att få Prinsen att somna själv har gjorts. Nu tänker jag inte känna mig stressad mer för att Prinsen tuttar ännu. För vi har redan bestämt att det är Prinsens pappa som får bryta mönstret och jag kanske sover borta, får se. Hur som helst så tycker jag att det låter så himla bra när folk säger att deras små sover i egen säng. Men så tänker jag efter. Nej, jag vill faktiskt inte det. Inte än. Jag älskar att ha Prinsen på ena sidan och sambon på den andra. Tycker att det är mysigt att hela familjen ligger i samma säng, ibland under samma täcke. Man ska inte jämföra sig, så är det bara. Gång på gång får man påminna sig om det och tänka på vad som fungerar i sin egen familj.